Band: Phistbox
Skiva: Kill my love (12″)
Utgivningsår: 2019
Genre: Electronic
Skivbolag: Erik Axl Sund
Det doftar verkligen 80-tal om Phistbox. Jag kan se det framför mig, ett Kolingsborg vid Slussen fullpackat av mer eller mindre ljusskygga personer där Phistbox framför sin mörka synthpop. Det som förenar publiken är att alla äger skivan Twins med In The Nursery från 1986. Det som däremot skiljer Phistbox från det brittiska bandet är Tiare Hellberg. Trots att hon är född i Australien har hon verkligen tagit till sig det nordiska vemodet i sin sång. Samma touch av vemod som även präglar musiken. Melankoli är bara förnamnet och Tiare skapar magisk stämning tillsammans med Andreas Ahlenius.
Phistbox producerar musik i samma anda som Björk, Portishead och Air. Sen skulle vilken som helst av skivans fyra låtar fungera utmärkt som soundtrack till någon gammal 80-talsfilm. Gärna en som utspelar sig på natten med ett blått sken från en gatlampa som enda ljuskälla. Den filmskapare som inte tar kontakt med duon framöver begår ett generalfel.
Stämningen är som sagt magisk och varje gång jag lyssnar är jag på väg att falla i dvala. Men inte av tristess, tvärtom, musiken är spännande men ändå kontemplativ. Låtarna gör sig med andra ord lika bra vare sig man sitter hemma i soffan eller befinner sig på en klubb. Det finns helt enkelt två sidor av Phistbox. De två låtar som sticker ut lite extra är titelspåret Kill My Love samt Frida Kahlo Kisses.
