Reflektioner utifrån en filmvisning och diskussion
Söndagen den 10 september visades filmen ”Antifascisterna” (Regi: Patrik Öberg, Emil Ramos) på Royal-biografen i Eskilstuna. En film som dels beskriver den växande fascismen i Sverige och Europa, främst Grekland. Dels hur antifascister svarat på detta hot. När det gäller speciellt Sverige också i tillbakablickar på hur den antifascistiska kampen förts.
Vi lever just nu i en tid då fascisterna i Sverige åter tar till allt mer våldsamma metoder. Under 90-talet hade vi en sådan period med en ytterst våldsam nazism. Små välbeväpnade grupper (VAM m.fl.) och en stor skinheadsmiljö som utgjorde en fysisk fara på gatorna. Sedan dess har vi haft en period med minskat öppet våld men nu verkar rörelser som Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) återigen prioritera våldsaktioner och hot. Det sker ju också mot bakgrund av en stärkning av fascistiska rörelser på den europeiska kontinenten,(Ungern, Polen, Bulgarien etc) i Ryssland, Ukraina och USA. I USA har vi en president med direkta försänkningar i vit makts-rörelsen.
Det är också så att olika åsikter har funnits om hur denna fascism ska bekämpas. En riktning representerad av Antifascistisk Aktion (AFA) och organisationer som Revolutionära Fronten har sett sej själva som den antifascistiska rörelsen med stort A, och mer eller mindre fört en egen våldsam kamp mot olika högerextrema grupper. En av de mer bisarra formerna för denna ”kamp” har utgjorts av det dom själva kallar ”uppsökande antifascism”. Detta betyder att man helt enkelt bryter sej in i olika högerextremisters lägenheter, slår sönder och misshandlar. Detta med motiveringen att det ”ska vara jobbigt att vara nazist”, och i denna antifascistiska falangs föreställningsvärld är det bland annat denna verksamhet som tryckt tillbaka fascismen.
Filmen speglade till stor del denna riktning. Men det fanns en del ifrågasättanden och en del av dom som intervjuades efterlyste en utveckling av strategin. Men i stort var filmen en hyllning till den inriktning som vi i brist på annat kan kalla AFA-strategin.
Speciellt gällde det den del av filmen som skildrade de grekiska anarkisternas verksamhet och där representanter för dem lade fram sin syn. Här framträdde en rörelse som nästan överdrivet parodiskt levde upp till en vad man brukat kalla substitution. Det vill säga man sätter sin organisation istället för massan av arbetare och förtryckta. Den anarkistiska organisationen beslutar hur fascismen ska bekämpas och utför kampen själv. Vanliga arbetare behöver inte bekymra sej. Och det handlade om gatukamp och molotovcocktails. Men inte nog med det. Den anarkistiska organisationen beslutar sej också för att öppna ett privatkrig med den grekiska poliskåren. Talesmannen som intervjuades förklarade att man attackerade polisen inte för att alla poliser var fascister (själv trodde han att det kanske rörde sej om en tredjedel som skulle kunna betecknas som sådana) utan utifrån analysen att poliskåren som sådan var klassamhällets vaktstyrka. Det är svårt att tänka sej ett effektivare sätt att driva över de poliser som inte är fascister i det fascistiska lägret. När molotovcoktails haglar och påkar och stenar träffar dej med ”antifascister” som leverantörer.
Men är inte poliser klassamhällets vaktstyrkor? Vi kan idag se hur den härskande klassen i Sverige, med Svenskt Näringsliv i täten, går i taket redan för ett stympat förslag om att begränsa privata vinster inom vård och skola. Skulle en radikaliserad arbetarrörelse ställa frågan om ägande av banker och storföretag på dagordningen kommer dessa kapitalets representanter naturligtvis att kräva att landets poliser slog vakt om ”lag och ordning”. Det vill säga garantera kapitalets äganderätt.
Men det finns ett problem här för den härskande klassen. Ytterst få poliser har valt sitt yrke med målsättningen att slå ner strejker och arbetardemonstrationer. Vi har haft en mycket lång period i den svenska historien där sådant inte skett. Till och med i Ådalen 1931 litade inte den härskande klassen på polisen utan satte in yrkesmilitär. Poliser rekryteras med stor majoritet ur arbetarklassen. Frågan som måste ställas blir: Hur motverkar vi att den härskande klassen ska kunna använda polisen i en framtida skärpt politisk situation? Svaret måste bli att progressiva rörelser måste eftersträva bra relationer med enskilda poliser och göra allt för att de inte ska kunna användas i antidemokratiskt syfte. Det gör man inte genom att avfärda alla poliser som fiender och behandla dom som sådana.
Men de grekiska anarkisternas tokerier stannar inte vid privatkrig mot poliskåren. Vi kunde för en tid se hur de attackerade kommunistpartiets manifestation utanför parlamentet i Athen. Att lösa meningsskiljaktigheter inom vänstern med våld är ett beteende som varje socialist måste fördöma å det starkaste. Att de grekiska anarkisterna har hamnat där måste ses som en effekt av deras syn på att politiken beslutas och utförs av dom själva. Med våldet som central metod har de hamnat i en kultur där även motsättningar till andra vänsterkrafter löses med våld.
Själva filmvisningen på Royal följdes av en paneldiskussion. Moderator var Tomas Widén från eFOLKET . En panel bestod av Liv Marend från Kämpa Stockholm, Lisa Ramqvist från Allt åt Alla i Uppsala och Elias Tångvik från Syndikalistiskt Forum i Göteborg.
Förutom moderatorn verkade samtliga vara anhängare av den riktning som också filmen representerade. Det blev med andra ord ingen diskussion panelmedlemmarna emellan utan mest instämmanden. Jag nämnde att det trots allt i filmen bland de intervjuade fanns en del funderingar om strategin. En aktivist som befinner sej i fängelse efter knivhandgemäng i samband med att NMR attackerade en antirasistisk demonstration i Kärrtorp, tyckte att man kört fast och måste bredda inriktningen. Några sådana funderingar fanns inte på allvar i panelen.
Ingen självkritik skymtade. Till och med ”uppsökande antifascism” nämndes utan koppling till reflektion över hur intelligent (eller moraliskt försvarbar) den taktiken egentligen är.
Man menade visserligen att olika metoder kan användas. Det kan låta sej sägas. Men ta det grekiska exemplet. Om en sektion av en demonstration består av folk som beslutat att polisen ska attackeras så blir det den sektionen som avgör händelseförloppet. Även om de har 90 procent av demonstranterna emot sej. Att anse sej har rätt att ta till ”militanta” metoder mot majoritetens vilja innebär att man tar sej rätten att förvägra majoritetens demokratiska inflytande på aktionen. Över detta reflekterades det alltså inte. Däremot framfördes åsikten att den dominerande delen av arbetarrörelsen (antagligen LO-förbunden och deras medlemmar) måste komma över sin ”beröringsskräck” med våld.(!!)
Samtidigt är det viktigt att bemöta dem som försöker jämställa fascistiskt våld och antifascistiskt. ”Dom är likadana ” är ju något man har hört ett antal gånger på jobbet och andra ställen. Att utsätta folk generellt för våld därför att de är svarthåriga, homosexuella eller något annat kan inte jämställas med de som utför våld speciellt riktat mot just dessa rasister. Sedan kan antifascisternas våldsaktioner kritiseras. Som jag gjort här. Dessutom är det självklart så att självförsvarsvåld mot fascister i givna situationer kan vara nödvändigt. Men det är naturligtvis som moderatorn från eFOLKET påpekade: Det är med mängden motståndare som fascismen stoppas. Och att mobilisera massor i den kampen försvåras av närvaron av ”antifascister” av den typ som de grekiska anarkisterna representerar. Till exempel.
Jag kan inte heller undanhålla läsaren den information jag efter paneldebatten fick av en av åhörarna. Vederbörande, som är socialist, anti-rasist och internationalist, har hela sitt vuxna liv som järnbruksarbetare stått i klasskampens frontlinje. På jobbet och i det anti-imperialistiska solidaritetsarbetet. Han bor nära en av de högerextremister som för ett par år sedan utsattes för ”uppsökande antifascism”. Ett antal antifascister trängde sej in i högerextremistens lägenhet och slog slog sönder bohaget. Det konkreta resultatet blev enligt åhöraren att praktiskt taget alla lägenhetsinnehavare i huset blev rasande på ”de där vänsterextremisterna” och menade att ”nästa val röstar jag på SD” . Något att reflektera över om man tror att den egna strategin att ”göra det jobbigt att vara fascist” stoppar fascismen.
Medlemmarna i panelen uppmanade slutligen alla att försöka komma till Göteborg den 30 september för att delta i en motdemonstration mot NMR. Nazisterna kommer då, på den judiska Jom Kippur-dagen, att genomföra en demonstration som kommer att passera mycket nära Göteborgs synagoga.
I anslutning till frågan om den planerade nazistiska demonstrationeni Göteborg finns det anledning att kommentera ett uppseendeväckande radioinslag. Radions P1 rapporterade i morse (11/9) om nazisternas planer och intervjuade en representant för den judiska församlingen. Denna var naturligtvis upprörd och ifrågasatte polisens tillstånd till en demonstration som passerar synagogan enbart några hundra meter bort. Han tog också upp motdemonstranterna. Han menade att de flesta av dem ville visa sin avsky mot nazismen och kanske till och med skydda synagogan. Men så avslutar han med att säga att även bland motdemonstranterna det finnas en falang antisemiter, och att även det skapar oro. Att delar av vänstern och den antifascistiska rörelsen skulle vara antisemitisk är en lögn som upprepas allt oftare av liberala propagandister. Det är en avskyvärd anklagelse och vi måste från och med nu kräva att de som påstår det namnger vilka organisationer eller riktningar de menar. De kommer inte att lyckas för det finns inga sådana organisationer. De som torgför denna lögn hoppas att genom att den upprepas slutligen ska förväxlas med sanning. Den i P1 intervjuade församlingsrepresentanten behöver inte ha ljugit medvetet men han är i så fall ett exempel på hur lögnen slagit rot.
En förklaring till denna lögnkampanj kan vara att man vill peka ut varje kritiker av Israel som antisemit. Med målet att skrämma till tystnad.
Peter Widén
pensionerad metallarbetare
