Jag funderar ibland över uttryck som: “Det är kläderna som gör mannen” vilket kanske mest syftar till hur man bör klä sig i “finare” kretsar för att passa in.
Sedan har vi uttrycket:“Som man är klädd blir man hädd”, vilket är ett ålderdomligt uttryck för “häda” eller “håna”,
Men i det här sammanhanget betyder “hädd” att man blir bedömd och dömd efter sitt yttre;
“Som man är klädd blir man bedömd”
En variant med liknade innebörd: “Man ska inte döma hunden efter håren”.
Även “Man känner igen lössen på gången” som handlar om att dra förhastade slutsatser om människors inre egenskaper. Utifrån hur de ser ut.
Jag skulle tror att många, även jag, ibland drar förhastade slutsatser genom att “döma hunden efter håren”. Medvetet eller omedvetet?
Jag brukar säga att en av våra vanligaste fördomar är att man inte har några fördomar.
Men visst träffar man mitt i prick många gånger när man “dömer hunden efter håren”. Som när man ser uppkomlingar som snurrar runt mellan börsen och Stureplan i sina “börsmoppar” som förre LO-basen Stig Malm kallade deras Porschebilar. Då känner man igen “lössen på gången”.
Att jag funderar över dessa generaliserande uttryck om hur människor klär sig beror på att man i många sammanhang, främst i media, fokuserar enbart på hur kvinnor klär sig.
Vid Nobelfester, Grammisgalor. premiärer och liknande sätter “modeexperter” betyg på de kvinnliga deltagarnas utstyrsel. Drottning Silvia och prinsessan Madeleine får alltid högsta betyg, fem stjärnor av fem, oavsett hur deras klänningar och frisyrer ser ut.
Man ser aldrig att herrarnas klädsel betygssätts. Men det är klart – vid t.ex. Nobelfesten är ju alla herrar klädda exakt lika, som pingviner, med en kungspingvin som “högsta hönset”.
Mona Sahlin fick ju på (svin)pälsen för en väska som såg onödigt dyr ut. Men aldrig några kommentarer om vad Peter Hultqvists armbandsur kan ha kostat.
Jag noterade också att när statsministrarna Magdalena Andersson och Finlands Sanna Marin hade presskonferens i gröngräset i Stockholm för ett par veckor sedan, ägnade media stort utrymme åt deras klädsel. Magdalena Andersson hade “strikt” och “statsmannamässig” klädsel, medan Sanna Marin var tuffare med en kort svart läderjacka, som om hon just klivit av sin Harley-Davidson.
Jag ser ytterst sällan kommentarer om männens klädsel vare sig det gäller politiker eller andra höjdare och makthavare. Därför ska jag göra detta.
När överbefälhavaren Micael Bydén medverkar i utfrågningar i media har han alltid sin militäruniform. I Agenda och andra program där Natofrågan behandlas står ÖB där i sin uniform. (Bak)tanken är naturligtvis att den militära uniformen ska “utstråla” någon slags pondus och trygghetskänsla. I alla fall trygghetskänsla hos de som känner trygghet med det militära och med militarismen.
En annan som hoppar upp som “gubben i lådan” som expert i alla sammanhang är Joakim Paasikivi, överstelöjtnant vid Försvarshögskolan. Han har alltid sin militära uniform oavsett var han dyker upp. Utrikesbyrån, på SVT, i Agenda och alla andra liknande program. Man undrar om han också sover i sin uniform.
Jag kommer osökt att tänka på George W Bush när han höll sina “tal till nationen” inför USA:s anfall mot Irak 2003. Busch hade alltid mörk kostym. Bakgrunden var noga regisserad med flagga och porträttbilder på familjen.
Men vid sista “talet till nationen” inför anfallet hade Bush bytt till militäruniform. Naturligtvis en utstuderad (bak)tanke med det också.
Det må tyckas att det är trams att svamla om hur folk är klädda. Och så är det, tycker jag, när det sätts betyg på galaklänningar.
Men när det gäller militärer som utnyttjar sina uniformer handlar det om att tittarna ska påverkas så att det de säger väger tyngre och låter trovärdigare tack vare den pondus och den “status” uniformen ger.
“Som man är klädd blir man hädd”.
Rolf Waltersson
