Bosse Bertilsson: Uppmaning till riksåklagaren plus alla andra som är delaktiga i detta rättshaveri
2020-08-22
Författaren ifrågasätter det svenska rättssystemet då Migrationsdomstolen alltför sällan ifrågasätter Migrationsverkets uppgifter. Riksåklagaren bör granska alla asylärenden från 2015.
Ansvariga måste inse att något blivit väldigt fel i det demokratiska kungariket Sverige. Om inte deras barn och barnbarn i framtiden ska få läsa i historieböckerna om en epok där människor i ett land som påstod sig vara demokratiskt och värnade om alla människors lika värde inte levde upp till detta utan behandlade människor ovärdigt och oanständigt, måste det till ett snabbt uppvaknande. För lita på att barn och barnbarn kommer att ställa frågor och vad ska ni då svara dem?
Diskussionen om migrationen till Sverige pågår ständigt. Det som oftast hörs är att ”visst är det beklagligt att människor tvingas fly från sina hem och hemländer på grund av krig, förtryckt, svält och politisk förföljelse men det finns ändå ingen möjlighet för Sverige att ge alla som behöver det ett nytt hemland”. Detta må man tycka även om argumentet är svagt eftersom det verkligen är långt ifrån alla med behov som tar sig Sverige. De kommer knappt ens till Europa. Många mister sina liv i Medelhavet.
Hösten och våren 2015-2016 blev verkligheten för mycket för det rika Sverige. I all hast konstruerades en lagstiftning som lämnade det mesta att önska vad gäller rättssäkerheten och västerländska demokratiska rättsprinciper. En lag stiftades som gav och ger utrymme för en godtycklig rättstillämpning med mål att begränsa migrationen. Inte längre är de asylsökandes skyddsbehov avgörande utan man misstror flyktingens historia och gör en stor affär av flyktingens ålder.
Migrationsverket söker intensivt efter luckor i en berättelse som handlar om desperation för att helt enkelt rädda sitt och sin familjs liv. Att då begära en detaljrik berättelse av allt som har hänt är närmast en förolämpning och kränkning och som godkänns av Migrationsdomstolen utan krav på bevisning från Migrationsverket som skulle styrka att flyktingen fabulerar. Migrationsdomstolen kommer med insinuationer och konspirationer och använder ord som upptrappning och efterhandskonstruktion utan några som helst belägg.
När det gäller brottmål gäller en traditionell västlig demokratiskt rättsprincip som utgår från att ingen ska betraktas skyldig förrän dom har fallit och det ska vara utom rimligt tvivel att den som döms är skyldig till det brott hen anklagas för. En annan princip är att fria hellre än att fälla. Det betraktas som mer oacceptabelt att en oskyldig fälls för brott än att en som är skyldig blir frikänd. Det är upp till en domstol att bedöma om en åklagare som har en polisutredning till stöd bevisat utom rimligt tvivel att den som döms verkligen är den misstänkte. Märk väl att det alltså inte är den misstänkte som måste bevisa sin oskuld utan bevisbördan vilar helt på åklagaren. Inte ens ett erkännande är tillräckligt. Självklart är det en hjälp för åklagaren om den misstänkte erkänner men ändå måste även annan bevisning presenteras som styrker åtalet. Detta gäller alltså brottmål.
När det gäller prövning av asylärenden är ordningen av någon anledning helt annorlunda. Här gäller att fälla hellre än fria. Det anses värre att en sökande får asyl på felaktiga grunder än att en flykting med skyddsskäl blir avvisad. Jag har den 9 juli begärt en kommentar från justitiedepartementet kring rättsprinciperna vad gäller asylärenden men ännu inte fått något svar.
Migrationsverket kan i detta sammanhang jämföras med polisen och är den som ansvarar för utredningen men har även den beslutande rollen att avslå eller godkänna en asylansökan. Efter 2016 skärptes asyllagstiftningen, inte på grund av att det ansågs vara mindre grund för människor att fly från krig och förtryck, utan av den enkla anledningen att svenska politiker och myndigheter efter påtryckningar av en opinion som egentligen inte var så stor bestämde sig för en tuffare behandling av dem som sökte sig till Sverige för att kunna leva i fred och frihet. Människor som efter svåra umbäranden lyckats att ta sig till Europa och några till Sverige. Dock verkligen inte alla!
Det var inte en annorlunda syn på situationen i till exempel Afghanistan eller Syrien som motiverade att asyllagen skärptes. Däremot kan man i besluten läsa egendomliga analyser av situationen i Afghanistan som att det finns “trygga” områden i landet dit flyktingar kan återvända. Analyser som helt grundar sig på subjektiva antaganden och inte på några som helst bevis. Ett tydlig exempel finns i en dom från Migrationsdomstolen och det må vara Migrationsverket fritt att spekulera men en domstol ska ju aldrig godkänna en sådan analys byggd på spekulationer och gissningar. Av respekt för de asylsökande har jag utelämnat namn:
“Migrationsverket har i det överklagade beslutet lagt familjens asylberättelse till grund för prövningen. De åberopade skyddsskälen är inte tillräckliga för att internationellt skydd ska beviljas. Det är rimligt och relevant att hänvisa till familjen till internflykt till Parwan där …. har sin familj med manligt nätverk. Den uppgivna händelsen i Parwan har tillkommit efter Migrationsverkets avslagsbeslut. Någon godtagbar anledning till detta finns inte. Det är fråga om en upptrappning och efterhandskonstruktion.” Notera ordvalet.
I en annan del av domen står följande: “När det gäller frågan om hotbilden i dagsläget kan domstolen konstatera att vad familjen berättat om att de av en granne på hemorten fått besked att de varit eftersökta bygger på andrahandsuppgifter …” Domstolen reflekterar inte över om andrahandsuppgifterna skulle visa sig vara riktiga.
I domen ett stycke längre ner står följande: “Som skriftlig bevisning för denna händelse har åberopats ett intyg från Lokala rådet. Migrationsdomstolen kan konstatera att handlingen är av enkel beskaffenhet att bevisvärdet därmed är mycket begränsat”.
Det är egentligen fantastiskt att domstolen använder ord som begränsat bevisvärde eftersom det i Migrationsverkets utredning inte finns antydan till bevis och ändå godkänner domstolen Migrationsverkets bedömning! Där finns inte ens bevis att värdera. Migrationsverkets bedömning att Parwan skulle kunna vara en trygg plats för familjen står i motsats till utrikesdepartementets beskrivning av situationen i hela Afghanistan: “Afghanistan – avrådan. Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan”. Denna avrådan har i princip gällt ända från 2006 men uppdaterats 2015 och så sent som i år.
En domstol är alltid en domstol oavsett om det är en tingsrätt, arbetsdomstol, miljödomstol eller en migrationsdomstol. Jag menar att det är i strid med rådande rättsordning att domstolarna blir en stödtrupp för myndigheter som exempelvis Migrationsverket. Migrationsdomstolen efterlyser inga som helst bevis från Migrationsverket utan köper deras analyser, insinuationer och spekulationer utan kritiskt granskande och gör dessutom samma ordval och bedömning. I domen jag här refererar till finns inte en mening där Migrationsdomstolen ifrågasätter Migrationsverkets bedömningar och slutsatser. Slutsatser som alltså bygger på spekulationer, konspirationer och misstänkliggörande av de asylsökande som de inte har någon rimlig möjlighet att försvara sig mot.
Om en asylsökande uppger en identitet, vilket av förklarliga skäl ibland inte kan styrkas av något papper, är det ändå inte upp till den asylsökande att bevisa att hen är den hen utger sig för att vara, utan det är Migrationsverket som ska bevisa motsatsen. Om Migrationsverket, vilket sker i beslut efter beslut, hänvisar till att den asylsökande ljuger om sin identitet och med hänvisning till bland annat detta avslår ansökan ska en domstol inte svälja detta okritiskt.
I samma dom menar Migrationsverket att asylsökande inte kunnat klargöra att de skulle leva under hot om de återvände till en del av Afghanistan som Migrationsverket utan några som helst fakta menar skulle vara en trygg del av landet. Det blir en helt omöjlig uppgift för flyktingen att bevisa motsatsen, vilket enligt rättslig tradition inte heller ska behövas eftersom det är upp till Migrationsverket att bevisa sin tes. Enda möjligheten för flyktingen att bevisa sin oro är att återvända och bli dödad.
Migrationsdomstolen skriver i domen:
Av aktuell landinformation framgår att säkerhetsläget i Afghanistan är allvarligt. I provinserna Helmand och Uruzgan är den rådande situationen av generellt våld så allvarlig att var och en riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling. Säkerhetsläget i övriga Afghanistan, utom i provinserna Panjhir och Bayman, når upp till kravet för inre väpnad konflikt. Säkerhetsläget är dock inte sådant att var och en som befinner sig där riskerar skyddsgrundande behandling. Familjen har därför att göra sannolikt att det finns en individuell och konkret hotbild mot dem vid återvändande till Afghanistan som utgör grunden för internationellt skydd.
Domstolen menar att familjen ska lägga fram skriftliga bevis eller att någon ger en muntlig redogörelse som bedöms som tillförlitlig och som styrker familjens oro för att återvända. Fakta i målet är att sådana skriftliga bevis presenterats, men domstolen gör det enkelt för sig genom att hävda att “handlingen är av enkel beskaffenhet” och därmed avvisar man handlingen. Jämfört med våra komplicerade handlingar i detta land är väl de flesta handlingar från dylika länder av “enkel beskaffenhet”.
Inte med en rad ges en analys kring det faktum att det i familjen finns unga döttrar som domstolen vill avvisa till ett av världens mest kvinnofientliga land. Om domstolen menar att kvinnosynen skulle skilja sig så mycket åt beroende på provins så blir det inte trovärdigt.
Migrationsdomstolen och Migrationsverket tar på sig ett stort tungt ansvar om de tror på garantier för någon kvinna i Afghanistan. Exemplen från refererade domslut är inget undantag utan snarare regel. Så här ser det ut i det ena beslutet och domslutet efter det andra. Det är häpnadsväckande hur Migrationsverket motiverar sina beslut och än mer att Migrationsdomstolen bortser från sin roll att opartiskt garantera rättssäkerheten och inte kräver några som helst bevis av Migrationsverket utan istället riktar bevisbördan mot de asylsökande.
Det finns en välmotiverad grund att definiera Migrationsdomstolarna som politiska domstolar som fått i uppdrag av ett demokratiskt valt parlament att se till att färre beviljas asyl och därtill fått en lagstiftning som är lika töjbar som ett tuggummi och som ger möjlighet till godtyckliga bedömningar med mål att avslå så många ansökningar som möjligt. Denna lagstiftning som nu vissa politiker vill göra permanent eftersom den var tillfällig när den godtogs 2016. En lagstiftning som togs fram i all hast efter flyktingvågen till Europa hösten och våren 2015-2016.
En av motiveringarna till skärpta regler var att landets ekonomi inte skulle klara att hantera en så stor invandring. Detta trots att Sverige red på en framgångsvåg som gjorde landet rikare än någonsin. Trovärdigheten att hänvisa till ekonomin föll pladask detta år när covid-19 slog till. Plötsligt fanns enorma ekonomiska resurser. Riksbankschefen uttalade att ”om det behövs mer pengar så trycker vi mer pengar” i någon av de långa nyhetssändningar som producerades under denna vår.
Det som skett i Sverige från 2016 är en rättsskandal av ofantliga mått. Riksåklagaren har inget annat val, om hen ska ges någon som helst rättslig tilltro, till att granska alla beslut och domar från 2015 och framåt. Kanske även granska ännu äldre domar för det är helt oanständigt att flyktingfamiljer vistats i landet mellan fem och tolv år – många barn är födda i landet och vet inget annat land än Sverige – att de ska kunna avvisas från Sverige. Många som etablerat sig väl och i flera fall pratar och skriver bättre svenska än våra folkvalda politiker.
Jag ser enbart en lösning: Ge alla asylsökande omedelbara permanenta uppehållstillstånd! Enda grunden att neka är om det kan bevisas utom rimligt tvivel att den asylsökande gjort sig skyldig till grova våldsbrott.
Lägg ner Migrationsverket på studs och skapa istället ett verk som får i uppgift att se till att alla som beviljas uppehållstillstånd så snart som möjligt får stöd för att bygga upp sina liv. Detta skulle hela landet tjäna på istället för att lägga kostnader för en gränspolis som likt grupper som ingen längre vill minnas, smyger runt på bland annat Malmös gator i sin jakt på människor vars enda “brott” är att vilja leva ett liv i trygghet och frihet. Därtill skulle sparas pengar för alla de kostnader avvisningsresor innebär. Kostnader det talas tyst om.
Att det skulle innebära minskat lidande för flyktingarna, familjer och alla ensamkommande ungdomar är väl ett argument som inte biter på cyniska politiker och tjänstepersoner som enbart tänker med plånboken, främst sin egen.
Att vi behöver nysvenskar (som jag väljer att kalla flyktingar för istället för invandrare eftersom vi alla i landet i någon generation är invandrare) har ju verkligen visat sig detta år med de enorma vårdinsatser som behövts och lär behövas länge ännu.
Slutligen vill jag förtydliga mitt krav att riksåklagaren åtar sig att granska domar från i första hand 2015 och framåt. Hen kommer då att se många fler exempel på texter som citerats i denna artikel och som inneburit personliga katastrofer för de som därigenom tvingats leva med fruktan för sina liv i de länder dit de har avvisats och alla de som tvingats leva som flyktingar i Sverige. Flyktingar som alltså är att jämställa med politiska fångar. Något som vi brukar få läsa om i länder med helt andra styrelseskick än det som gäller i Sverige. Eller borde gälla …
Bosse Bertilsson,
fristående debattör
