Men kvällen är storartad. För mig finns inget som går upp emot att sitta bekvämt tillrätta med ryggen mot en solvarm sten och teckna med blocket vilande mot knäna. Ingen vind rycker i papperet, inga myggor irriterar, allt andas den skönaste frid.”
Gunnar Brusewitz
Den sedan 2004 bortgångne Gunnar Brusewitz färdades både i naturens och kulturens tecken. Han uppfattas som en av Nordens främsta naturskildrare genom tiderna. Han var ständigt aktiv, nyfiken på livet i stort och smått. Han skrev, ritade, tecknade och målade. Alla de böcker och konstverk han skapade är ett ymnighetshorn att ösa ur, att lära och njuta av och vara tacksam över.
Även om han var mycket kunnig på naturens område var han mera generalist än fackman. Det var kanske därför han var så populär i vida kretsar. Han inspirerade många till vidare natur- och kulturstudier. Med gedigen journalistisk bakgrund visste han hur en historia skulle berättas. Hans författarskap hade släktskap med både Linné och Harry Martinson. Dessutom hade han gåvan att i blyerts, tusch och akvarell fånga atmosfären i årstidernas spel över ett landskap.
Gunnar Brusewitz var oerhört flitig. Arbetslusten resulterade i ett 50-tal egna böcker och omkring 250 illustrerade böcker. Han skapade otaliga konstverk, tuschteckningar, akvareller, litografier och oljemålningar. Suveränt och skickligt skildrade “Brus” naturen och människorna i ord och bild.
Han var så flitig att vännen och tecknarkollegan Anders Andersö, “Tecknar Anders”, vid ett tillfälle konstaterade att ”det fanns en tid när man sade att han (Gunnar Brusewitz) illustrerade alla böcker utom telefonkatalogen.
Gunnar Brusewitz var också en metaforernas mästare och ibland uttryckte han sig lika vackert som Harry Martinson. Om koltrastens sång i den kyliga aprilkvällen skrev Brusewitz i ett inspirerat ögonblick:
Ingen fågel tolkar bättre det nordiska i den blå skymningen – där finns den kyliga klarheten och det aningsfulla vemodet”.
Kan det sägas vackrare om vår kanske populäraste fågel? Om rödhakens sång en tidig vårkväll skrev han:
Inledningstonerna är sköra som nattisen mellan tuvorna i kärret”.
När göken slutat gala i mitten av juli konstaterade Gunnar Brusewitz att “det var som om sommarens hjärta hade slutat att slå”.
Gunnar Brusewitz skrev i Stockholms-Tidningen. Han skapade kåserier i Svenska Dagbladet i många år som är legendariska och har inspirerat många till natur- och kulturstudier. Han hade också en fin känsla för människor. I “Vårdagbok” skildrar han på ett mästerligt sätt en fiskarfamilj vid Tåkern som han fick bo hos vid ett besök 1940.
Gunnar Brusewitz hade ingen okomplicerad uppväxt. Föräldrarna skildes när han var två år gammal 1926 . Vid sju års ålder placerades han på en internatskola i Strängnäs.
Ensamhet präglade hans uppväxt, i skolan var han en särling, utan intresse för bullersamma kollektiva övningar. Han uppfostrades av sin farmor, modern hade emigrerat till USA och fadern drogs till Sovjetunionen. Om far och son någon gång sågs blev det en straffpredikan för samhällsfrånvänt naturintresse. För döva öron. ”Jag lyssnade hellre till Heidenstam än till fadersrösten.”
Unge Verner Heidenstam strövade omkring i Tivedens djupa skogar i Närke, Gunnar i ett annat landskap, i Södermanland. Tryggheten, värmen, glädjen fanns i trakten kring ett övergivet skogstorp mellan Mariefred och Strängnäs, om vilket kan läsas i Mitt Aspsäter. Kanske motsvarigheten till Walden Pond, hemvist för Henry David Thoreau, en annan tvillingsjäl.
Han studerade måleri och grafik i början av 1940-talet och anställdes alltså senare som tecknare på Stockholms-Tidningen. Han arbetade på “Stocken” till tidningens död 1961 och gick sedan över till Svenska Dagbladet.
På 1950-talet börjad han också ge ut sina böcker om natur som han illustrerade själv. Många av dessa är nu klassiker. 1963 fick han hedersuppdraget av Svenska Akademin att illustrera diplomen till pristagarna i litteratur.
Från mitten av 1950-talet bodde han i Rimbo i Roslagen. Sin ateljé hade han i en gammal tvättstuga vid sjön Sparren.
Gunnar Brusewitz reste mycket i många länder på olika kontinenter och deltog bland annat som tecknare på den svenska polarexpeditionen med isbrytaren Ymer 1980.
Även om Gunnar Brusewitz reste över hela världen hade Finland en speciell plats i hans hjärta. Han gjorde också många resor till grannlandet i öster. För att travestera Kalevala ”lyssnade han till granens susning. Vid vars rot ditt bo är fast.”. Gunnar Brusewitz reste flera gånger i runornas Karelen.
Han beskådade den unika saimenvikaren i Insjö-Finland. Denna är världens mest utrotningshotade säl. Han spanade efter videsparven i Koivusuos nationalpark och den nattsuddande flygekorren i närheten av artikelförfattarens sommarparadis i Närpes. Vidare i Österbotten besökte han tranorna på Söderfjärden och det gamla odlingslandskapet på Karlö utanför Uleåborg. Han var också på plats vid vårens storartade lomflyttning genom Kvarken.
Finlandsresorna skildrade Gunnar Brusewitz i många artiklar i Svenska Dagbladet, Vasabladet och Österbottnisk årsbok liksom i flera av sina böcker.
Gunnar Brusewitz illustrerade också klassiker som Frans G Bengtssons “Röde orm” och Linnés landskapsresor.
Genom åren fick han en lång rad fina priser och utmärkelser bland annat Övralidspriset 1976. Han promoverades till hedersdoktor vid Stockholms universitet 1982.
I sina betraktelser från ateljén vid sjön Sparren i Roslagen följde han de nordiska årstidsväxlingarna med aldrig sinande nyfikenhet:
Om höstens skrakflockar var signalen för lönsamt fiske för strandborna vid vår sjö i gamla tider, så var klangen av sångsvanarnas trumpeter mera riktade mot känslan. När de hördes visste man att kylan stod för dörren.”
Gunnar Brusewitz var också en ödmjuk och vänlig man. En av hans vänner sammanfattade “han var den mest generösa människa jag känt”.
Rolf Karlman
