eFOLKET:s läsare har i vår tidning länge haft möjlighet att ta del av Kari Parmans intressanta debattinlägg och insändare. Hans senaste debattinlägg har rubriken Europa måste bli självständigt – innan det är för sent. Som vi ser det berör Kari Parman i detta inlägg frågor som är av oerhört stor vikt för arbetarrörelsen, vänstern och fredsrörelsen.
Men vi håller inte alls med Kari vad gäller den linje som han i sitt senaste inlägg argumenterar för.
I artikelns avslutande stycke skriver Kari:
Vi behöver en stark europeisk försvarsallians, en enad röst i internationella frågor och en politik som sätter vår självständighet främst.”
Kari ställer fram en europeisk militär alliansbildning som ett alternativ till det av USA dominerade NATO. Han skriver också:
USA är en viktig allierad, men vi kan inte längre blunda för att deras intressen inte alltid är våra. … Vi har den teknologiska kapaciteten att utveckla vår egen försvarsindustri och bygga en försvarsallians som är kapabel att skydda vår kontinent utan att be om tillstånd från Washington. Ändå fortsätter vi att luta oss mot Nato, där USA dikterar villkoren.”
Termerna “vi”, “vår” och “våra” förekommer i myckenhet i Karis text, och “vi” står i majoriteten av fallen för “vi européer” eller för Europas stater. Som när han skriver:
Om vi vill ha en framtid där Europas intressen sätts i första rummet, måste vi ta kontroll över vår egen säkerhet och politiska väg.”
Kari nämner, tillsammans med USA, Ryssland och Kina som stormakter med dominansambitioner, och han menar att samlingen av Europas stater riskerar att bli “en passiv åskådare i världspolitiken … en bricka i stormaktsspelet som andra manipulerar snarare än en självständig kraft som formar sin egen framtid”.
Det Kari förespråkar är alltså att Europa ska bli en fjärde stormakt i “världspolitiken”. Han förespråkar en “mer multipolär värld”, i meningen fler stormaktscentra – ett synsätt som han delar med inte så få, även med vissa strömningar inom vänstern.
Detta synsätt framfördes häromdagen också av statsvetaren August Danielsson, forskare vid Utrikespolitiska Institutets Europaprogram.
I en artikel på DN-debatt med rubriken Det är dags att kapa den transatlantiska länken argumenterar Danielsson för “en ny, självständig försvarsallians baserad på stark europeisk militär kapacitet”.
I gårdagens Aftonbladet skrev chefredaktören och NATO-vurmaren Anders Lindberg:
Men innan dess (att europeisk militär är på plats i Ukraina / vår anm.) behöver Europa rusta upp. Tyskland är världens fjärde största ekonomi och även Frankrike, Storbritannien och Italien kvalar in på topp tio. Vi har råd. (… ) Vi behöver också bygga upp Europas försvarsindustri, och frikoppla den så mycket som möjligt från USA. Europa behöver stå på egna ben.”
I samma nummer av Aftonbladet citeras Sveriges statsminister, högerpolitikern och NATO-vurmaren Ulf Kristersson:
Jag tror att NATO-toppmötet i Haag i sommar blir rätt så viktigt för en rätt dramatisk upprustning av väldigt många europeiska Natoländers försvar.”
Uppfattningen att det är dags att “kapa den transatlantiska länken” är något som vi på eFOLKET naturligtvis delar. Till exempel bör det skandalartade DCA-avtalet om USA:s tillgång till 17 militärbaser och svenska vägar, hamnar och luftrum sägas upp omedelbart – liksom Sveriges anslutning till den USA-styrda militäralliansen NATO.
Men det betyder inte att vi anser att den framkomliga och rätta vägen för arbetarrörelsen, den demokratiskt socialistiska vänstern och fredsrörelsen är att förespråka bildandet av en europeisk militärallians och skyfflandet av enorma resurser i gapet på det militärindustriella komplexet.
Målet för arbetarrörelsen, vänstern och fredsrörelsen kan inte vara att öka antalet stormaktscentra. Vårt helt grundläggande mål måste vara att verka för en värld där all imperialistisk politik och all militarism nedkämpats och eliminerats; vår uppgift är att kämpa för en värld präglad av anständighet, jämlikhet, fred och humanitet.
Att en europeisk militärallians bildas kan inte heller någonsin vara ett verkningsfullt steg “i rätt riktning”.
För oss inom arbetarrörelsen, den demokratiskt socialistiska vänstern och fredsrörelsen i Sverige och Europa ska “vi” aldrig stå för en förening eller ett samgående med de europeiska storbolagen, den europeiska vapenindustrin, den europeiska överklassen, de europeiska militärapparaterna och den kärnvapenvurmande europeiska högern.
Termen “vi” ska för den europeiska arbetarrörelsen, den demokratiskt socialistiska vänstern och fredsrörelsen i Europa stå endast för vår förening med arbetarrörelsen, vänstern och fredsrörelsen världen över. Och vår gemensamma internationella och internationalistiska kamp och strävan kan endast handla om att besegra och avskaffa det livsfientliga profitbaserade samhällssystemet som är roten till militarism, krig, ojämlikhet, plundring, miljöförstöring och skövling av vår planet.
Alltså: Den europeiska arbetarrörelsens, vänsterns och fredsrörelsens allierade kan aldrig vara de europeiska kapitalistiska och militaristiska etablissemangen. Våra allierade måste istället vara den internationella arbetarrörelsen, vänstern och fredsrörelsen; i USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien och världen över. Det handlar nu om att initiera och underifrån bygga upp en interkontinental militant pacifistisk solidarisk rörelse. Detta är den enda realistiska vägen, i den grundläggande meningen att alternativen leder mänskligheten mot katastrofer och möjlig förintelse.
I Karis resonemang saknas den internationella arbetarrörelsen, vänstern och fredsrörelsen. Saknas gör också Tredje världen. Den del av världen som är utsatt för Europas, Rysslands, Kinas och USA:s nykolonialistiska politik. Vi vill ändå inte tro att Kari förespråkar en fortsatt uppslutning bakom den franska nykolonialismen och vi vill inte heller tro att han applåderar franskledda E12 och brittiskledda JEF, militära samarbetsinstitutioner (inom vilka Sverige deltar) med uppgiften att med kort varsel kunna ingripa med insatser världen över.
Vi tror att anledningen till att, i den turbulenta och mörka tid som nu råder, Kari med flera hamnat i ståndpunkten att ett militärt enat och “självständigt” Europa är ett eftersträvansvärt mål, är att de söker en “politiskt realistisk” väg till att motverka den aggressiva US-amerikanska imperialismen, liksom Rysslands och Kinas stormaktspolitik. Vilket leder till att man utöver en europeisk militärallians också förespråkar europeisk militär upprustning, och att man därmed hamnar rakt i knäet på den europeiska militarismen, det militärindustriella komplexet och politikens högerkrafter. Och inte nog med det: man går också rakt i USA-imperialismens och NATO-högerns fälla!
Det är nämligen så att när Washington krävt en radikal stegring av NATO-medlemmarnas militära rustningar har man naturligtvis aldrig någonsin haft en tanke på att släppa greppet om NATO. USA vill bibehålla de europeiska staternas vasallstatus, men man vill ha välrustade vasaller. Och att vasallernas militärutgifter skall betalas av Europas skattebetalare. Betalningarna skall dessutom i största möjliga utsträckning också fortsättningsvis gå till den US-amerikanska militärindustrin.
Uppenbart är också att den kapitalistiska Trump-administrationen ser det kapitalistiska Kina (och inte Putins kapitalistiska Ryssland) som sin strategiskt viktiga rival, och betoningen från Washingtons och Pentagons sida av NATO:s globala (till skillnad från “nordatlantiska”) roll handlar om att supermaktens välrustade vasaller skall kunna sättas in var som helst i världen.
I Sverige och andra europeiska stater råder nu minsann inte heller någon brist på politiker som med darr på rösten bedyrar nödvändigheten av den så kallade transatlantiska länken, samtidigt som de högljutt propagerar för stora ökningar av de militära utgifterna.
De som förespråkar europeisk upprustning, kommer alltså att oavsiktligt i praktiken ge understöd åt både den europeiska högerns militarister och, ironiskt nog, Trumps maffiaregim.
Och även om deras vision mot förmodan skulle kunna förverkligas, det vill säga att det kapitalistiska och militaristiska Europa skulle bryta sig loss från Washingtons dominans, så har vi då fortfarande en värld präglad av konflikter, kärnvapenhot, förtryck, våld, ojämlikhet och krig.
För demokratiska socialister och fredsrörelser världen över är det av största vikt att nu och framöver ge den demokratiska och anti-militaristiska kampen i Ryssland allt tänkbart stöd. Och för den ryska demokratiska, anti-militaristiska och militant pacifistiska rörelsens tillväxt och utveckling är ingenting viktigare än att en parallell utveckling av den anti-militaristiska och militant pacifistiska rörelsen i Väst kommer till stånd!
En grundläggande uppgift för demokratiska socialister i USA måste bli att driva kravet på militär avrustning. Det säger sig självt att redan en kraftfull folklig rörelse i USA för avskaffande av alla kärnvapen skulle få en oerhört stimulerande verkan för motsvarande rörelser i andra kärnvapenstater och för den antimilitaristiska kampen generellt.
Avskaffandet av kärnvapen måste naturligtvis också bli ett framskjutet kampmål för den antimilitaristiska rörelsen i Storbritannien och Frankrike. I dessa länder finns redan grunderna lagda för radikala antimilitaristiska strömningar, främst i form av den växande vänstern inom brittiska Labour-partiet och det franska partiet Det okuvade Frankrike – tillsammans med de existerande fredsorganisationerna.
Generellt är det viktigt att breda antimilitaristiska rörelser nu börjar byggas.
Framgångar i ett land kommer alltid att stimulera utvecklingen i andra. Det internationella perspektivet är av fundamental betydelse för den internationalistiska antimilitaristiska kampen. Det handlar om att få till stånd en kumulativ, självförstärkande global process. Genom växelverkan mellan olika länders rörelser kan den globala fredsrörelsen rörelsen komma att växa och utvecklas. Och för den processen kommer den internationalistiska solidariteten, den internationella antimilitarismens enighet i kampen, att vara av helt fundamental betydelse. Så kan tilliten växa, liksom insikten om att en annan värld inte bara är nödvändig utan att den också är möjlig.
