- Sossar gör konservativ propaganda
- Mottagandet gynnade kommuner
- Lita inte till omvändning
I ledaren nr 15 ställde vi den retoriska frågan om inte det socialdemokratiska partiet passerat en definitiv gräns. Sedan dess har vi tvingats vänja oss med dagliga exempel på vad som händer när den gränsen väl är passerad – när det offentliga samtalet glider iväg så fort att det är svårt att ens hålla kvar vid referenspunkterna. Som i måndags, på Twitter, när inrikesminister Morgan Johansson hävdade att den statliga subventioneringen av busskort till skånska ungdomar i sommar endast varit möjlig för att man stramat åt migrationspolitiken. Busskort är en kostnad, mottagande är en annan och en måste bort om det skall gå ihop, hävdar Johansson. Det är ganska långt ifrån hur det lät 2015 när samme Johansson framhöll ensamkommande som en “investering för vårt land”.
Hur hamnade vi här? En välvillig tolkning är förstås att Johansson inte är rasist utan vill inskärpa att varje glädjebesked kan ges för att man i andra änden fattat ett tufft beslut, men även så tolkat är hans – liksom allt mer av den socialdemokratiska retoriken – tämligen hårresande. Rent sakligt för att det är fullständigt nonsens. Frågorna (statlig subventionering och migration) har ingen direkt korrelation alls. Det skulle vara lika osakligt som om Johansson hävdade att reformen betalats av nyanlända med jobb.
Istället säger det otroligt mycket om vad “Framtidspartiet” just nu försöker sälja till väljarna: Dina (förmodat svenska) barn får ett busskort för att en flykting inte får komma in i Sverige. Detta är inte alls, som många påstår, ett socialdemokratiskt parti som går tillbaka till sina historiska rötter när det gäller migrationspolitik. Löfvens parti har gjort något helt annat, de har retoriskt fullständigt valt att omhulda Anders Borgs krona-för-krona-politik och kablar numera ut rent konservativ propaganda.
Detta har man valt att göra trots att man kunnat visa på rena vinster på migrationspolitiken. Inte minst kommunalt, genom den stimulanspolitik mottagandet 2015 kom att innebära. Ekonomiskt trängda kommuner kunde plötsligt göra stora vinster på de statliga pengar som kom med mottagandet av nyanlända. Som statsvetaren Peo Hansen vid Linköpings universitet pekat på så har detta gett effekten att borgerliga lokalpolitiker låter som rena kommunister när de efterfrågar offentliga investeringar. De 40 miljarder kronorna som kom till kommunerna under 2016 är småpengar ur statens synvinkel, men var en ren vitamininjektion för kommuner som vant sig vid ständiga försämringar. Detta är en av alla de verkligheter i Sverige som har noll genomslag i valrörelsen, trots att det kunde vara fantastisk reklam för en socialdemokrati som “sökte sig tillbaka till rötterna”.
Det går förstås att invända att vi som humanister inte bör kalkylera kring ekonomisk nytta när det gäller människor i nöd. Det är en viktig invändning, men också att missa poängen. Poängen är nämligen den att regeringen hade kunnat visa upp en generös, ekonomiskt progressiv migrationspolitik som ett rött skyltfönster, inte bara i valrörelsen, utan för hela Europa. Om mottagandet dessutom varit bättre genomfört och den ekonomiska stimulansen mer fokuserad hade det kunnat vara en historisk propagandaseger för vänsterpolitik. En konkret tredje väg bortom nationalistisk inskränkthet och gränslös nyliberalism. Istället har regeringen, svag som den är både vad gäller moralisk kompass och politisk styrförmåga, gett sig in i ett race to the bottom tillsammans med Alliansen och SD. Det är inte bara en moralisk skamfläck som framtidens svenskar lär se tillbaka på med avsky, det är också ett hisnande oskickligt förvaltande av politiska möjligheter.
Den ström av politiker som protesterar och lämnar SAP är en föraning om partikrisen som kan komma efter valet, men vi kan inte räkna med någon vänd kurs. Tvärtom visar en internationell utblick att det finns politiker nog att driva socialdemokratiska partier rakt ut i den politiska öknen.
Det är en svår insikt att svälja när vi befinner oss i en valrörelse alla alternativ förskräcker, men vi måste ta den möjligheten på allvar – socialdemokratin är inte längre en politisk garant för någonting.
Tidigare publicerad i tidningen internationalen
av internationalens ledarredaktion
