Rätten till vård måste försvaras på alla nivåer

Detta debattinlägg har tidigare varit publicerat som ledarartikel i tidningen Internationalen.

“Skattebetalarna ska inte betala för tolktjänster för dem som bor varaktigt i Sverige”, sa sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson förra veckan i riksdagen om Tidöavtalets förslag att utreda rätten till tolk. Att “ta ansvar” för att bli en del av Sverige innebär att lära sig svenska.

Högerns kommentatorer har applåderat och upprepat att det är “orimligt” att skattebetalarna ska betala.

Visst, det är mycket som är orimligt. Det är orimligt att människor efter svår tortyr och krigstrauman får nedsatt förmåga till koncentration och språk­inlärning och sen inte kan få vård på grund av språkproblem. Det är inte rimligt att den person som inte klarar svenskkursen, därför att hen varje natt grubblar över hur mamma har det i Bagdad – och dessutom oroas över beskeden om att den nya svenska regeringen (liksom den gamla) vill se till att familjen aldrig återförenas – inte ska kunna göra sig förstådd i vården.

Det är ännu mer orimligt att traumatiserade personer med den nya regeringens förslag inte kommer att få vård tidigt i förloppet när de är asylsökande. Det är helt orimligt att den som blivit torterad och inte återhämtat sig aldrig kommer att kunna bli medborgare, eftersom hen inte lär sig svenska. Det är oacceptabelt att det etableras A- och B- befolkningar, där en del av befolkningen får vistas här (men återigen ständigt under hotet om indraget uppehållstillstånd) men aldrig får fulla medborgerliga rättigheter.

Vårdpersonal och tolkar har kritiserat tolkförslaget. Det är inte rimligt att människor ska felbehandlas, bli sjukare och dö därför att ingen på sjukhuset förstod dem. Förslaget strider också mot överordnade principer för vården: om allas lika människo­värde och om att vård ska ges efter behov. De två principerna kommer före den kostnadsprincip som Ankarberg tycks åberopa.

Fast egentligen handlar inte förslagen om utredning av tolktjänster, rätten till vård eller uppehållstillstånd och familjeåterförening om kostnader.

Förslagen handlar om symbolpolitik.

De ska skicka en signal om att en del av befolkningen inte är önskvärd. Det är ”bara” symbolpolitik i den meningen att det inte utgör någon verklig lösning på stora samhällsproblem. Men symbolpolitik är inte “bara”. Den har reella, avsiktliga effekter. Det verkliga syftet med förslagen kring vård och migra­tion – liksom mycket i övrigt i Tidöavtalet – är att splittra de arbetande därför att det gynnar dem som har den ekonomiska makten. Om “vi” ställs mot “dem” försvagas försvaret av gemensamma intressen.

Ministrar försvarar gång på gång Tidöavtalet med att det bara är utredningar som föreslås. Men symbolpolitiken har effekt redan på utredningsstadiet. För både asylsökande och papperslösa har det funnits en lagstadgad rätt till ”vård som inte kan anstå” sedan 2013, men rapporter från vårdpersonal visar att de fortfarande nekas vård. Vårdpersonal känner inte till reglerna, misstolkar dem eller hukar i den alltmer toppstyrda vården inför signalerna uppifrån att spara pengar och inte ta emot ”onödiga” patienter.

Förslagen som riktar sig mot invandrares rätt till vård framläggs mot bakgrunden av ett vårdlandskap i förödelse. Kommersialisering och privatisering har dränerat offentlig vård på resurser och förstört möjligheten att styra vården till de mest behövande. Bristande resurser och affärsliknande ersättningssystem driver vårdpersonalen till uppsägning eller utbrändhet. Trots Tidöavtalets luftiga tal om satsningar på olika vårdområden föreslår det inga åtgärder mot dessa verkliga problem. Och som alltid när politiker talar vackert om vårdens behov avslöjas sanningen när budgeten presenteras: regeringens förslag innebär nedskärningar för vården.

Rätten till vård måste försvaras på alla nivåer – även den juridiska. Enligt en forskare som intervjuas i Vårdfokus 22 september skulle inskränkningar i rätten till vård strida mot EU-­direktiv och Sveriges internationella åtaganden.

Men det fordras också ett folkligt tryck. Och det är dags att koppla ihop viktiga frågor: Solidariteten med utsatta grupper måste stärkas samtidigt som vården försvaras för oss alla. Samtidigt behövs det i spåren av covidkrisen, energikris och inflation mobiliseringar för högre löner, anställningstrygghet och drägliga levnadsvillkor för breda arbetar­grupper. Vi måste mobilisera och inspireras av strejker och protester mot inflation, energikostnader och välfärdsslakt från Storbritannien till Tjeckien, från Frankrike till Spanien.

Vår enhet och kampvilja måste ställas mot den ekonomiska maktens söndring och splittring.