Sri Lanka är idag präglat av totalt kaos. Presidenten, Gotabaya Rayapakse, har flytt landet, demonstranter har intagit regeringsbyggnader och premiärministern Ranil Wickramasinge (som utsetts att ta hand om presidentskapet i Rayapakses frånvaro) har beordrat säkerhetsstyrkorna att “återupprätta ordningen med nödvändiga medel.”
Sri Lanka har sannerligen en turbulent historia ända sedan självständigheten 1948. Två stora borgerliga partier har dominerat politiskt, SLFP, (Sri lanka Freedom Party) och UNP (United National Party).
Båda är djupt förankrade i Sri Lankas ekonomiska elit. SLFP har ibland försökt ge sej en lätt vänsterimage, man har presenterat sej som representerande de underprivilegierade. Men detta har inte kunnat ändra på det faktum att man är ett stabilt borgerligt parti som dessutom har varit och är bärare av en aggressiv singalesisk buddhistisk nationalism, ofta med rasistiska drag. Det har varit SLFP som varit drivande i inbördeskriget mot den tamilska minoriteten. Partiet har ju växlat vid makten med det andra stora partiet, UNP, och rev upp det eld upphör som det senare lyckats få till.
Just för att UNP intagit en mer tolerant attityd till minoriteterna lierade en del av vänstern sej med UNP i de senare valen efter inbördeskrigets slut. Kriget slutade ju 2009 med ett brutalt krossande inte bara av de väpnade Tamilska Tigrarna, utan också med massakrer på den tamilska civilbefolkningen. Men UNP är ett tydligt nyliberalt parti och den regering som kom att bildas hade allt annat än vänsterkaraktär. Efter ett muslimskt fundamentalistiskt terrordåd 2019 lyckades SLFP under familjen Rayapakse återigen ta makten på en våg av Singalesisk -buddistisk nationalism.
Men sedan dess har allt gått neråt för den Sri Lankesiska ekonomin. Regeringen skyller på pandemin och den har säkert spelat sin roll med turismbortfall med mera, men många pekar på stora ekonomiska missgrepp. Resultatet är stor arbetslöshet och total energikris. Fattigdomen griper omkring sej. Inför de folkliga protesterna bad presidenten sin bror Mahinda Rayapakse att lämna premiärministerposten till den historiska rivalen UNP:s ledare Ranil Wickramasinge. Den härskande klassen sluter leden. Nu är det alltså Wickramasinge som utövar presidentskapet och utlöser undantagstillstånd och utegångsförbud.
På samma sätt som kampen fått den härskande klassen att sluta leden så ser vi nu en unik enhet bland massorna. Buddhistiska singaleser, hinduiska tamiler, muslimer, kristna och sekulära mobiliserar mot regeringen och demonstrerar tillsammans. Detta är ett oerhört positivt steg framåt. Samtidigt varnar många från att årtionden av etniskt hat och övergrepp inte kan försvinna som om man viftar med ett trollspö. Men i den kampen som nu enat massorna kan en progressiv process utvecklas. Kanske vi ser en ny ung generation som vänder de stora borgerliga partierna och den etniska splittringen ryggen. Många demonstranter uttrycker i intervjuer för media sin glädje över kampenheten över de etniska och religiösa gränserna. Men nu fordras också formeringen av ett politiskt alternativ. Den rådande situationen kommer att resultera i framsteg eller bakslag. Kontrarevolution är en farlig reell möjlighet.
Peter Widén
