“Här ekade sången i betongen. Här blev livet större än framgången. Länge leve Söderstadion!”
Idag är det nio år sedan den sista matchen på Söderstadion spelades. Hammarby tog emot Ängelholm i en väldigt känslofylld match. Timmar innan avspark fylldes pubarna på Södermalm, många med tårfyllda ögon och många historier, skrönor och minnen delades den här dagen. Men det fanns också en tystnad, en talande sådan.
Själv besökte jag Söderstadion för första gången i juni 1988, Bajen hade bara lyckats ro hem tre poäng efter nio omgångar, då var det två poäng för seger. IFK Göteborg var på besök och det luktade ännu en ny torsk. Men, Bajen vann med 2-1 efter två mål av Thomas Lundin som så klart blev min allra första idol. Den nuvarande “fotbollsexperten” Hasse Backe ledde laget rakt ner i Ettan, det var inledningen på en lång och jobbig period, Bajen åkte jojo mellan Allsvenskan och Division Ett.
Det var här, i slutet av 80-talet och början av 90-talet som Söderstadion blev mitt andra hem. Med det äldre gardet av spelare, jag minns Micke Rönnberg, Uffe Eriksson, Putte Ramberg men även de yngre förmågorna där till exempel Micke Hellström och Jensa Gustafsson var de eviga talangerna. 90-talet var hårt, vi var minuter ifrån en konkurs, torsken mot Hertzöga och så vidare.
Trots en resultatmässig misär var ändå Söderstadion mitt andra hem. Trots att det ofta gick åt helvete var Fredrik Forsén, Johan Hammarström, Michael Möller allt för mig. Det skulle dröja ungefär 10 år innan det blev någon form av ordning. Vi gick upp till Allsvenskan 1997 och var väldigt nära guld året därpå.
Jag känner någon form av brytpunkt där, som att den fotboll och den stämning som vi är vana med idag tog sin start 1998. Det kan lika gärna vara så att jag var äldre och insöp fotboll på ett annat sätt än när jag var yngre. Det hela kröntes med SM-Guldet 2001. Att vi fick ta ett guld på Söderstadion är så oerhört tacksamt.
I mitten av 00-talet var det bara Micke Hellström kvar av de spelare jag växte upp med. Nu var det istället Harris, PFO, Björn Runström och Mikkel Jensen som stod för liret. Spelarna blev mer och mer legoknektar och på något sätt hade Söderstadion och alla polarna där blivit allt, snarare än spelarna. Utöver guldet 2001 var 00-talet sisådär med en andra och tredjeplacering som bäst, årtiondet avslutades katastrofalt, vi ramlade ur och den kaos vi varit med om under 90-talet var tillbaka.
De yngre generationerna av supportrar fick uppleva samma elände som vi hade upplevt på 90-talet. Fem år i Superettan där vi med nöd och näppe undvek kval till division ett 2011 tack vare Sebastian Bojasséns övertidsmål i sista matchen borta mot Ängelholm.
Sen kom då den där sista matchen, den 23 juni 2013. Det kändes overkligt, det kändes även ovärdigt att Ängelholm tog ledningen i femte minuten, det kändes för jävligt att matchen var på väg att ta slut, att vi skulle torska sista matchen på Söderstadion. Typiskt Bajen liksom men vi vet alla vad som hände på frisparken sen. Precis när matchklockan slog 84.51 träffade Kennedy bollen, två sekunder senare exploderade hela arenan. Trots att vi inte vann kändes allt så bra, VI hade gjort sista målet på VÅR arena, att det blev Kennedy kan inte vara mer värdigt.
Nio år har gått sedan slutsignalen, egentligen borde Söderstadion ha K-märkts, men det var bråttom att riva, det skulle byggas på marken. Det är ledsamt att platsen i våra hjärtan idag bara är en grusparkering. Men så länge det finns minnen kommer Söderstadion att leva kvar. Jag är en nostalgiker av rang och har väldigt svårt att släppa det som fanns där, tänk att få stå där blott en gång till.
Sjuttisju – Tillbaka till Söderstadion
