Sveriges NATO-förhandlare Oscar Stenström intervjuades den 29 januari i Radio P1:s ”Godmorgon Världen” av programmets Sara Stenholm. Vi ska i den här texten koncentrera oss på vad som sades i förhållande till den kurdiska organisationen PKK och relationen till den turkiska staten.
Sara Stenholm ställde frågan om Madridavtalet mellan Turkiet, Sverige och Finland kanske var meningslöst och att Sveriges och Finlands anslutning kanske skulle kunnat pressas fram av tryck från USA istället. Oscar Stenström menade dock att Madridavtalet var riktigt och att Sverige redan satt delar av överenskommelsen i verket och planerar att gå vidare med åtgärder. Det gällde enligt Stenström ”kampen mot terrorismen”. Vilket Stenström och Stenholm var överens om betyder ”kamp mot PKK” .
Låt oss ta ett steg tillbaka och gå till grunden. Vad gäller kampen mellan den härskande klassen i Turkiet och PKK? Grunden för hela konflikten är de turkiska makthavarnas vägran att acceptera demokratiska och nationella rättigheter för den kurdiska befolkningen. Under 1980-talet styrdes dessutom Turkiet av en militärjunta och förtrycket var oerhört hårt. Kampen mellan regimen och PKK skärptes och tog formen av direkta väpnade konfrontationer. Regimen tillämpade bombningar, systematiska mord på oppositionella, speciellt PKK medlemmar, människor dömdes till döden och avrättades. Grunden för konflikten är regimens förtryck. Men denna regim ”terrorstämplar” den förtryckta sidans organisation (i det här fallet PKK) och lyckas få USA och EU att hänga på. Dessa ”terrorstämplingar” är alltid ensidigt beslutade och handlar alltid om att den starkare parten i en konflikt lyckas få andra stater att gå med på att den sida man bekämpar är ”terroristisk”. Detta förfaringssätt måste utmanas. Den förtryckande turkiska staten ska inte bestämma att den svenska regeringen ska ställa in sej i ledet och delta i denna ”terrorstämpling”.
Men hur är det då med PKK:s kamp? Sanningen är att i en väpnad konflikt brutaliseras alla parter. Även befrielserörelser och de förtrycktas organisationer. Man utför aktioner som mycket väl kan kritiseras. Men man måste ändå hålla reda på frågan; Vilken är den förtryckande sidan och vilka kämpar för sina demokratiska rättigheter?
PKK är idag medvetet om denna problematik. Låt oss citera organisationens historiske ordförande Abdullah Öcalan. Så här skriver han från sin fängelsecell där han tillbringat livet sedan 1994:
PKK hade skapats som ett parti med statsliknande hierarkisk struktur liknande andra partiers. Men en sådan struktur står i motsättning till principerna för demokrati, frihet och jämlikhet.(…) Även om PKK stod för frihet hade vi inte lyckats frigöra oss från att tänka hierarkiskt.
Och vidare:
Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar.(…) PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti.
Vi ser här att PKK dragit slutsatser och även begår självkritik. Man har också vid två tillfällen erbjudit eld upphör. Den turkiska regimens svar har enbart varit intensifiering av våldet. Man har nu utvidgat sin terror till att också attackera de i norra Syrien boende kurderna.
Erdoğan har ingen plats för självkritik, enbart mer våld och aggressiv nationalism. PKK kräver inte längre någon separat stat utan eftersträvar demokrati innanför befintliga gränser. Vem är terrorist och vem är offer för terrorismen herr Stenström?
En central fråga i PKK:s program är kvinnans frigörelse. Låt oss återigen citera Abdullah Öcalan:
Situationen för kvinnorna och barnen är katastrofal. De så kallade hedersmorden är ett uttryck för detta elände. Kvinnorna blir måltavlor för ett arkaiskt hedersbegrepp som reflekterar hela samhällets degenerering.
Vem står för framsteg och vem står för reaktion i denna konflikt? Vad säger Billström, Kristersson och Busch?
Oskar Stenströms kommentarer i ”Godmorgon Världen” visar vilken sida han står på. Han konstaterar att ”PKK har i många år inte utgjort något hot mot Sverige men när vi nu går in i en allians med Turkiet (NATO alltså) måste vi hjälpa dom mot det hot som PKK utgör”.
Stenström berättar att vi nu ska ändra på våra lagar så att ”deltagande i och samröre med PKK kriminaliseras”. Sverige ska alltså i sin iver att tillmötesgå Erdoğan i praktiken låta hans förtryck mot kurderna utvidgas till svenskt territorium och dessutom göra det kriminellt för svenskar att ha kontakter med PKK-medlemmar. Ska man ta Stenström på orden kommer PKK i praktiken att förbjudas vilket är oerhört. Han erkänner också i praktiken att den grundlagsändring som nyss genomfördes syftade bl.a. till att tillfredsställa Erdoğan och slå mot PKK.
Undrar hur många svenskar som, när denna konsekvens av NATO-ansökan blir uppenbar, hellre sagt nej tack till krigsalliansen.
Sara Stenholm gör inte saken bättre när hon försöker blanda in gängkriminalitet i bilden. Hon tar fasta på att en av gängledarna befinner sej i Turkiet och går under beteckningen ”den Kurdiske Räven” och undrar om det kan indikera en koppling till PKK.
Stenström vill inte direkt haka på den konkreta frågan om ”den Kurdiske Räven” men i svävande ordalag påstår han att det finns folk som rör sej inom både terrorism och annan brottslighet som vapen och knarkhantering. Se där hur man kan så ryktesspridning och konspirationsteorier och smutskasta en politisk organisation utan att behöva presentera ett uns av bevis.
Sammanfattningsvis: Den svenska regeringen är beredd att alliera sej med den terroristiska turkiska staten. En stat som fängslat 5 000 nationella och kommunala representanter tillhörande det demokratiska vänsterpartiet HDP. Som bombar den kurdiska enklaven Rojava i norra Syrien och hotar med fullskalig invasion. Rojavas kurder utgjorde huvudstyrkan i krossandet av terrorsekten I.S.
Erdogans regim lyfte inte ett finger mot I.S. Många Mellanöstern – experter menar att han till och med spelade under täcket med dem. I kampen mot Rojava har han allierat sej med en rad fundamentalistiska grupperingar i Syrien.
Vi ser vilken sida Tidölaget väljer. Magdalena Andersson ligger lågt och presenterar inget motstånd mot regeringens uppslutning bakom Erdoğan.
Alla demokratiska och anständiga krafter måste nu kräva slut på pladdret om PKK som terrorister. Slut på kryperiet för den verkligt terroristiska sidan; Erdoğan-regimen.
Peter Widén
