- De blåbruna stryper kommunsektorn
- Det mindre onda framställs som ofrånkomligt
- Mobilisera opinionen mot försämringarna
Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
Men vi kan väl inte demonstrera mot oss själva?!
Jo, det är precis det vi måste!!
Ett motsägelsefullt läge uppstod efter senaste valet. Medan Vänsterpartiet gick tillbaka på riksplanet och en brun-blå regering kunde tillträda blev utgången helt annorlunda i många kommuner.
I flera storstäder, som Stockholm, Göteborg och Malmö medförde valresultatet ett skifte i kommunalt styre från höger till så kallat vänster-om-mittenstyre. I några fall med Vänsterpartiet i en ny styrelse tillsammans med S, MP och C, i andra som tungan på vågen men utanför själva kommun- eller regionstyret.
I båda fallen har det krävts många kompromisser som inte sällan gått stick i stäv med partiets egen politik. Ett typexempel är det nya styret i Region Stockholm där Irene Svenonius’ tokmoderata privatiseringsfanatism kördes på porten efter sexton års borgerligt styre. Det nya regionstyret består av S, MP och C som regerar i minoritet med stöd av Vänsterpartiet efter en förhandlingsuppgörelse om 44 viktiga punkter som V lagt på bordet. Bland annat med skattehöjning för att rädda välfärdens grundfinansiering undan dramatisk slakt genom inflation och regeringens strypta statliga stöd till kommunsektorn.
Men samtidigt som privatiseringsvågen inom vård och omsorg stoppas och några verksamheter till och med börjat återtas i offentlig regi, höjs taxor inom kollektivtrafiken som också får utglesade turer och sträckning. Alltså stick i stäv med Vänsterpartiets – för att inte tala om klimatrörelsens – strävan efter utökad kollektivtrafik och nolltaxa. S-MP-C-styret har inte vågat eller velat höja regionskatten i den utsträckning som skulle ha krävts för att hantera de stora budgetunderskotten. Och bland många arbetarväljare skär skattehöjningar rakt in i hushållsbudgetar som redan pressas illa av pris- och hyreshöjningar.
Och så, som ett brev på den forna posten, startar förstås den borgerliga kanonaden: “Vänsterstyrets budget är ett dubbelsvek. En rekordstor skattehöjning på 30 öre och ännu en underskottsbudget. Det är att skicka notan till skattebetalarna och regionens medarbetare. Det är inte att ta ansvar för Region Stockholm”, förfasar sig Svenonius (Mitt i Stockholm 5 okt) som nyligen privatiseringsutplundrade halva Stockholmsregionen. “Ansvarslöst att göra det dubbelt så dyrt att åka tunnelbana”, klimathycklar Dagens Nyheter på ledarplats (11 okt), o.s.v.
Allt väntat, men också svårt. Många människor känner inte till vem som beslutar vad och var – regering, kommuner eller regioner – och att den blå-bruna regeringen dragit åt en strypsnara kring kommuners och regioners ekonomi – samtidigt som dessa är juridiskt tvingade att endast i korta undantagsfall gå med underskott.
En högerregering kan därför lyckas med konststycket att å ena sidan svälta ut den kommunala välfärden till förmån för skattesänkningar på riksnivå och press för privatiseringar i kommunerna, och å den andra skjuta skulden på s.k. vänster- eller mittenstyren i dessa.
Särskilt viktigt då för vänstern att, för det första klart och tydligt redogöra för och ställa sitt helhetsalternativ – med alltifrån försvarad välfärd, tryggad personal i vård och skola och strategi för nolltaxa i kollektivtrafiken mm – utan kompromisser. För sådana helhetsalternativ som bygger på nödvändigheten, inte den parlamentariska möjligheten, finns ännu i allmänhet inga politiska majoriteter. Så när det egna alternativet faller parlamentariskt, gäller det att sälja sig dyrt för det kompromissmässigt mindre onda för de arbetande och mest utsatta. Och att lägga skulden där den hör hemma.
Och att mobilisera, mobilisera och åter mobilisera! På gator och torg, i media och folkrörelser!
För det är just samhällsopinioner på marsch som kan förändra politikens själva förutsättningar.
Vänsterföreträdare i valda församlingar kan tvingas lägga sin röst för mer eller mindre acceptabla kompromisser. Men att bara slå igen dörren och gå när högerpolitiker står direkt redo att återuppta utplundringen kan vara en politiska egotripp som än värre drabbar arbetarklass och utsatta.
Var gränserna går är inte givet på förhand och just därför opinionsarbetet och mobiliseringen utanför kommunhusen så avgörande. Ja, vänsterns hela kommunala strategi bör ha detta i huvudet, hur på bästa sätt förklara och mobilisera till social rörelse och protest bland dem som drabbas av negativa kompromissbeslut. Det vill säga, hur få människor på fötter mot våra egna påtvingade begränsningar.
“30 år av försämring! Nu får det vara nog! Värna säkerheten, stoppa vinstjakten. Återta kollektivtrafiken i offentlig regi.”
Så lyder maningen från Seko Stockholm, Seko tunnelbanan och Kommunal Stockholms län till manifestation den 24 oktober utanför Landstingshuset i Stockholm. Bland de fackligt aktiva bakom manifestationen finns såväl vänsterpartister som radikala socialdemokrater och andra.
Just så ska det gå till när vi mobiliserar opinionen mot våra egna kompromisser.
