Två diskussionsinlägg om den ekonomiska situationen, problemen och de möjliga reformvägarna, från två kubanska ekonomer: Fidel Vascós González och Agustín Lage Dávila.
Översättning: Christine Vaple.
Förslag för att bekämpa inflationen från utbudssidan
Av Fidel Vascós González / 10 april 2022 / SEGUNDA CITA
Fidel Vascós text finns på originalspråket publicerad (19/4) i eFOLKET
Den nuvarande ökande inflationen i den kubanska ekonomin har varit högre än vad som planerades i den ekonomiska reformen [Tarea Ordenamiento] och visar tecken på att vara utom kontroll, vilket allvarligt påverkar låginkomsttagare. För att bekämpa, stoppa och vända denna inflation måste ett antiinflationsprogram utformas och genomföras som omfattar olika åtgärder från olika ekonomiska, finansiella och administrativa synvinklar. Den slutgiltiga lösningen på detta problem ligger i att öka produktionen av varor och tjänster så att utbudet kan balansera konsumenternas efterfrågan.
Syftet med det här inlägget är att ta upp några åtgärder som skulle kunna bekämpa inflationen från utbudssidan.
De beslut som den kubanska regeringen har fattat i ekonomiska frågor har lett till framsteg på handels-, valuta- och växelkursområdet, men inga definitiva ansträngningar har gjorts när det gäller produktionen av varor och tjänster, där många restriktioner fortfarande gäller. De 63 åtgärderna för jordbrukssektorn, de 93 som rör socker och de övriga som rör de statliga företagen påverkar inte kärnan i de förändringar som behövs för att bidra till att öka produktionen och bekämpa inflationen.
Jag anser att det viktigaste som måste förändras för att frigöra utbudet är koncentrerat i det nu mycket centraliserade systemet för planering och förvaltning av ekonomin, som begränsar företagsförvaltningen och bromsar de ekonomiska enheternas initiativ i sökandet efter ökad produktion och effektivitet. Detta beror på den mycket begränsade nationella kapaciteten att producera varor och tillhandahålla tjänster – särskilt när det gäller livsmedelsproduktion och export som ger internationell valuta – som hindras av vår rigida centrala planering av mycket administrativ karaktär.
De åtgärder som vidtagits på det produktiva området har inte haft någon effekt på de viktigaste drivkrafter som främjar ökad produktion och effektivitet, nämligen företagsledningens fullständiga självständighet och den direkta materiella stimulansen av arbetskraften i linje med de nivåer som uppnåtts i deras enheters prestationer. Arbetarkollektivet måste direkt känna av företagets effektivitet eller brister i sina lönekuvert och inte bara i bokföring och statistik. Exempelvis står olönsamma statliga företag för 30 procent av det totala antalet företag. Det bör finnas en konkurslag som föreskriver statligt ingripande för att klargöra orsakerna till att företaget i fråga inte är lönsamt, och följaktligen kan de ledare och kollektiva organ som är ansvariga för denna situation avskedas, företaget kan upplösas eller slås samman med ett annat, möjligheten att omvandla det till ett kooperativ eller att konfiskera tillgångarna och sälja dem till andra statliga och icke-statliga enheter kan diskuteras med dess anställda.
Å andra sidan måste jag betona att bakgrunden till det nuvarande planeringssystemet går tillbaka till den tid då Kuba var medlem i COMECON och hade mycket nära förbindelser med Sovjetunionen och de europeiska socialistiska länderna. Det huvudsakliga kännetecknet för detta system var att de kubanska byråerna inom den centrala statsförvaltningen och folkmaktens lokala organ, på grundval av den samordning av femårs- och årsplaner som fastställts i COMECON, bestämde kunderna och leverantörerna till de företag som var underställda dem och fastställde de viktigaste produktions- och konsumtionssiffrorna för var och en av dem, liksom deras priser. I allmänhet fungerade detta system framgångsrikt på grundval av att nästan hela ekonomin täcktes av statliga företag och stöddes av det dåvarande socialistiska lägret. På den tiden var endast 15 procent av vår utrikeshandel med kapitalistiska länder.
När Sovjetunionen och de europeiska socialistländerna försvann försvann också denna internationella mekanism för ekonomisk planering inom COMECON. På Kuba finns det nu olika former av ägande av produktionsmedlen, såsom statliga företag, samriskföretag, kooperativ, små och medelstora företag och egenföretagare som måste möta en omvärld som i allmänhet styrs av den nyliberala kapitalismens system där marknadsförhållandena råder. I denna miljö kan förbindelserna mellan kubanska företag inte bestämmas av en rigid plan som beslutas av högre instanser. Tvärtom kräver nätet av många affärsförbindelser att man snabbt fattar självständiga beslut, som inte kan vänta på indikationer och tillstånd från hierarkiskt högre administrativa nivåer. Det planeringssystem som ärvdes från COMECON har nu blivit det största hindret för den kubanska ekonomins utveckling. Endast marknaden och dess ekonomiska och monetärt-merkantila kategorier kan erbjuda en gynnsam miljö för dessa förbindelser mellan företag, där ledningsbesluten fattas av företagen själva, som själva måste definiera vilka deras kunder och leverantörer är och tillsammans med dem fastställa produktions- och leveranssiffrorna samt priserna för att fastställa dem i deras ömsesidigt fördelaktiga avtal, utan inblandning och påtvingande, i allmänhet, av andra företag eller administrativa enheter som agerar som hierarkiskt överordnade.
Kort sagt syftar detta förslag till att ändra det nuvarande starkt centraliserade ekonomiska planeringssystemet till ett decentraliserat system där statliga företag, samriskföretag, kooperativ, små och medelstora företag och egenföretagare agerar självständigt i sin förvaltning, i rättvis konkurrens med andra ekonomiska enheter och på lika villkor i enlighet med marknadsreglerna, utan att behöva samråda med eller erhålla befogenheter från högre ort. Statliga företag bör inte heller ha till uppgift att fungera som förvaltningskontrollanter för icke-statliga enheter genom att införa kontrakt och produktionsförbindelser. Avtal och förbindelser mellan företag bör upprättas på grundval av full beslutsfrihet och ömsesidig bekvämlighet för de berörda parterna.
För att uppnå dessa mål måste marknadens roll som reglerare av ekonomin utökas, det nuvarande rigida centrala planeringssystemet måste överges, och en annan planeringsmodell måste antas där marknaden och de monetära och finansiella förbindelserna spelar en större roll i regleringen av ekonomin, så att statliga och icke-statliga företag har full autonomi i sin förvaltning. Ekonomins planeringssystem bör inte fastställa indikatorer och villkor för företagens förvaltning på ett direktivmässigt sätt, utom i mycket exceptionella situationer. Enligt det synsätt som jag föreslår bör staten leda utvecklingen av den nationella ekonomin genom att skapa lämpliga institutionella och rättsliga ramar för att utveckla marknadens objektiva lagar, samtidigt som man ser till att upprätthålla principerna om nationellt oberoende och social rättvisa i enlighet med vårt socialistiska politiska system. Mitt förslag skiljer sig radikalt från den samtida socialdemokratiska visionen och intentionen, som helt och hållet har anammat den nyliberala princip som förkastar varje statligt ingripande i ekonomin, liksom den borgerliga representativa demokratins mönster genom att bland annat anta kapitalismens flerpartisystem och den så kallade lagstiftande, verkställande och dömande maktens oberoende.
En annan aspekt som skulle underlätta målen för mitt förslag är kampen mot den statliga byråkratin, som inte vill lämna sin bekvämlighetszon och motsätter sig radikala förändringar av det befintliga planeringssystemet. Decentraliseringen, som innebär en förändring av det nuvarande planeringssystemet, står i konflikt med vissa byråkratiska och folkfientliga intressen inom de administrativa apparaterna, som i dag beslutar om viktiga aspekter av förvaltningen som borde överlåtas åt företagen. Det bästa motgiftet för att övervinna byråkratin är att demokratisera de administrativa besluten och valet av ledare för statliga företag. De statliga företagens organisation och funktionssätt bör närma sig kooperativens, så att arbetstagarna inte bara deltar i företagens beslut utan också direkt fattar dem.
Det är allmänt accepterat att byråkratin häckar, växer och utvecklas främst inom den statliga administrativa apparaten. Bland åtgärderna för att minska dess inflytande föreslår jag att ministerier slås samman, att deras strukturer förenklas och att deras personal minskas, att ministeriernas territoriella delegationer avskaffas eller minskas, att alla organisationer för högre företagsledning (OSDE) avskaffas med deras nuvarande karaktär av administrativa enheter som fungerar som miniministerier, och att de OSDE som har förutsättningarna för detta omvandlas till självständiga företag; att det statliga monopolet på utrikeshandel avskaffa så att statliga och icke-statliga enheter själva får avgöra om de vill använda ett statligt företag för sina utrikeshandelsförbindelser eller om de vill ha direkta förbindelser med sina kunder och leverantörer i andra länder på ömsesidigt överenskomna villkor.
Jag är medveten om att detta förslag kräver ytterligare analys för att man ska kunna utarbeta dess utformning och tillämpning i de konkreta förhållandena på Kuba, som har varit föremål för en blockad i mer än 60 år, ständiga trakasserier av USA-imperialismen och efterverkningarna av covid-19-pandemin. Den detaljerade utformningen och genomförandet av detta förslag kräver ett omfattande och intensivt arbete med att sprida information, debattera, utbilda och samråda med ledare, arbetstagare och medborgare i allmänhet, i en process som kommer att ta relativt lång tid och som måste genomföras medelst ett omfattande och stegvis program.
Fidel Vascós González
*****
Mål och medel i den kubanska ekonomin: Om vad vi diskuterar.
Av Agustin Lage 11 april, 2022 La Pupila Insomne
Det debatteras mycket på Kuba i dag, särskilt om ekonomiska frågor. Om svårigheterna är tillfälliga och övergående eller om de återspeglar strukturella problem i den ekonomiska modellen, om de förändringar vi genomför är konservativa och långsamma eller om de är vårdslösa och riskfyllda, om vi ger den icke-statliga sektorn för många eller för få befogenheter och om ekonomins internationella integration är en risk eller en möjlighet; om vi ska ge utländska investerare större befogenheter eller mer kontroll, om statliga företag ska skyddas mer eller mindre, om inkomstskillnader är dynamiska och rättvisa eller om de är skadliga för den nationella enigheten, och en lång rad andra frågor och dilemman.
Och vi behöver dessa åsiktsutbyten, eftersom strategierna för ett litet land att övervinna underutvecklingen under trycket av en decennier lång ekonomisk blockad som införts och upprätthålls av världens största industriella och militära makt, och strategierna för detta land att på grundval av social rättvisa ansluta sig till en världsekonomi som inte styrs av social rättvisa, är något som inte står skrivet i någon bok, och det finns heller inga validerade recept.
Vi måste hitta vägen själva, och för det behöver vi polemik, MEN, och detta är ett mycket viktigt “men”, så länge det är polemik om tillvägagångssätt och inte om mål. När det gäller målen behöver vi enighet och när det gäller tillvägagångssätt behöver vi mångfald. Det är den intellektuella och moraliska utmaningen för tillfället.
För att vägleda oss inför denna utmaning måste vi se på historien. Det är historien som berättar hur vi kubaner är, och det är utgångspunkten för att bygga upp en framtidsvision.
Vi kubaner har redan varit med om liknande situationer, vilket gör att vi måste veta hur man skiljer mellan mål och tillvägagångssätt.
José Martí stod inför liknande situationer. Han skrev i en artikel i tidningen Patria i april 1892 (för exakt 130 år sedan), när förberedelserna inför det nödvändiga kriget tvingade honom att ta ställning i de kontroverser som analysen av det föregående krigets frustrationer oundvikligen gav upphov till: “Enhet i tankegången, som inte på något sätt innebär att bli slav under åsikterna, är utan tvekan ett oundgängligt villkor för att varje politiskt program ska lyckas…”.
Och han tillade i samma artikel: “Längtan efter självständighet har alltid funnits i oss, och hjärtat att erövra den: det enda som saknas är förtroende för de nya medel som skall användas, eftersom användningen av de gamla har gett upphov till rädsla och allvarliga faror…”.
På sin tid upplevde Martí också denna kontrast mellan behovet av en enhetlig tanke om målen och behovet av nya medel för att uppnå dem. Historien har långvariga konstanter. De som inte förstår dem lämnar sitt tänkande i händerna på de vindar av föränderliga idéer som hela tiden blåser.
Även nu behöver vi en enhetlig tanke om de mål som ska erövras. Målen är de som definieras i artikel 1 i konstitutionen, där det står:
“Kuba är en demokratisk, oberoende och suverän socialistisk rättsstat med social rättvisa, organiserad av alla och för allas väl som en enhetlig och odelbar republik. Den är grundad på sina medborgares arbete, värdighet, humanism och etik för såväl individens som kollektivets frihet, jämlikhet, solidaritet och individuellt och kollektivt välbefinnande och välstånd.”
Samtidigt behöver vi också nya medel för att uppnå dessa mål, men det råder fortfarande brist på förtroende för dessa nya medel, och det finns fortfarande en rädsla för de gamla medlen, som fungerade på sin tid, men som inte längre hör hemma på 2000-talet. Därför sade Fidel vid sekelskiftet att ”Revolution är att förstå det historiska ögonblicket; det är att förändra allt som behöver förändras”.
Den heta kärnan i de aktuella diskussionerna ligger i den ekonomiska politiken. Mer än 60 år har gått sedan de första ekonomiska utvecklingsplanerna som genomfördes av revolutionen, och världen är inte längre densamma. Globaliseringen av världsekonomin är nyliberal och rovdriftsinriktad: det är inte den globalisering vi ville ha och som vi under en tid hade i den ekonomiska integrationen med de socialistiska länderna i Europa. Den globala ökningen av den materiella produktionen och transport- och informationsflödena begränsar den inhemska efterfrågans attraktionskraft och tvingar fram en produktion som i allt högre grad är kopplad till export och globala värdekedjor. De senaste tekniska förändringarna, särskilt datoriseringen av produktionen och tekniken för den fjärde industriella revolutionen, kräver diversifierade, föränderliga och distribuerade produktionsprocesser som inte längre kan hanteras av en liten grupp stora standardiserade företag. Tekniska förändringar koncentrerar i allt högre grad mervärdet till högteknologiska produkter och tjänster, till nackdel för det värde som primärprodukter (t.ex. socker) och den direkta exporten av naturresurser ger upphov till.
Den centraliserade materiella planeringen, standardiseringen av förvaltningsprocesser, megaföretag, investeringskapaciteten baserad på två eller tre ledande produkter, överlappningen av statliga och affärsmässiga funktioner och andra sådana förfaranden som var de viktigaste drivkrafterna för utvecklingen under 1900-talet, på Kuba och i många andra länder, förlorar i detta nya ekonomiska och tekniska sammanhang sin funktionalitet (alltid med undantag, men med mycket få undantag).
Vi vet att allt detta måste förändras, men samtidigt måste viljan till nationell suveränitet och rättvis fördelning bibehållas och försvaras, om än med nya medel.
Och det finns inget ”konstigt” i det faktum att sättet att förvalta ekonomin måste förändras. Relationerna mellan människor för produktion är beroende av produktivkrafternas utvecklingsnivå. Marx upptäckte detta för mer än 150 år sedan.
Kontroverser om vilka medel som ska användas på Kuba är välkomna, så länge de motiveras av att hitta det bästa sättet att uppnå målen om suveränitet, social rättvisa och välstånd.
Vad vi inte kommer att tillåta (och det finns krafter och mycket pengar som försöker) är att de genom denna nödvändiga polemik försöker få oss att ifrågasätta själva målen. Det skulle vara en handling av oansvarig naivitet.
De som rätt eller fel polemiserar om huruvida dagens konkreta beslut är effektiva eller inte är kamrater som vi kan vara oense med, ibland djupt, men de är i huvudsak kamrater som står på det kubanska historiska projektets sida.
De som i sin polemik ifrågasätter själva målen suveränitet, social rättvisa och välstånd befinner sig inte längre i hemlandets skyttegravar.
Folket kommer att ha vishet nog att identifiera vem som är vem.
Agustín Lage Dávila
