På överklassfamiljen Ceders otillgängliga skärgårdsö hålls ett bröllop i isande kyla. Bruden lystrar till namnet Sandrine. Hon är fransktalande, undflyende och fylld av hemligheter. Brudgummen Ivan Ceder är den äldste sonen av tre. Under bröllopsfesten föds en dotter, Vera. Anne Swärds roman är en storartad episk berättelse om moderskap och systerskap, men inte minst om skuld, skam och den svåra kärleken.
Freden i Europa är ny. Kriget kastar fortfarande sin mörka skugga över tillvaron. Huvudpersonen Sandrine har kommit till Sverige från Frankrike via Polen. Hon är förtegen med allt hon har lämnat bakom sig: familj, barndom, ungdom, krigstrauman. Hon tillåter ingen att komma in under skalet. För läsaren avslöjas pusselbit efter pusselbit om hennes bakgrund; hur krigets grymheter och skamligheter satt sina outplånliga spår i kropp och själ.
Som ingift i familjen Ceder utgör Sandrine en störning, en rubbning av tradition och konvention. Ivans omdöme vid valet av hustru, hans uppenbara mesallians, ifrågasätts. Svärmor, svågrar och svägerskor kretsar runt henne med bekymrade miner. Likaså hushållerskan Vanna som i praktiken får nyfödda Vera under sitt ansvar. Ivan är påtagligt frånvarande, upptagen i sin profession som kvinnoläkare. Sandrine själv är som en nersövd (av Ivan tillhandahållna piller) prinsessa, instängd i tornet, ensam och olycklig.
Med perfekt balans och distans frambringar Anne Svärd fram sina miljöer och skeenden. Romanens inledande scen med långbåtarna fyllda av pälsklädda människor från Stockholmssocieteten, bröllopsfestens glättigt opersonliga atmosfär och förlossningsscenen när Vera föds slår an tonen direkt. Eller kanske rättare, visualiserar den dova färgskalan i ett konstverk fylld av havets dramatik när ovädret tornar upp sig.
Jag imponeras (än en gång) av Anne Svärd lysande prosa. Den är stilren, stämningsskapande och fylld av infallsrika och vackra metaforer. En poetiskt anlagd roman kan lätt bli överbelastad av att författaren ger efter för varje impuls att hitta metaforerna, som om de och inte intrigen och gestaltningen utgör romanens kärna. Så är inte fallet med Anne Swärd. I hennes prosa är språket, stilen och de litterära uttrycken i perfekt balans med berättelsen.
Mellan den instängda och borgerliga miljön i lägenheten på Strandvägen, livet och larmet i hamnkvarteren i Marseille och nazisternas ockupation av den polska bergsbyn kan tyckas finnas få beröringspunkter. Ändå fångar Swärd in samma existentiella frågor oberoende av de yttre betingelserna. Komplexa människor är fyllda av kärlek, rädsla, skam och förmåga till grymheter. Klass och kön framstår som uttryck för övermakt och utnyttjande.
Vera är Anne Swärds fjärde roman sedan romandebuten med Polarsommar (2003) Den blev Augustnominerad. För Kvicksand (2006) fick Mare Kandré-priset och Till sista andetaget (2010) hyllades av kritikerna och har översatts till 16 språk.
Anne Swärd arbetar inte med kvantitet som måttstock. I hennes sparsamma produktion har istället kvalitet blivit ett signum.
Och Vera då? Romanens titelfigur. Vera, från latinets veritas, sanning, hon som endast förekommer som det oönskade barnet. Hon bär på ett arv. Ska sanningen få tynga henne eller ska hon befrias från modersarvet? Om Anne Swärds avsikt har varit att polemisera mot sentensen “Störst av allt är kärleken” har hon lyckats väl. Det borde heta “Svårast av allt är kärleken”.
Jan Olov Carlsson
