Kari Parman:
Hur kan vi acceptera att Sverige, ett av världens rikaste länder, har en allmän pension som knappt går att leva på? Efter ett helt arbetsliv förväntas människor nöja sig med en pension som i många fall knappt täcker hyran. Detta är inte bara en skam – det är ett svek från staten mot sina medborgare.
Vi har fått höra i decennier att det nuvarande pensionssystemet är “långsiktigt hållbart”. Men för vem? De som redan har kapital och tjänstepension klarar sig, men de som slitit i låglöneyrken, varit sjukskrivna, tagit hand om barn eller haft otur på arbetsmarknaden får betala priset. Många kvinnor drabbas extra hårt, eftersom de ofta har lägre löner och deltidsarbete bakom sig. Resultatet? En växande grupp äldre som lever i relativ fattigdom, tvingas söka bostadstillägg eller i värsta fall fortsätta jobba långt upp i åldern – inte för att de vill, utan för att de måste.
Hur kan vi ha hamnat här? Sverige var en gång känt för att ha ett av världens mest generösa välfärdssystem, men något hände. Det nuvarande pensionssystemet, som infördes på 90-talet, bygger på premissen att vi själva ska spara och investera smart – trots att många inte har möjlighet att avsätta pengar under yrkeslivet. Samtidigt har man urholkat den allmänna pensionen genom att låta avgifterna vara för låga i förhållande till de löften som gavs när systemet infördes. Det är ett politiskt val, inte en naturlag.
Och ändå är vi så tysta. I Frankrike går folk man ur huse vid minsta pensionsförsämring – här suckar vi och försöker skära ner på maten. När blev vi så fogliga? Har vi blivit matade med myten att ”pengarna inte räcker” så länge att vi glömt att politiska beslut alltid handlar om prioriteringar? Samtidigt som pensionerna urholkas finns det alltid resurser till skattesänkningar för höginkomsttagare, subventioner till storföretag och förmånliga pensionsavtal för politikerna själva.
Detta är inte en naturlig utveckling – det är en förskjutning av makt och resurser från vanliga medborgare till de som redan har mest. Och den kommer att fortsätta så länge vi accepterar den. Vi behöver en bred folklig rörelse som kräver en rättvis pension. En pension som går att leva på – utan att behöva söka bostadstillägg eller arbeta långt efter pensionsåldern. Vi behöver ta plats på gator och torg, organisera oss och kräva att våra politiker tar ansvar.
Annars kommer sveket att fortsätta.
Kari Parman
Gnosjö
