Hans Östensson
Under några sommarveckor har jag läst Bengt Lindroths mycket läsvärde bok Vi som inte var med i kriget – Om Sverige, norden, Europa och coronan, och förpassats till andra världskriget och även om jag inte själv upplevt kriget har jag ju tagit del av mycket av det som visas på TV och som behandlas i litteraturen och film.
Ibland händer det att man börjar läsa en bok som omedelbart fångar ens intresse. Att man bara fortsätter att läsa och bara väntar på nästa tillfälle att ta fram boken igen. Bengt Lindroth som under mer än 50 år skrivit krönikor i DN och i Expressen har skrivit en sådan bok. Med sin mångåriga erfarenhet av främst Norden har han en oändlig källa att ösa ur. Han behandlar inte bara det politiska skeendet i de tre nordiska länderna och de diskussioner som på många sätt var helt annorlunda i de nordiska länderna utan ger också hänvisningar till litteratur, film och annan populärkultur. Han tycks ha läst alla betydande författare och sett alla filmer och serier. Allt smälter samman till fantastik berättelse om den politiska och kulturella utvecklingen i främst Norden.
Varför tycks Norden som man efter kriget hade så stora förhoppningar på börjat glida isär. Varför reagerar de nordiska länderna så olika på flyktingfrågan och nu senast på pandemin frågar sig Lindroth.
Ett lands agerande beror givetvis på landets historia. Alla länder är fångad i sina erfarenheter, traditioner och myter. Men kriget tog ju slut för mer 75 år sedan. Kan de olika erfarenheterna från de olika länderna fortfarande spela en så stor roll frågar han sig. Ja tycks han mena. Sverige lider av ett erfarenhetsunderskott när det gäller kriget.
Sverige upplevde aldrig kriget in på bara skinnet som de övriga nordiska länderna gjorde och denna erfarenhet av död, lidande, svek och förräderi är erfarenheter som det svenska samhället inte har.
Lindroth menar att detta erfarenhetsunderskott, och hans tes något förenklat, är att minnena från det andra världskriget spelat en avgörande roll när det gällt vilken väg landet tagit när det gäller flyktingfrågan och och vilken handlingsstrategi för att bekämpa pandemin som de olika länderna de nordiska länderna kom att arbeta efter. Det finns givetvis andra förklaringar som hur styrelseskicken är utformat och tillämpas i praktiken.
Men tittar man hur de olika länderna reagerade i början på pandemin är skillnaderna tydliga
Norge, Danmark och Finland associerade genast till nödläge och och något slags undantagstillstånd infördes med hårda restriktioner
Så spelades i Danmark varje dag musik från krigsåren. Genom denna återknytning till krigsårens patriotism kunde extraordinära åtgärder vidtagas.
Regeringen tog genast ett fast grepp om strategin och den politiska ledningen visade tydligt att det var den som hade det avgörande inflytandet.
I Sverige blev utvecklingen helt annorlunda. Regeringen drog sig tillbaka och fortsatte som förut. Något nödläge proklamerades aldrig. Givetvis var situationen allvarlig menade man men förlitade sig helt på folkhälsomyndigheten och maktfördelningen mellan stat och regioner. Huvudargumentet var att regeringen ju inte är experter utan måste lita på forskningen. Denna strategi innebär att i Sverige gäller stor frihet för de statliga institutionerna. Ministerstyre är något som försöker undvikas så mycket som möjligt. Men frågan är om inte denna väntan och se bygger på erfarenheterna från kriget och går ut på att inta handla aktivistiskt utan noggrant pröva sig fram. För de övriga nordiska länderna uppfattades det uppenbart som ett nödläge och det fanns inga andra alternativ än att centralisera handlingskraften.
Även om det var under coronan som sprickan i Norden blev allt mer synlig så har ju inte samarbeten efter kriget varit utan problem.
Den svenska tanken på ett nordiska militärt samarbete omintetgjordes av den norska och danska anslutningen till NATO och den finska nära relationerna till Sovjet. Sverige kunde enligt Lindroth verka lite högmodigt och kunde ibland vara lite arrogant
Genom att lite bättre försöka förstå bevekelsegrunderna för hur handlingssättet i de olika länderna kunde man ha kunnat dra lärdomar och samarbetat om en gemensam strategi istället för att skapa motsättningar och också väcka misstroende.
Hans Östensson
