Carolina De Robertis roman Det osynliga berget handlar Uruguay, det lilla latinamerikanska landet med en speciell historia, och under 1900talets senare del plågat av en militärdiktatur.
Romanen är skriven med ett brett, mustigt och flödande språk som är starkt influerat av den så kallade magiska realismen, vilket är typiskt för flera författare med rötterna i den latinamerikanska kulturen.
Carolina De Robertis har varit bosatt i Uruguay, men även i flera olika länder i Europa. Boken Det osynliga berget var hennes debutroman . Hon har sedan dess hunnit ge ut en handfull romaner och Carolina De Robertis har med rätta hyllats som en av de absolut främsta kvinnliga författarna från Latinamerika; vid sidan av Isabell Allende.
Det osynliga berget är både en släktroman och en historisk berättelse om Uruguays 1900-tal.
Läsaren får följa tre kvinnors liv under 1900-talet samtidigt som man får en inblick i det lilla landets omväxlande och ibland dramatiska historia från slutet av 1800 talet och fram till nu. Här finns en förklaring till varför Uruguay i början av det förra seklet kallades för “Latinamerikas Schweiz”. I Uruguay, beläget vid La Plata-bukten och granne med Argentina, byggdes i början av 1900-talet en i internationell jämförelse väl fungerande demokratisk välfärdsstat; med både fackföreningar, miljölagar och en social välfärd som i mångt och mycket påminde om det samhällssystem som senare under 1900 talet växte fram i de skandinaviska länderna.
Samtidigt med inblicken i den historiska bakgrunden får läsaren följa tre kvinnornas liv. En av dessa blir så småningom medlem i vänstergerillan Tupamaros . Då är vi framme i början av 1970-talet. För att förstå varför hon hamnade där får man backa lite i historien. Grunden till att Uruguay kunde bygga upp välfärden under 1900-talets inledningsskede var framförallt att landet kunde exportera mängder med kött till bland annat Storbritannien. När sedan den exporten avtog, på grund av konkurrens från andra länder, minskade exportinkomsterna inkomsterna drastiskt. Den ekonomiskt och politiskt dominerande överklassens prioriteringar ledde då till den sociala välfärdssystemen under 50- och 60-talet vittrade ner.
Det i sin tur ledde så småningom till att den politiska och sociala oron växte dramatiskt. I början av 70 -talet grep militären makten. Vid den här tidpunkten blir alltså en av de tre kvinnorna medlem i Tupamaros, som hade tagit sitt namn efter en av de mest namnkunniga ledarna, Tupac Amaru, för ursprungsfolkens motstånd under 1500-talet, mot de spanska erövrarna. Hans ättling, Tupac Amaru II ledde på 1780-talet en omfattande revolt mot det spanska kolonialstyret. Tupamaros kallades för stadsgerilla på grund av att den oftast genomförde olika aktioner mot den då sittande militärregimen i landets huvudstad Montevideo, en stad med drygt en och en halv miljon invånare. I hela landet bor nuförtiden tre och en halv miljon.
Tupamaros blev förstås förföljda av militären under 70- och 80 talet. Många av Tupamaros sköts eller torterades till döds av den CIA-uppbackade militären. De här åren, då militärjuntan hade makten i Uruguay, varade ända fram till 1985. Då tvingades militären bort från makten och ersattes igen av en folkligt vald regering. Vid båda valen 2004 0ch 2009 segrade vänstersammanslutningen Breda Fronten (Frente Amplio). I den ingick också de tidigare Tupamaros-medlemmarna. Fram till 2015 hette landets president José Mujica. Han hade varit en av Tupamaros ledare, och under militärdiktaturen utsattes han för svår tortyr då satt han fängslad under 14 år. Han vann stor respekt, bland annat genom att han avstod från 90 procent av presidentlönen. Han bodde inte heller i presidentpalatset, utan föredrog den anspråkslösa familjegården.
José Mujica efterträddes på presidentposten av Tabaré Vázquez, även han från Breda Fronten. I presidentvalet 2020 valdes med knapp majoritet liberalen Luis Lacalle Pou.
Nu kanske någon läsare fått intrycket att Det osynliga berget verkar vara i huvudsak en politisk/historisk lärobok. Men så är det inte. Den är samtidigt ett högklassigt litterärt verk. Att den samtidigt förmedlar kunskaper om ett för många tämligen okänt land i Latinamerika – som vi här i Västvärlden sällan eller aldrig hör eller kan läsea något om våra massmedier – gör den förvisso inte mindre läsvärd.
Romanen är översatt till svenska av AnnBjörkman och boken är utgiven på Forum Förlag 2009.
Kjell Andersson
