Pipeline i Sundsvall, 25-26 april 2025. Än en gång har arrangörer, band och publik ställt skåpet, satt ribban och visat varför man åker land och rike runt för att medverka på svenska punkfestivaler. I dagarna två var Pipeline skådeplatsen när en av mina favoritfestivaler, Punken är vår, arrangerades.
Ja det finns mycket att säga om den minst sagt klassiska klubben Pipeline i Sundsvall, ett ställe som varit igång sedan 1973. Men jag håller mig till den sista helgen i april 2025. Två pompösa dagar av punk, gemenskap och bärs, som visserligen mynnade ut i en rejäl förkylning. Nu när hosta och feber börjat klinga av är minnena på väg att komma tillbaka, minnen som framkallar gåshud både här och där.
Med den ständigt hyperglada Thomas Björling och hans vapendragare Theresa Bystedt i täten vet man att det kommer att bli ett bra arrangemang med många briljanta band på scenen. De tu måste verkligen hyllas för allt de gör. Punken är vår 2025 var inget undantag. Tyvärr blev första dagen för mig en sådan dag där det kändes viktigast att umgås med folk man bara träffar på någon gång om året. Med tyvärr menar jag att en del band fick stryka på foten, men jag tycker ändå att socialiseringen är en stor del av dessa event. Gräma sig över missade band hör liksom lite till det hela.
Ett band jag inte kunde missa på fredagskvällen var MOB 47, jag hade inte förlåtit mig om så skulle skett, för när vi pratar råpunk finns det inga orkestrar som kan överglänsa detta Stockholmsgäng. De är kungar på den tronen, tempot är hysteriskt och jag tror att d-takten fortfarande ekar över Sundsvall, jag tror att EFS-Kyrkan som möter en när man kommer från Resecentrum har plockat ner Jesus på korset och satt upp en byst av Åke, för Åke är Gud. Ungefär så. Ja jösses vilken spelning MOB 47 bjöd på, en kavalkad av deras oändligt många hitlåtar.
Nåväl, lördag och upp på hästen igen för en skritt bort till samlingshaket. Energidepåerna skulle fyllas på, polare skulle inväntas och det skulle absolut laddas upp för en av helgens höjdpunkter, först ut den här eftermiddagen var nämligen Skithuvve. Ett band som bara växer, växer och växer. Deras album är briljant men live, där man även får det visuella, är makalöst svängigt och underhållande. Jag skulle säga att de är helt unika med snillrika riff och texter. Upp till camping är genial, Kroglokal tillsammans med Jenka från Vet Hut och Kvinnor Kan tillsammans med Frida från Anal Kallsup, det blev ju liksom lika bra som förväntat, eufori är en bra beskrivning.
Kan man injicera ren energi? Frågan dyker ofta upp när Krigsstigen sätter fart. Det kändes som de var mer taggade än någonsin den här kvällen. Det var ju även otroligt kul att de dels framförde nytt material samt även passade på att göra en video till nya låten Vem är inte det med bilder från deras framträdande samt vimmel och publik. Se videon här under, kanske dyker du själv upp i den om du var på plats.
Nästa band på schemat var Björnarna, de uppländska giganterna, trallpunkens fanbärare. Man mår fan aldrig dåligt när de smattrar på med sin tvåtakt. Men, glömde de att spela Pseudovetenskapelseberättelsen eller lyckades jag på något sätt att missa den? Struntsamma när man ändå fick gapa med till bland annat Kristi Brud, Idiot och Vi slår igen. Jag har sett Björnarna ganska många gånger de senaste åren så deras nya album kom i ett perfekt läge nu och de låtarna fungerar lika bra live som det gamla materialet.
Sist ut var maffiga No Fun At All, ett favoritband sedan första delen av 90-talet. Jag hade ju så klart blivit superglad om de kört några låtar från Vision men jag vet ju samtidigt att de inte gör det. Det som gjorde starkast avtryck var alla kids som röjde runt framför scenen, det fick mig att tänka på den gamla goda tiden när punkare, skejtare och metalheads röjde tillsammans. Jag fick verkligen flashbacks och det var otroligt trivsamt. Överlag var det mycket kids på plats den här helgen och det ska Pipeline ha en stor eloge för eftersom de jobbar aktivt för det.
Jag får som vanligt skicka ett stort tack till alla inblandade den här helgen, man får ju verkligen mersmak efter man har landat och jag kan väl inte säga annat än att jag avundas de som snart ska åka Punkbåten. För min del är det lugnt framöver men med tanke på att Punken är vår återkommer nästa år så är det väl bara börja att planera för det.
