När mörkret står kompakt
utanför fönstret
är det lite lättare
då kryper jag in i
min lilla cirkel av ljus
en vila och en hemtrevnad.
Men just i skymningen
kommer skuggorna vandrande
ibland smygande
ibland dundrande
med kraftiga kängor
övermodiga i farstun.
Då försvinner alla färger
jag är tillbaka
inne i ett vacuum
där det bara finns smärtor
ledsnad och tomhet
och omöjlighet.
I det flödande solskenet
är jag en besökare
blinkar mot dagsljuset
och med simmande rörelser
navigerar jag bland skuggorna
levande.
Lena Staaf
