Pär Salander hävdar i denna debattartikel att svenska public-service-medier inte lever upp till kravet på mångsidighet och opartiskhet.
Rysslands krig i Ukraina och Sveriges påföljande NATO-ansökan har fått public service att lämna sitt signum av oberoende. Här några exempel på att journalistiken nu snarast blivit ‘partisk och ensidig’
NATOs expansion. Rysslands krig beskrivs som uttryck för Putins storryska ambitioner. Punkt slut. Kriget är oförsvarligt men det finns, som alltid, ett politiskt sammanhang. Enligt National Security Archive i USA lovade NATO att respektera Rysslands säkerhetsintressen och att inte expandera österut när Warzwapakten lades ner.
Men det löftet bröt man, trots protester från amerikanska utrikespolitiska experter och George Kennan, USAs kalla-kriget arkitekt, kallade beslutet för “ett fatalt misstag”. USA har också sagt upp tre vapenkontrollprogram som man haft med Ryssland. Public service verkar ha drabbats av beröringsskräck för detta politiska sammanhang. Tystnad råder.
NATO-ansökan. Vi har nu i över ett års tid hört ledande NATO-entusiastiska politiker, militärer och TV-kommentatorer närmast enfaldigt spekulera kring när Sverige blir medlem. Däremot lyser den väsentliga frågan ‘vad är NATO’ med sin frånvaro. Ingen problematisering av NATOs historia eller debatter kring fördelar/nackdelar med medlemskap. NATO-motståndare tycks portade från studion.
Sprängningen av Nord Stream. Det land som ‘experterna’ i studion nämnt som presumptivt ansvarig är Ryssland (som alltså skulle spränga de ledningar som man själv är huvudägare till). I Uppdrag Granskning (Kampen om Sanningen) pekar också en privatspanande brittisk f.d. militär ut Ryssland som ansvarig, då det ryska fartyget Sibirjakov utrustad med miniubåt tidigare befunnit sig i området för sprängningen.
Journalisterna nickar utan att fästa vikt vid att privatspanaren bara studerat ryska fartygsrörelser. Att det amerikanska fartyget Kearsarge, även det utrustat med miniubåt, också befunnit sig i samma område nämns därför inte. Inte heller problematiseras att USA politiskt som ekonomiskt, via sanktioner, motarbetat Nord Stream och att USA/NATO inte vill att FN utreder sprängningen.
Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023. Rapporten presenterades i SVT av talespersonerna Wallmark (M) och Widman (L). Rapporten är en anmärkningsvärt tillrättalagd beskrivning av läget i världen. Ryssland och Kina pekas där ut som hotet mot “den regelbaserade världsordningen” och USA som dess garant.
Samtidigt vet vi att det är USA som mer än något annat land har intervenerat i andra, inte minst demokratiska, länders inre angelägenheter och i brott mot FN-stadga och folkrätt (“den regelbaserade världsordningen”) tillsammans med NATO-allierade spridit död och förtvivlan i Mellanöstern. USA/NATO framställs i rapporten som världens räddande fredsduva. Inte en kritisk fråga från reportern inför denna uppseendeväckande retuschering av historien.
Azov-rörelsen. I ett nyhetsinslag i SVT intervjuas en svensk militär som visar hur han tränar Azov-soldater i Ukraina. Azov-rörelsen är en extremhöger-nationalistisk och rasistisk rörelse med en mörk historia av attacker mot minoriteter och oliktänkande – en broderorganisation till Nordiska MotståndsRörelsen. Man kan tycka att det vore mer än rimligt att reportern frågade den svenske militären vad han tänker om att utbilda soldater i en rörelse av den karaktären. Inte ett ord och Azov-rörelsen normaliseras.
Att vara ‘opartisk och mångsidig’ innebär rimligtvis att public service måste kunna skildra Rysslands övergrepp utan att lämna den kritiska granskningen av USA/NATOs politiska och militära agerande. Det har man inte lyckats med. Rysslands krig i Ukraina har gett USA/NATO-entusiastiska politiker och militärer fritt spelrum för en ensidig världsbild och public service har tappat sin integritet gentemot den politiska makten. Journalistiken har blivit mer ‘partisk och ensidig’ än ‘opartisk och mångsidig’. Folkbildningsansvaret har fallerat – det är ett demokratiproblem.
Pär Salander,
Umeå
