Direktörslönerna fortsätter att öka och driver på ojämlikheten. LO-ledningen svarar med ett kraftigt slag i luften. Det menar Lars Henriksson, facklig veteran från Volvo i Göteborg.
Henrikssons artikel har också varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Nyligen fladdrade en DN-rubrik förbi i flödet som berättade att börsbolagens ledningar fått lönelyft som inte bara vida överstiger inflationen (och i många fall även vad en normal människa tjänar under ett helt liv.) När jag senare försökte hitta artikeln blev det bekymmer. Inte för att det var svårt att få sökträffar, problemet var det omvända. När jag skrev in “dn lönelyft direktörer” i sökfältet drunknade jag i sökresultat.
I artiklar från 1997, 2005, 2006, 2015, 2022 … ja snart sagt vilket år som helst, fanns rapporter om att näringslivets höjdare fått löneökningar långt utöver vad de anser att alla andra ska ha. Visst, det går att hävda att de är så få att det inte spelar någon roll, det är också ett av de argument vi ständigt möts av.
Men det är inte sant, dessa högprofilerade toppdirektörer sätter med sina löner en slags motsvarighet till “Märket”, det tak för alla landets löneavtal som numera slås fast av arbetsgivare och fack i industrin – fast tvärt om då. Deras fantasilöner blir riktmärket för det ekonomiska toppskiktet och en drivkraft i den ojämlikhetsexplosion som ökat skillnaderna i inkomst och förmögenhet mer i Sverige än i de flesta OECD-länder.
Vad som också återkommer med samma regelbundenhet är LO:s rapport om eliternas löner. Rapporten är en direkt avspegling av de träffar jag fick när jag sökte på direktörslönerna. För varje år tjänar de mest välbetalda företagsledarna fler industriarbetarlöner än förra gången, 2020 var de uppe i 65 arbetarlöner. I anslutning till rapporterna kommer också nära nog likalydande artiklar i fackförbundspressen där någon upprörd lägre facklig företrädare säger att det är för jävligt och någon LO-höjdare manar att näringslivet att ta ansvar.
I fjol var det Susanna Gideonssons tur att hytta med näven och kräva stopp för “oansvariga löneökningar i företagens ledningar” och hotade med en “skakig avtalsrörelse” om det gick “en krona mer till en direktör än till en arbetare.” Nu pågår denna avtalsrörelse och som DN:s sammanställning visade kommer det att skilja bra mycket mer än en krona mellan arbetare och direktörer.
Och vad är LO-ledningens svar? Organisera protester? Kalla samman förbundsledningarna, riva upp de bleka avtalskraven och planera aktioner för en “skakig avtalsrörelse”? Nej då, inte våra fackliga ledare inte, dom svarar med ett kraftigt slag i luften.
Det hårdaste Gideonsson gör är att i Aftonbladet slå fast att direktörerna inte är trovärdiga. Må de härskande klasserna darra.
Medan facken runt om i Europa protesterar, demonstrerar, strejkar och skapar allianser med andra rörelser och drabbade sitter de flesta fackliga ledningar i Sverige stilla i båten.
I ett fantastiskt videoklipp från Köpenhamn går det danska byggfackets förhandlare på en röd matta från ett stormöte in till förhandlingarna genom ett hav av fackliga fanor, bengaler och applåderande, ryggdunkande och tjoande byggnadsarbetare. Allt medan Queens I want it all dånar över Rådhuspladsen.
Jag försöker föreställa mig IF Metalls ledning där, men det är omöjligt. Inte bara för att de aldrig skulle komma att tänka på något sådant – det skulle ju skulle skapa förväntningar och påminna om att de är beroende av medlemmarna – utan ännu mer för att de inte skulle kunna förmå tusentals medlemmar att sluta upp och entusiastiskt heja fram dem, ens om de försökte. Genom årtionden av toppstyre och har de skolat in oss i tanken att “det fackliga” är något som “de i facket” har hand om och att vi andra gör bäst i att följa det hela från läktarplats.
Så kokar våra möjligheter att göra något åt de växande inkomstgapen ner till frågan om makten i facket – ska den ligga hos ledningen eller medlemmarna? Det handlar inte om abstrakta principer utan om hur vi kan utnyttja den facklig styrkan. Om den stora majoriteten alltid sitter på åskådarplats så cementeras maktlösheten och de fackliga musklerna förtvinar, en ond cirkel som kan verka hopplös att bryta.
Men all erfarenhet säger att när vi pressas mot väggen så växer förr eller senare kraven på att de fackliga organisationerna ska göra det de är till för. Det kommer att skapa ett tryck underifrån och öppna för krafter som vill utmana bromsklossarna i ledningen. Men inget sker automatiskt, med vår brist på tradition av att själva organisera oss underifrån är det en lång väg att vandra.
Det finns inga genvägar. Förmår vi inte göra detta, med början här och nu så gott det går, kommer vi om tio år att få lika många nya sökträffar på artiklar om hur direktörslönerna drar ifrån och nya fackliga höjdare kommer att vädja till dem att “ta sitt ansvar”.
