Under onsdagskvällen fick Teatern i Eskilstuna finbesök när det kultförklarade Piteåbandet Euskefeurat kom på besök. De är just nu ute på sin turné som går under namnet ”Det är aldrig försent att ge upp”.
Egentligen borde alla tvingas att lyssna på Euskefeurat, framför allt inför ett val. De är ett band som har mycket att säga, och nog tusan säger de det också. Både texter och mellansnack är så fyllda med poänger, det delas ut skrapor både till höger och högervänster. Ronny Erikssons ytterst norrländska berättarkonst är riktigt vass och skrattet fyller den fullsatta Teatern gång på gång.
Det snackas Greta Thunberg och miljö, det snackas NATO och dessutom har de gjort sin hemläxa gällande Eskilstuna, vid flera tillfällen kommer de in på det som sker lokalt. När det inte handlar om politik bjuder de på historier om olika livsöden från Norrbotten, något som är ett av deras skarpaste vapen.
En del texter är reviderade, som i ”När jag en gång dör” där bland annat Lars Leijonborg har bytts ut mot Johan Pehrson. Texter och mellansnack i all ära, man ska inte glömma bort att Euskefeurat även är skickliga musiker där jag, utöver sången, räknar till att minst elva olika instrument används under kvällen. Dan Engman driver ofta på musiken med ett briljant banjo, mandolin och gitarrspel. Och när Bengt Ruthström inte sjunger kan han plocka fram en tvättbräda eller tin whistle.
Det är svårt att verkligen förklara Euskefeurat, de är så mycket. De kan gå från irländskt sväng i ”Länge har vi väntat” till den mer teatraliska och dramatiska ”Gropen”. Med en så rejäl låtkatalog som Euskefeurat har skaffat sig får man vara beredd på att vissa favoritlåtar får stå åt sidan. Jag trodde förvisso att ”Tankar på nattgammal is” var självskriven, men tji fick jag. Å andra sidan spelade de ”Vi sjöng Arbetets Söner” och avslutade med ”Det är hit man kommer när man kommer hem”, så jag lämnade Teatern mer än nöjd.
