William Faulkner och Harper Lee är omistliga vittnen när det kommer till rasismens rötter och uttryck i den amerikanska södern under 30- och 40-talen. Rickard Wright var en mer obemärkt efterföljare på 60-talet. Nu kommer en ny generation svarta unga sydstatsförfattare. Angie Thomas med romanen The Hate U Give med dödsskjutningen i Ferguson som bakgrund. Och inte minst Jesmyn Wards prisbelönta De dödas sång, en mångbottnad skildring om rasism, fattigdom och klass från dagens Mississippi.
Jesmyn Ward lägger tydligt an tonen i berättelsens inledning. I utförlig scen hjälper den trettonårige Joseph sin morfar att slakta en get. I morgonkylan, bland inälvor, blod och fräna lukter, fastställs ordningen. På den fattiga landsbygden måste kunskap och erfarenhet överföras från generation till generation för att livet ska gå vidare. Man måste stå stadigt på marken för att överleva. Ingen kommer att hjälpa den som är fattig. Du befinner dig vid sidan av den amerikanska drömmen. Moderniteten, liksom rikedomarna, stannade i städerna. Det här gäller i än högre grad om du är svart och född i Mississippi.
I romanen finns dock ett glapp i generationsordningen. Jojo och hans nio år yngre syster Kayla bor hos morföräldrarna, Mam och Pop. Namnen antyder deras roll. Mom är döende i cancer, alltid i nära kontakt med det sinnliga. Pop står för jordnära, handfasta och praktiska. Mellan Jojo och Pop finns det ett mycket starkt band. Dessutom är den fyraåriga Kayla mycket trygghetssökande i sin storebror som substitut för en frånvarande mamma. I den mycket starka inledningen när allt detta framställs, slås man av Wards förmåga att med till synes enkla medel frambringa en sådan tydlig känsla av samhörighet och nära, livsnödvändiga relationer. Hon gör det genom genom Jojos berättarröst.
Det ömma och vackra kontrasteras med det fula och brutala. Ty De dödas sång är framför allt en berättelse om fattigdom, rasism och ett allestädes närvarande våld. Och vad den gör med människor. En annan av romanens röster är Leonies, Jojo och Kaylas mamma, en trasig arbetarklassflicka som abdikerat som mamma och som tycks ha mer utbyte av droger än av familjen. Michael, Leonies make och barnens far sitter i fängelse. Michael är vit och från en rasistiskt anfrätt familj. Dessutom är han kusin med den man som dödade Leonies bror i ett rasistiskt dåd.
När Michael ska släppas ur fängelset tar Leonie med sig barnen för att hämta honom. Mellan rusen och de täta drogdimmorna önskar hon sig ett normalt familjeliv. Hon vill återupprätta självrespekten, hon kan ta hand om sina barn. Med på bilresan tar hon sin pundarkompis som co-driver. Det blir ingen lycklig familjesemester av det hela. Det krävs mer än en naiv förhoppning om detta för att bryta ett socialt destruktivt mönster. Ward är skoningslös i detaljerna. Allt från Jojos vrålande hungerkänslor och Kaylas illamående av bilåkandet, till Leonies svek mot föresatserna och förväntningarna för resan.
Det finns också en tredje röst i romanen, Richies, en ung svart pojke som av svält stal lite mat någon gång på 40-talet. Han är de dödas röst, en av alla som betalat ett orimligt högt pris för att vara svart och född i den amerikanska södern. Straffet för hans hunger och utsatthet blev en fängelsedom som med slavliknande arbetsförhållanden drev honom i döden.
Jesmyn Ward knyter samman rasismen som ett underliggande strukturellt fenomen och att den också är starkt länkad till fattigdom och klass. Formerna och uttrycken är måhända inte lika uppenbara idag som för några generationer sedan, men likafullt är diskriminering på grund av hudfärg en högst påtaglig verklighet i Trumps USA, men var det också under Obamas presidentskap. Jesmyn Ward har sagt att hennes skrivande är en politisk handling.
Det dödas sång är Wards tredje roman och hennes andra National Book Award, amerikanska bokbranschens prestigefulla pris. Det är något med språket, den naturliga lättheten och det närmast filmiska flödet av scenerna som, förutom angelägenheten i ämnet, som får även mig att kapitulera.
Jan-Olov Carlsson
