“De röda halsdukarna” är en kubansk socialistisk ungdomsrörelse. Den för vidare den kubanska revolutionens internationalistiska arv. Därför är solidariteten med den nu i Peru pågående upproret mot den korrupta högerns styre en självklarhet för den socialistiska kubanska ungdomsrörelsen. Och De röda halsdukarna betonar också att klasskampen i Sydamerika, för att nå besående resultat, måste gå till roten. Det kapitalistiska klassamhället måste röjas undan.
“Den enda framkomliga och långsiktigt hållbara lösningen för den sydamerikanska nationen är socialism.” Så skriver Neilán Vera, som är medlem i De röda halsdukarna, i artikeln nedan.
Neilán Vera, “De röda halsdukarna”, Kuba, Cubainformacion 230120
Perú en su hora decisiva: solidaridad desde Cuba
Översättning: Zoltan Tiroler
Artikeln har också varit publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
*****
Den sociala revolutionens spöke skrämmer ännu en gång de exploaterande klasserna i Latinamerika. Peru är epicentrumet för den senaste framgångsrika högerkuppen på kontinenten. Landet skakas av protester, kännetecknade av polisvåld, stora folkliga mobiliseringar och våldsapparatens skamlighet.
Avståndstagandet från kuppregimen under Dina Boluarte växer för varje dag och i torsdags togs ytterligare ett steg mot generalstrejk. Stora grupper av landsbygdsbefolkning, ursprungsfolk och fattiga avancerar mot Lima i ett försök att upprepa de protester som störtade diktatorn Alberto Fujimori 2000. [Polisen upprättar vägspärrar för att hindra folk att närma sig huvudstaden].
Folket är trött på att vänta på en förändring som förbättrar deras hårda levnadsvillkor, trötta på att få tomma löften istället för lösningar, kritiska mot korruption och den peruanska politiska klassens oduglighet. De förbereder sig för att tvinga fram sina herrars avgång.
Allt pekar på att Boluarte blir alltmer isolerad och ensam och att hon, i en inte alltför avlägsen framtid, kan dela ödet med den dömda kuppmakaren Jeanine Añez i Bolivia.
Att byta president innebär inte automatiskt att landets djupa politiska kris får en lösning, och vid det här laget vet peruanerna detta bättre än de flesta.
Den enda framkomliga och långsiktigt hållbara lösningen för den sydamerikanska nationen är socialism. I annat fall kommer åter det typiska växlandet mellan mer eller mindre progressiva regeringar och nyliberala, så vanligt i länderna i vår region.
Inte heller skulle det vara märkligt om den stora majoritetens förhoppningar ännu en gång kidnappas av byråkrater och oduglingar ur borgerligheten. Och hur hemskt skulle det inte vara om det senaste årets händelser bara resulterar i ett vacklande och inkompetent styre som Castillos å ena sidan och polisens kriminella våld beordrat av Boluarte å den andra.
Den peruanska vänstern, fackföreningsledarna, studentrörelsen, ursprungsfolken och arbetarklassen i allmänhet har en stenhård kamp framför sig: att leda det folkliga motståndet, att leda det till ett framgångsrikt slut och inte tillåta intern splittring eller demobilisering som skulle riskera drömmarna om rättvisa och jämlikhet för hela Peru.
Revolutionärerna i Latinamerika och övriga världen har den moraliska skyldigheten att solidarisera sig med det peruanska folket och bidra till att berätta om dess kamp som det utkämpar idag i Mariátegui och Tupac Amarus land. [Marátegui: 1894 – 1930, peruansk författare, journalist, politiker och Marxist-Leninistisk filosof. Ansedd som en av Latinamerikas stora. Tupac Amaru: ledde ett stort indianuppror mot spanjorerna. Hans sista ord innan avrättningen är en profetia som ofta återkommer i kampen, “Jag dör men jag kommer åter och då är vi miljoner.”]
Under dessa avgörande dagar är det värt att påminna om några av de levnadsregler som inka-civilisationen hyllade: Var ärlig. Var värdig. Respektera livet.
Neilán Vera, “De röda halsdukarna”,
Kuba, Cubainformacion 230120
Perú en su hora decisiva: solidaridad desde Cuba
