Den igår genomförda storskaliga personsökarattacken mot libanesiska Hizbollah dödade runt om i Libanon minst elva människor, och i Syrien minst lika många, förmodligen fler. De skadades antal uppgår i Libanon till omkring 2 750, och 200 uppges var allvarligt skadade. De libanesiska sjukhusen är överbelastade och skräck inför vad som kan förväntas bli nästa steg griper omkring sig.
Den israeliska högerregeringen har genom attacken inte bara lyckats sprida skräck och förvirring. Den har också lyckats utdela en effektivt slag mot Hizbollah, som nu utfärdat order om att alla organisationens medlemmar skall undvika hantering av apparater för trådlös kommunikation.
Spekulationer från diverse “experthåll” har därför handlat om att vi nu, mot bakgrund av att Hizbollah genom attackens resultat är akut försvagat och förvirrat, kan vänta oss ett israeliskt markangrepp.
I flera av de intervjuade “experternas” kommentarer har kunnat skönjas både förståelse och en viss beundrar inför gårdagens israeliska attack. Man har pekat på den “ohållbara situationen i norra Israel”, som har varit föremål för Hizbollahs raketbeskjutning sedan i oktober. Att 80 000 israeler tingats evakuera från området nära gränsen till Libanon framhölls som argument för “det ohållbara” läget. Att betydligt fler civila libaneser på grund av israeliskt bombardemang tvingats lämna sina hem i södra Libanon nämndes aldrig i gårdagens “expertkommentarer”. Inte heller att antalet dödade på libanesiska sida varit mycket större än på den israeliska. Och inte heller att Hizbollah faktiskt hela tiden vinnlagt sig om en begränsning i sitt agerande, med målet att inte ge Israel argument för en eskalering.
Och naturligtvis nämndes inte heller att de 80 000 israelerna som tvingats evakuera faktiskt är kolonialister som bosatt sig i ett område som tidigare var nu fördrivna palestiniers hem.
“Experterna” menade också att Israels mål i dagsläget sannolikt är att upprätta en “buffertzon” i södra Libanon. En strategi som de uppenbart såg på med förståelse och sympati.
Det är möjligt att Israels högerregering nu som nästa i tiden närstående steg planerar en markinvasion. Men det är också möjligt att personsökarattacken primärt var tänkt som en provokation, och att den israeliska regeringen ser fram mot ett svar från Hizbollah som kan tänkas skörda ett betydande antal israeliska liv. Detta skulle då kunna utnyttjas som ett argument för att sätta in det stora angreppet med Libanon, och då med ett förhoppningsvis ökat stöd från den israeliska befolkningen. Detta alternativ framfördes också av kommentatorer igår.
Det finns dock även anledning att ifrågasätta om en markinvasion är det som står närmast på dagordningen. Hizbollah är tungt beväpnat, och en mer sannolik turordning förefaller vara att Israel innan en markinvasion kommer till stånd genomför en oerhört massiv bomb- och raketkampanj mot Hizbollahs militära installationer.
En sådan skulle förvisso omedelbart kunna dra in Iran i konfrontationen, men detta är med sannolikt inget som den israeliska högern skulle se som en negativ följd.
Inom den mäktiga, fascistoida och fanatiska israeliska högern har länge odlats åsikten att inte bara Libanon förr eller senare ska attackeras. Även en konfrontation med Iran har setts som oundviklig och önskvärd. Och det vore naivt att tro att en kärnvapeninsats är något som den israeliska högern då utesluter. Tankar om kärnvapenanvändning har för övrigt redan framförts från enskilda högerpolitiker vad gäller angreppet mot Gaza.
Många bedömare är dessutom överens om att den israeliska högern räknar med att i en konfrontation med Iran kommer USA att involveras på den egna sidan, och detta oavsett vad presidenten i Vita Huset då heter.
För den israeliska högern framstår ett regionalt storkrig som eftersträvansvärt av flera skäl.
För det första har man länge velat eliminera den Hizbollah-understödjande och militärt välrustade iranska regimen.
För det andra har sedan länge, faktiskt ända sedan 1948, en annektering av södra Libanon stått på önskelistan. De “buffertzon” som det nu talas om är därför med största sannolikhet tänkt att bli permanent.
För det tredje räknar den israeliska högern med att i skuggan av ett regionalt storkrig lättare kunna genomföra fördrivningen av den palestinska befolkningen i Gaza-området.
Förde det fjärde tänker man att på samma sätt den definitiva annekteringen av Västbanken kommer att underlättas i det blodiga kaos som ett regionalt storkrig kommer att föra med sig. Också på Västbanken är högerns mål en fördrivning av den palestinska befolkningen, och en turbulent politisk bakgrundssituation ses som en förutsättning för att kunna förverkliga det målet.
Viktigt i detta sammanhang är att inse att för den israeliska kolonialistiska högern är Västbanken det centrala, oerhört mycket viktigare än Gaza-området. Det nu under snart ett år pågående bombandet och den monotona terroriseringen av befolkningen i Gaza-området är ur den israeliska högerns synvinkel ett preludium, en inledning till slaget om Västbanken.
Samtidigt är det för alla uppenbart att det israeliska samhället idag är djupt splittrat, kluvet i två befolkningsmässigt jämnstora delar. Högerns mål ar ett Storisrael under en fascistoid och mer eller mindre teokratisk kolonialistisk regim. Det finns all anledning att förmoda att högerkrafterna räknar med att många sekulära israeler framöver kommer att emigrera. Och att man dessutom internationellt kommer att möta starkt motstånd. Men att man ändå, med främst USA:s stöd, kommer att kunna förverkliga sina mål.
För alla demokratiska och antikolonialistiska krafter runt om i världen är det nu av största vikt att samfällt och kraftfullt verka för att förhindra den israeliska högern från att förverkliga sina planer.
