I ett gemensamt utspel kräver liberalernas ledare Nyamko Sabuni och moderatledaren Ulf Kristersson att kärnkraften ska byggas ut. De vill satsa på utbyggnad av kärnkraften, bland annat genom ett stort antal “minikraftverk” runtom i landet.
Att flera av våra kärnkraftsreaktorer lagts ner beror på att de inte längre är lönsamma i en tid då satsningen på säkrare, billigare och förnybara energikällor, som sol och vind, börjar få rejält genomslag i vår elproduktion.
Samtidigt måste vi bli mycket bättre på att spara på energin. Produktion som leder till slit- och släng-konsumtion är inte hållbart.
“Sparad slant är som vunnen slant”, kan man läsa på gamla Sparbankshuset vid Fristadstorget här i Eskilstuna.
På samma sätt kan man säga att “sparad energi är som vunnen energi”.
Att då föreslå utbyggnad av kärnkraften är som att “backa in i framtiden”.
Riskerna med kärnkraften är kända. Det finns risker för olyckor med allvarliga konsekvenser, både på kort och lång sikt. Jag kan nämna:
- Harrisburg 1976 – som fick Tage Danielsson att skriva om “sannolikheten”.
- Tjernobyl 1986.
- Fukushima 2011.
Mellan 1950-2010 har det förekommit minst 37 allvarliga “incidenter”. En av dem är läckaget vid upparbetning av uran i Sellafield i England 2005. I det här fallet rörde det sig om tillverkning av vapenplutonium för atombomber. Radioaktivt utsläpp orsakade en kraftig ökning av sköldkörtelcancer inom närområdet.
Det finns alltså en koppling mellan civil och militär användning av kärnenergi som inte får underskattas.
Hanteringen av utbränt kärnbränsle är fortfarande en till stor del olöst fråga. Hur hanterar man livsfarligt högaktivt strålande avfall som har en halveringstid på 100 000 år?
Gömmer det i berggrunden? Några hundra meter ner i berget inkapslat i koppar?
Är det att ta hänsyn till kommande generationer. Hur vet man, efter kanske några istider, att det över huvud taget finns radioaktivt avfall i berget? Tänk om ismassorna tagit med sig skylten med varningstexten “Varning! Livsfarligt radioaktivt avfall!”.
Men det som talar mest mot kärnkraften, och som det talas minst om, det är uranbrytningen.
Uran bryts huvudsakligen i Kanada, Kazakstan, Australien, Namibia, Ryssland, Niger, Uzbekistan, USA.
Uran till de svenska reaktorerna köps på världsmarknaden, från Kanada, Australien och Namibia. Men jag tror också från Ryssland. Tidigare köpte vi 40 procent av uranet från Ryssland. Hur det ser ut i dagsläget har jag inte koll på.
Urangruvor är smutsiga. De förorenar omgivningen. Giftigt lakvatten från gruvbrytningen förstör miljön och grundvattnet.
70 procent av urangruvorna ligger inom områden där ursprungsbefolkningar bor, till exempel i Australien och Kanada. Det är folk som inte har någon talan, som inte blir lyssnade på. Många av dem tvingas bort från sina sedan urminnes tider “heliga platser”.
Uran som vi köper från Namibia bryts i gruvor där arbetarnas blir sjuka och miljön blir förstörd. Bland annat genom att man pumpar upp enorma mängder grundvatten för gruvbrytningen i ett land, ett område, som är bland de regnfattigaste och torraste.
Så ser verkligheten ut.
Det är ungefär som när vi köper billiga kläder och skor. De som “betalar priset” för våra billiga kläder är barnarbetare och vuxna som arbetar under usla förhållanden med låga löner i länder som Bangladesh, Indien och Indonesien.
Samma är det med uranet vi köper. Det är andra som betalar priset genom sjukdomar, för tidig död och förstörd miljö.
Tycker ni som förespråkar kärnkraft, och nu en utbyggnad av kärnkraften, att det här är bra – att det är acceptabelt?
Ni ska kanske börja att sopa framför egen dörr och i konsekvensens namn också kräva att vi börjar bryta vårt eget uran. Det finns urantillgångar i Sverige. Varför ska vi acceptera att andra ska betala priset med sina liv och med förstörd miljö, samtidigt som vi har eget uran?
Vill ni som förespråkar kärnkraft och utbyggnad av kärnkraft i konsekvensens namn också föreslå svenska urangruvor?
Vad säger ni om det – Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson?
Rolf Waltersson
