Håkan Blomqvists artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Historikern Josefin Hägglund belönades med 2024 års Rudolf Meidner-pris för sin biografi över humanisten, internationalisten och pacifisten Carl Lindhagens idétrohet trots alla partibyten. Lindhagen (1860-1946) var en av grundarna av föregångaren till dagens Vänsterpartiet och studien bidrar till något att begrunda för dagens vänster
Hans beslutsamhet, envishet och stora engagemang i så många frågor gjorde att han aldrig riktigt kunde finna sin plats inom ett enda parti. Hans engagemang för kvinnors rösträtt, likabehandling av män och kvinnor i fråga om nattarbetsförbud samt intresset för småbrukare och samer i Norrland framstår som inspirerande, liksom hans ambition att ständigt samverka med utomparlamentariska organisationer.”
Så sammanfattas något ur liberalen, socialdemokraten och vänstersocialisten Carl Lindhagens politiska liv i motiveringen till 2024 års Rudolf Meidnerpris som utkoras av Arbetarrörelsens arkivs forskningsråd i Stockholm.
Meidner var den radikale LO-ekonom som låg bakom förslaget till löntagarfonder på 1970-talet och priset på 25 000 kr tilldelades 2024 historikern Josefin Hägglund vid Södertörns högskola. Hennes bok och doktorsavhandling med titeln Demokratins stridslinjer Carl Lindhagen och politikens omvandling 1896-1923 är spännande – och nyttig – läsning inte bara för historiker utan i hög grad för engagerade i arbetarrörelsen och vänstern.
Studien handlar inte bara om en politisk gestalts levnadsöden i början av 1900-talet under den parlamentariska demokratins genombrottstid. Eller inte ens bara om, som prismotiveringen skriver, hur “en så ihärdig och envis partibytare lyckats vara politiskt relevant under så lång tid i så många sammanhang?”
Lindhagen började på 1890-talet sin bana som frisinnad liberal, övergick till socialdemokratin 1909, var ledande i bildandet av Socialdemokratiska Vänsterpartiet 1917, uteslöts 1921 när partiet blev kommunistiskt och återgick till socialdemokraterna 1923.
Ett ledmotiv i Lindhagens politiska tankevärld var humanism och demokrati, men då långtifrån som formalia. Demokratin var, ansåg han, “ej en form utan ett innehåll, ej en lära utan ett leverne, ej en vetenskap utan ett sinnelag, ej en partibildning utan en rörelse”…
Att demokratisk frihet och självverksamhet utgjorde förutsättningen för människans frigörelse, kan sägas ha utgjort Lindhagens credo, oavsett vilken partiformation han tillhörde. Vad Josefin Hägglund i förlängningen visar är hur etablerandet av det parlamentariska partisystemet tvingade fram centralisering och hårdnande partidisciplin där friare röster reglerades. Lindhagen tillhörde en frisinnad politisk generation där den personliga övertygelsen sågs som grunden för “idealpolitik” istället för “realpolitik” med dess tvingande riksdagsuppgörelser. Därmed hamnade han på tvärs både hos liberalerna och senare socialdemokraterna liksom av delvis andra skäl hos kommunisterna.
När det socialdemokratiska vänsterpartiet bildades 1917 antogs Lindhagens så kallade “demokratiska grundlagar” som det nya partiets riktlinjer för dess inre liv där partimedlemmarna skulle ha full frihet att hävda sina personliga övertygelser. Bara så, inte genom partipiskor, kunde förutsättningar skapas för kommande samhällslösningar på humanismens grund, menade Lindhagen.
Det socialdemokratiska moderpartiets krav på strikta majoritetsbeslut i riksdagsgruppen och på ungdomsförbundets lydnadsplikt under partiledningens överhöghet var för Lindhagen en styggelse. I det nya vänsterpartiet skulle den brokiga folkrörelseaktivismens blommor blomma.
Som en ödets ironi kom vänsterpartiet istället att snabbt ombildas till ett kommunistiskt kampparti med leninistisk centralism utan plats för fritänkare av Lindhagens typ. Världskrig, revolutioner och inbördeskrig i Europa med hård klasskamp även i Sverige krävde, ansåg kommunisterna, disciplinerade stridsorganisationer. Lindhagens visioner tillhörde en annan fredligare värld.
Men hur länge? När Jonas Sjöstedt 2017 talade kring Vänsterpartiets hundraårsfirande beskrev han den kommunistiska perioden som en “parentes”. Visserligen en ganska lång sådan på sjuttio år, det vill säga huvuddelen av partiets existens. Men idén var att återknyta till socialdemokratiska vänsterpartiets demokratiska upptakt då bland andra Lindhagen förde ordet.
Därmed tycks nu en ny historisk ironi ta form där Vänsterpartiets integrering i dagens parlamentariska maskineri knappast skulle lämna utrymme för någon Lindhagen. Istället för leninistisk centralism är det idag den parlamentariska och ska vi säga mediala centralismen som tenderar att selektera bort det som sticker ut. Och som oroar många vänsterpartister när uteslutningar och toppstyrning diskuteras.
Prismotiveringen anser att Josefin Hägglunds “gedigna avhandling bidrar med nya perspektiv på svensk politisk historia under formativa och händelserika decennier som kan tjäna som inspiration för dagens politiska utmaningar och praktik.”
Kanske särskilt för aktiva i vänstern och arbetarrörelsen i dagens just formativa tid.
Håkan Blomqvist
