Andi Olluri: Israels terror mot Palestina; en illustration av våra “värderingar”

Under 2022 genomförde Israel enorm exapnsion av sin illegala ockupation av Palestina, inklusive flera militära angrepp. Handlingarna fördömdes av Amnesty International, Harvards juristutredning, Human Rights Watch, FN och många fler för att vara “Apartheid” och internationell “terror” som får “Sydafrikas apartheid” att framstå som “en picknick jämfört med detta”.

Reaktionen till detta var allmänt antingen moltystnad, eller att den israeliska regimen “syftar till att göra livet bättre för palestinier” (SvD), och Sveriges förbättrade relation till Israel och fasadlösa acceptans av dess terror beskrevs i Sverige som “en lättnad”, då “känslor i fortsättningen inte styr den svenska Mellanösternpolitken” (DN).(1)

Utvecklingen sedan 2022 meriterar uppmärksamhet, minst sagt. Enligt den enhälliga propagandaversionen, upprepad ständigt tvärsigenom det politiska spektrumet i Sverige, är Israels “finaste rykte – det om demokrati” hotat i och med att Benjamin Netanyahu återigen blev premiärminister i december 2022. “Mellanösterns enda demokrati skälver” på grund av dess nuvarande regering från “ytterfalangen”. Innan Netanyahu, under styret av de två skiftande premiärministrarna Yair Lapid och Naftali Bennett, kunde Israel garantera att “Minoriteters rättigheter … skyddas”, och bosättningarna motades. Inte desto mindre har Israel “rätt till självbestämmande och att försvara sig mot yttre hot”, olikt palestinier, och “Det judiska folket har rätt till sitt land”, ungefär såsom de “kristna svenskarna” har rätt till en kristen apartheidstat (Sydsvenskan).(2) Svenska intelligentian har därmed lyckats framställa Israels problem som personliga brister hos en karaktär, Netanyahu, som förresten kritiseras enbart för att han skulle urholka den påhittade “israeliska demokratin och staten”, en “ledare som splittrade landet” (Göteborgs Universitets Israelanalytiker, Isabell Schierenbeck).(3) I korthet är det enda problemet att “Israels högerstyre ‘Obraniefierar’ demokratin” (DN), vilket ger Israel en dålig inrikespolitisk fasad, medan övriga israeliska politiker och ledare kan återstifta Israels sprudlande “demokrati”. Ingen kritik kan däremot riktas mot att Israel per system är en angripande och ockuperande fientlig aggressionsstat – som vi dessutom stödjer.(4)

Den verkliga världen visar oss något annorlunda. 2022 var, enligt FN, det dödligaste året i den illegalt ockuperade Västbanken, “en överväldigande grad palestinier har dödats och skadats”, med enorma mängder nya illegala israeliska bosättningar.(5) Till och med Israels lojala stödjare i Väst tillstår att “dessa bosättningar är i tydlig strid med internationell lag” (gemensamt dokument från Europas främsta stater), liksom de ständiga israeliska statliga attackerna mot palestinier. Men å andra sidan har principer såsom lag och internationell suveränitet aldrig varit styrande principer i utrikespolitik, frånsett när högtravande retorik kan användas i propagandasyften. Flera angrepp på både Gaza och Västbanken genomfördes, vilka av internationella juristorganisationer och diplomatisk press beskrevs som en “Orgie av våld” mot civila. Jag bör tillägga att detta utlöste en bredsida av västerländskt firande och jubel för Israel, efter att Naftali Bennett deklarerade att han “Inte skall möta” Palestinska ledare “och kommer inte prata med dem”, det kommer inte bli någon “politisk [freds]process”. Strax därpå avfärdade han till och med en amerikansk proposition till ett möte med palestiniernas ledare. Detta försvann ned i det ständigt växande svenska Memory Hole.(6)

På grund av Lapids och Bennets fenomenala terror mot palestinier skrev närmare 200 ledande människorätts- och juristorganisationer ett gemensamt formellt brev till ICC, i vilket de uppmanade till rättslig handling mot Israels ledare. Bland annat för sina storskaliga brott, “inklusive krigsbrott och brott mot mänskligheten mot palestinier”, upprepade “oporovcerade militära offensiver” samt “brott mot mänskligheten i form av apartheid”. Jag utmanar läsaren till att hitta detta, eller otaliga liknande, dokument någonstans återgivna i svensk press – ett slöseri med tid.(7)

Benjamin Netanyahus administration förklarade omedelbart att man skulle följa precis samma spår som sin “liberala” föregångare. Man förklarade – helt öppet – att “det judiska folket har exklusiv rättighet till all land” mellan Medelhavet och Jordanfloden; inte ursprungsbefolkningen, palestinierna. Dessa, förklarade försvarsminister Ben-Gvir, måste “behandlas med en järnhand”. Återigen kan avskyn för internationell lag inte bli mycket tydligare, om än få här på hemmaplan väljer att veta om det, än mindre agera. Dessa deklarationer smickrade västerländska ledare, som lovade att “upprätthålla sina obrytbara band” med terrorstaten.(8)

Det är inte endast västerländska stater, inklusive Sverige, som förser Israel med entusiastiskt stöd mitt under dess pågående brott. Den finansiella sektorn är djupt insyltad i Israels illegala statliga bosättarprogram, med enorma investeringar. En mycket detaljerad rapport (“Don’t Buy Into Occupation”) om Europeiska investeringar i ockupationen, skriven av internationella juristorganisationer från fler än 30 länder, ger en rätt talande inblick i situationen. Den är förstås, återigen, okänd i ett land som detta. Den noterar att

Fler än 700 europeiska banker, kapitalförvaltare, försäkringsbolag och pensionsfonder har aktier och värdepapper värda $115 miljarder hos 50 olika företag som ägnar sig åt … bosättarkonstruktion (i Västbanken), tjänster, rivandet av palestinska hem och övervakning av palestinier. Dessutom förser europeiska finansiella institutioner lån och garantier värda $171 miljarder till sådana verksamheter.

Rapporten noterar dessutom att svenska företag och institutioner ligger bland toppen i stöd till illegal israelisk ockupation.(9) Bojkotter mot i stort sett hela den svenska finansspekulerande marknaden är ett otänkbart moraliskt alternativ i den svenska diskursen, till skillnad från bojkotter mot småpotatisar såsom chokladmakare och snustillverkare, vilka “gynnar” Ryssland med enstaka skatteintäkter. I propagandasystemet bestäms nyhetsvärdet utifrån hur pass mycket en bit information gynnar statens psykologiska krigföring.

Historiken över Israels nya bosättningar under detta år (fram till juli) är rätt imponerande. Endast ett litet urval följer. I första veckan av februari höll Netanyahu ett möte med europeiska investerare, i vilket han förklarade att man skulle bygga “tunnlar som kopplar samman illegala judiska bosättningar och gör det lättare för Israel att annektera dem”. “Flera investerare … sade att de var villiga att finansiera projektet”.(10) Detta följdes av Israels formella legalisering av ett flertal “koloniala utposter”, och transformation till regelrätta bosättningar, med fler i antågande, som Haaretz noterade.(11)

FN fördömde Israel, och fastslog det självklara: “varenda en av Israels bosättningar är illegala under internationell lag och ett markant hinder för fred”.(12) Frånsett urvattnade och irrelevanta resolutioner, vägrar Väst fördöma Israel med formella röster i FN:s församlingar, till ingens förvåning. Det israeliska ledarskapet erkände därför att “Ingen av de” västerländska ledarna på allvar lyfter för dem “den palestinska frågan”. Det tas upp bara som PR-“protokoll” (Naftali Bennetts ord).(13) Därför röstar mer eller mindre hela Amerika och Europa mot, exempelvis, en FN-resolution som fördömde Israels ockupation och som sökte inblanda ICJ i ett fördömande av Israels bosättningar. Alla röstade antingen “Nej” eller avstod från omröstningen; endast få undantag finns. Till och med mer eller mindre symboliska frågor möter motstånd, såsom FN-omröstningen i vintras om en “Naqba”-dag till minne av palestiniernas utvisning från sitt land, mötte motstånd (Sverige röstade “Nej”).(14)

I slutet av februari godkände Israel 7 000 nya illegala bosättningar, medan försvarsminister Ben-Gvir lovade att “krossa dem [palestinierna] en efter en”.(15) En månad senare godkände man ytterligare 1 000 nya illegala bosättningar, samtidigt som Israel expanderade sin ockupation av Jordandalen, och detta fortsatte även i maj.(16) Sent i juni godkändes fler än 5 000 nya illegala bosättningar, och allt som allt har fler än 13 000 illegala bosättningar godkänts under årets första hälft – en imponerande prestation.(17)

Syftet med detta är tydligt nog, och beskrevs rätt bra ganska nyligen av Human Rights Watch: “Israel tar ännu fler steg mot att förvandla Västbanken till en ny Gaza, där palestinier levt i vad som är mer eller mindre isolering från omvärlden i fler än 15 år”, belägrade av Israel under miserabla förhållanden.(18) “Israeliska nationalistiska terrorgrupper har tillsammans med israeliska väpnade styrkor dödat palestinier på måfå för att så fruktan”, i vad som är inget mindre än “etnisk rensning, vilket eufemistiskt kallas ‘demografisk ingenjörskap’”. I juni släppte Ban Ki-Moon och Mary Robinson – tidigare FN-sekreterare och FN:s människorättskommissionär, respektive – en rapport efter en vistelse i Palestina. De fick erfara “våldsamma attacker … utförda av israeliska invånare mot oskyldiga palestinier”, inget mindre än “nationalistisk terror i varenda bemärkelse”.

Israel, fortsatte de, visar tydligt avsikten att utföra permanent annektering snarare än temporär ockupation, baserad på judisk dominans (supremacy). Dess handlingar innefattar överlämnandet av administrativ fullmakt över ockuperade Västbanken från militära till civila myndigheter, accelererat godkännande för byggandet av bosättningar, och konstruktionen av en ny infrastruktur som gör en framtida palestinsk stat omöjlig.(19)

Svenska journalister och intellektuella har sina prioriteringar tillrättalagda. Samtidigt som allt detta skedde mättades pressen med rubriker om kändisskvaller, Melodifestivalen, Allsång på Skansen, och hat mot officiella fiender. Media följer därmed spelreglerna med imponerande pliktskyldighet.

På motsvarande vis har ständiga brutala israeliska attacker – i stil med Gazaangreppen i våren 2021, 2022 och 2023 – samt israeliska “pogromer” (som den internationella pressen kallar dem) skett nästan oavbrutet mot palestinier. Återigen följer endast ett mikroskopiskt, men representativt, urval. Dessa rapporteras ofta i den internationella diplomatiska pressen, men aldrig här hemma frånsett vid apologetiska urskuldanden – en monumental prestation för den svenska propagandamaskinen som vill skydda Sveriges nyvunna “relationer” med Israel som “förbättrats avsevärt på regeringsnivå” (Dagens Industri).(20)

Således är förmodligen inte ens den mest flitiga mediafanatikern i Sverige medveten om att Israel inledde året (februari) med en typisk pogromartad “bärsärkagång” mot palestinier i flera byar i Västbanken, med stöd från Amrén, som Mellanösternpressen påpekade. “Nästan 400 palestinier skadades medan mängder av hus, butiker och bilar förstördes” och brändes ned. Röda Halvmånen noterade att “åtminstone 35 hem brändes jämna med marken och 40 andra brändes delvis ned. Fler än 100 bilar brändes eller förstördes”, med ett antal palestinier mördade.(21) Det inträffade inte ens en vecka efter en liknande attack (22 feb.) med israeliska stridsfordon, attackhelikoptrar och krypskyttar angrep Nablus, och dödade 11 palestinier, inklusive flera pensionärer och barn, och skadade fler än 100 med skarp ammunition, i vad som av den internationella pressen beskrevs som en “skoningslös” och “katastrofal” attack. Allt motstånd måste krossas, och litet därtill.(22)

Finkänsligheten för selektiv altruism illustrerades av vårt intresse för detta utbrott av internationell terrorism: nämligen noll. Pressen hade däremot inga underskott den dagen på krav såsom att “Sverige bör skicka pansarvagnar till Ukraina” (Peter Hultqvist och Morgan Johansson i Aftonbladet), på samma sätt som vulgära belarusiska propagandister kräver att man beväpnar Palestina eller Jemen för deras “självförsvar” mot Väst medan man håller tungan rätt i mun om vad som försiggår i Ukraina. Själva tanken att en svensk tidning föreslår att Sverige beväpnar Palestina för dess självförsvar mot en brutal terrorstat och en flera decennier lång ockupation är i stort sett otänkbar i ett djupt indoktrinerat samhälle som vårt, så vi behöver inte uppehålla oss vid den frågan.(23)

I maj inledde Israel “Operation sköld och båge”, en attack mot Gaza som dödade fler än 30 personer, inklusive 6 barn. Dessutom skadade Armén fler än 2 000 hem och försatte ungefär 100 familjer i hemlöshet.(24) 20:e juni gick israeliska bosättare “bärsärkargång i flera palestinska samhällen i Västbanken” och “satte eld på bilar, åkermarker och vandaliserade hem i vad som påminde om scener från pogromerna tidigare i år”, som jag nämnde ovan. “Åtminstone 34 palestinier skadades och åtminstone 140 fordon sattes i brand”. Finansminister Smotrich uppmanade Armén: “attackera palestinska städer med pansarvagnar och helikoptrar, utan nåd, på ett sådant sätt att de tror att ägaren av stället blivit galen”. The Guardian beskrev händelsen som “en av de värsta spasmer av våld och eskalering” på länge. En palestinier som överlevde mordbrand sade till internationella media: “Inga har gett oss någon uppmärksamhet eller stöd, våra liv känns meningslösa. Sanningen är att ingen bryr sig om oss, vi överdriver inte”. Det stämmer, och är precis korrekt. Deras liv är meningslösa för oss, och det kan de ändra på så fort de gör sig användbara och främjar de finansiella sektorer som styr de länder vilka glatt stödjer den terror palestinierna dagligen utsätts för. Det kan de inte göra, till skillnad från Israel, som dagar därpå belönades för sina oprovocerade angrepp, “pogromer” och utökade illegala bosättningar med “en ny flotta F-35:or genom amerikanskt bistånd”. Slutsatsen vi drar av detta är att angrepp, våld och terror fungerar, och belönas givmilt under den Fria världens hägn. Allt detta väckte knapp uppmärksamhet i svensk press, frånsett marginella och likgiltiga bulletiner.(25)

Samtidigt (19 juni) angrep Israel det palestinska flyktinglägret i Jenin. Armén skadade och dödade fler än 100 palestinier; “ockupationsstyrkan löpte amok”, som invånarna erfar. Pressen noterade dessutom att “Israel också använde [amerikanska] Apache attackhelikoptrar för att attackera palestinska måltavlor – första gången sedan 2006 under andra Intifadan”.(26) Två veckor senare angrep Israel lägret ännu en gång, och dödade fler än 10 (mestadels ungdomar och barn) och skadade cirka 50 palestinier, medan Armén angrep sjukhusen. Jenins sjukhus noterade att “Vi inte haft sådana seriösa skador sedan 2002”, samtidigt som “bombardemang” med drönare “genomfördes i tätbefolkade flyktingläger”, som FN informerade.(27)

Rami Khouri, ledande Palestinaexpert, noterade att attackens “intenstet” aldrig “tidigare upplevts”, och genomfördes med “total straffrihet” för Israel. Moralister i Väst behövde därför inte bry sig när Läkare Utan Gränser uppgivet beklagade att “Bortom dödandet och sargandet av folk, skadade denna militära operation dessutom sjukvårdsanläggningar … israeliska bulldozrar förstörde flera vägar som leder till Jenin, vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt för ambulans att hjälpa patienterna”, och tvingade sjukvårdspersonal “nå de desperata av sjukvård i områden under aktiv beskjutning och drönarattacker”. I Jenins centralsjukhus “stormade israeliska trupper och började skjuta mot personer”, liksom vid andra sjukhus.(28)

Olikt de tidigare “pogromerna” och brutala attackerna, var blodutgjutelsen nu alltför stor för att låtsas inte veta om i svensk press. Medias roll skiftade därmed till PR-kontroll för Israel och taktisk diskussion; Var det smart av Israel att göra detta? Hur hade de effektivare kunnat utradera palestinsk motståndskraft mot den illegala ockupationen? Frågor om legalitet, princip och lag, däremot, är ämnen att noggrant undvika – frånsett när vi djupsinnigt fördömer officiella fiender, förstås.

Genomgående beskrev svenska tidningar händelsen som två sidor med jämbördigt ansvar och rätt, och citerade oavlåtligen israeliska ämbetsmän som beskrev angreppet som “en respons” på palestinsk “terror” och “angrepp” – argument som sedan decennier tillbaka avfärdats av de högsta internationella domstolarna och FN som fullständigt irrelevanta och felaktiga, eftersom Palestina är den ockuperade och försvarar sig mot brutala, oavbrutna, angrepp. På motsvarande vis misstänker jag att rysk propaganda grämer sig över att ukrainska “terrorister” vågar “attackera” ryska ockupationsmakten i Mariupol, varpå Ryssland måste “försvara sig”, med ungefär lika stor integritet som deras svenska kloner gör om det “defensiva” Israel.

Kanske de mest kritiska kommentarerna kom från DN:s korrespondent Nathan Shachar. Han “kritiserade” Israels attack eftersom, för att låna hans ord, “för varje dödad eller gripen palestinsk krigare anmäler sig lika många nya”. “Fiendens drivkraft .. och motivation … går inte att komma åt, hur hårt man än drämmer till militärt”. Implikationen är att den oprovocerade attacken hade varit OK ifall den framgångsfullt lyckades nivellera allt motstånd till den illegala ockupationen; åtminstone finns ingen indikation på motsatsen. Återigen är det inte svårt att föreställa sig motsvarande klagomål i rysk press om Rysslands “misslyckande” att bryta ned ukrainsk motståndsvilja.(29)

korthet finner vi i svensk press imponerande tystnad, disciplin och medlöperi i dess omformulering av kritiska fakta kring israelisk terror mot Palestina. Det gör oss därmed medskyldiga, samt möjliggör för brottens sorgliga fortbestånd. Detta har utvecklats på precis det sätt någon bekant med vår kultur skulle förvänta sig.

REFERENSER

1. För dokumentation, se min Bortom Ukraina, kap. 4, “Saker kalibreras”.
2. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 24 mar.; 26 apr. 2023.
3. Sydsvenskan, Isabell Schierenbeck, 23 maj 2023.
4. DN, Ledarredaktionen, 15 feb. 2023.
5. Times of Israel, 29 okt. 2022.
6. Consortium News, 20 jan. 2022; Mondoweiss, 12 aug. 2022 samt fotnot 1 för diskussion; The New Arab, 16 jan. 2022
7. Cairo Institute for Human Rights Studies, 29 nov. 2022.
8. Axios, Barak Ravid, 29 dec. 2022; Middle East Eye, 3 jan. 2023; Antiwar, Ramzy Baroud, 6 jan. 2023; Middle East Monitor, 9 jun. 2022. För mer diskussion om Palestinska Myndighetens verkliga roll – staffagefigurer kontrollerade av Israel och brittiska underrättelsemyndigheter, för att stävja palestinskt motstånd – se Electronic Intifada, Asa Winstanley, 4 jul. 2023; The Palestine Chronicle, 20 feb. 2023.
9. DBIO-member parties, Don’t Buy Into Occupation: Exposing the financial flows into illegal Israeli settlements, dec. 2022. Om liknande verksamhet angående stöd till Israels annektering av palestinska vattenresurser, se Al-Haq, Corporate liability: The right to water and the war crime of pillage, jan. 2023.
10. Electronic intifada, 6 feb. 2023.
11. Ibid, 14 feb. 2023.
12. Ibid, 15 feb. 2023.
13. The New Arab, 16 jan. 2022. Cf. Counterpunch, Ramzy Baroud, 3 mar. 2023.
14. Electronic Intifada, 5 jan. 2023; The Jerusalem Post, Lahav Harkov, 1 dec. 2022.
15. Ibid, feb 24; 27 2023.
16. Ibid, mar. 25; 28; 23 maj 2023.
17. Ibid, 27 jun. 2023; Mondoweiss, 29 jun. 2023.
18. Antiwar, Brett Wilkins, 24 jan. 2023.
19.  Consortium News, Vinay Prashad, 30 jun. 2023.
20. DI, Marianne Agazzi, 22 maj 2023.
21. Middle East Eye, Fayha Shalash & Sheren Khalel, 26 feb. 2023.
22. Al Jazeera, Zena Al Tahhan, 23 feb. 2023; Middle East Eye, Fayah Shalash, 22 feb. 2023.
23. Aftonbladet, 22 feb. 2023.
24. Mondoweiss, Tareq Hajjaj, 18 maj 2023.
25. Middle East Eye, Lubna Masarwa, 21 jun. 2023; The Guardian (Australia), Ben Lynfield, 23 jun. 2023; Times of Israel, Emanuel Fabian, 2 jul. 2023.
26. Ibid, 19 jun. 2023.
27. Ibid, Muhammad Ateeq, 3 jul. 2023.
28. Al Jazeera, 4 jul. 2023; Mondoweiss, 4 jul. 2023.
29. DN, Nathan Shachar, 5 jul. 2023. Det förekom enstaka artiklar med faktisk kritik mot Israels handlingar, men marginella, och även dessa höll sig väl inom propagandasystemets ramverk.
    • Den ena var Per Wirténs läsvärda reportage (Expressen, 13 maj 2023), men som knappast var en uppgörelse med de oantastliga principerna för “ansvarfull debatt”. Fullt korrekt påpekar han att “Israelerna pressar palestinierna att flytta” från sina hem, till angivna koncentrerade områden. “Det är en listig etnisk rensning. Så finstilt att utländska journalister inte kan rapportera om den. Den rinner som sand i ett timglas”. Det finns däremot ingen referens till de otaliga åtgärder (>10 000 nya bosättningar första sex månaderna i år, flera israeliska attacker), samt internationella rapporter om dessa, som indikerar att detta är en rätt öppen och burdus process. Inte en seg och “finstilt” process som journalister kan förlåtas för att ha missat rapportera om. Och än mindre finns ingen indikation på att allt detta inte endast görs möjligt, utan är i förutsättande behov av västerländskt diplomatiskt och militärt stöd. Det är också kul att se att huvudparten av kritiken mot Israels handlingar presenteras som “Miryams” – en palestinsk kvinnas – perspektiv, eller “militanternas” och deras sympatisörer i Palestina. Återigen är informationen från FN:s och ledande människorättsorganisationers rapporter, som inte är helt irrelevanta för “militanternas” version av händelsernas förlopp, spårlöst försvunna i Wirténs läsvärda reportage. Vi vittnar här om vad som i praktiken är väldigt effektiv och sofistikerad propaganda, där Partilinjen förmedlas med mycket finstilt språkbruk och frånvaro av väsentlig information.
    • Detsamma gäller Petter Larssons text (Aftonbladet, 31 maj 2023), även den mycket läsvärd. Det mest intressanta här är hans slutdiskussion om hur Israels strukturella politik av aggression och expansion kan stävjas. Han funderar djupsinnigt om alla tänkbara möjligheter, såsom att en kupp i Iran kan lugna Israels vrede, att Väst “erkänner” Palestina (meningslös symbolik). Men mysteriöst nog råkar han missa det uppenbara: att vi slutar delta i och finansiera deras illegala handlingar, och (USA) slutar lägga veto på SC-resolutioner mot dem. Det är långt bortom tänkbart. Detta enda undantaget inom agendasättande media som mer eller mindre undvek dessa formuleringar var, till min kännedom, en opinionstext i Aftonbladet Kultur (14 jul. 2023) av Shora Esmailian.

Andi Olluri