En ny rapport från SIDA som presenterades 16 december visar hur svenskarnas inställning ser ut när det gäller bistånd till fattiga länder och folk.
Trots coronapandemi och nedgång i ekonomin och allt vad det innebär ligger biståndsviljan på 76 procent. Så stor andel tycker att “det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling av fattiga länder”.
“Det är mycket intressant att se att så stor del av svenskarna vill att vi ska jobba med bistånd och höja de fattiga människornas levnadsnivå”, säger Carin Jämtin, generaldirektör på SIDA.
På frågan om biståndet “Bör öka eller är ungefär lagom”, svarar 55,8 procent att det bör ökas eller är lagom.
Motsvarande fråga till de som är negativa till bistånd “Bör minska eller tas bort helt”. Där svarar 35,8 procent att det ska minska eller tas bort helt.
Från 2019 till 2020 har andelen positiva ökat något och andelen negativa har minskat något.
Ser man staplarna för de senaste 5 åren visar de en trend som går mot att biståndet ska minska. (se röda och blå staplarna i diagrammet).
Undersökningen visar att det finns en tydlig skillnad i inställning mellan kvinnor och män när det gäller biståndsvilja:
63,5 procent av kvinnorna har en positiv syn på biståndet
Motsvarande siffra för män är 48,2 procent.
Sveriges bistånd 2020 uppgår till 46 miljarder kronor, vilket är i nivå med målet på 1 procent av BNI (förut hette det BNP. Jag har inte satt mig in i vad skillnaden är mellan BNI och BNP).
Som jämförelse kan nämnas att Sveriges militärbudget ligger på 65 miljarder, och skall enligt beslut av regeringen, C och L ökas med 15 miljarder så att det blir 79 miljarder nästa år. Därefter ska militärbudgeten ökas med ytterligare ett antal miljarder så att vi når den nivå av BNP som “kvalificerar” till Nato-medlemskap.
En debatt från tidigare år om biståndet har varit om hur stor andel som är “bundet bistånd”. Det vill säga att den hjälp vi ger är villkorat med att mottagarländer köper svenska varor och produkter. På så vis har biståndet till de fattiga kopplats till vad som gynnar den svenska produktionen.
Kritikerna menar att när länderna inte får välja själva varifrån de vill köpa, kan de inte välja de billigaste alternativen när de tvingar välja svenska varor.
Visst är det positivt att en stor majoritet av svenskarna har en positiv syn på biståndet – och även en relativt positiv tro på att pengarna gör nytta, även om man vet att en del försvinner i korruption och annat svindleri.
61,5 procent tror att biståndet bidrar till en bättre värld.
Men 22,7 procent tror att det stämmer ganska dåligt och 15,8 procent “vet ej” Om man inte litar på att pengarna gör nytta utan försvinner i “svarta hål” minskar naturligtvis biståndsviljan.
Även giftiga sopor av alla de slag som vi inte själva vill ta hand om, skeppas nu till fattiga länder där soporna hanteras på ett sätt så att både människor och miljö skadas.
Man ska heller inte glömma att det i mångt och mycket är vi i den rika delen av världen som blivit rika just genom att vi exploaterar och utnyttjar fattiga länder och folk.
Det är värdefulla mineraler, det är billig arbetskraft, det är barnarbete, det är miljöförstöring och mycket annat som gjort, och fortfarande gör, att vi är så rika att vi har råd att hjälpa dem vi plundrar.
Göran Palms bok “En orättvis betraktelse” är en uppgörelse med denna orättfärdiga värld där rikedomar slussas från de fattiga till oss rika.
Eller som Henrik Tikkanen skriver i boken Ansikten och Åsikter:
“Vi hjälper fattiga länder att göra oss rika”.
Rolf Waltersson
Läs mer:
