Om spargrisar

I mitt tidigare inlägg ATT SPARA ELLER INTE SPARA? Det är frågan glömde jag ta med en viktig sak – det så kallade tvångssparandet.

Det började av 1989 centerpartiets ledare Olof Johansson skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han varnade för att svenska folket sparade för lite. För att råda bot på detta oansvariga, ja rent av lättsinniga, leverne föreslog han “införande av ett tillfälligt sparande av obligatorisk karaktär”.

Centerpartiet och den socialdemokratiska regeringen inledde förhandlingar som resulterade i en uppgörelse som innebar att “alla privatpersoner skulle tvingas spara ett belopp som motsvarade 3 procent av slutskatten under 1989 och 1990”. Pengarna drog automatiskt från lönen varje månad. Därmed fick vi det som kom att kallas “tvångssparandet”.

Reformen varade från 1 september 1989 till 31 december 1990. Eftersom det inte fanns någon lägsta gräns för detta tvångssparande blev resultatet att, till exempel, sommarjobbande skolungdomar fick “tvångsspara” struntsummor på bara några få kronor per månad.

Detta tvångssparande uppgick till 2,6 miljarder för 1989 och 9 miljarder för 1990.

När perioden för tvångssparandet var slut betalades pengarna tillbaka genom postanvisning.

I sin självbiografi “Alla dessa dagar” kallar finansminister Kjell-Olof Feldt tvångssparandet för “det dummaste jag gett mig in i”.

Mitt eget minne från den tiden är att jag hade ett frivilligt sparande. Vill minnas att det var runt 200 per månad som drogs från min lön och sattes in på ett eget sparkonto på Sparbanken.

Jag har för mig att “tvångssparandet” också var cirka 200 kronor per månad.

I protest mot detta “tvångssparande” avslutade jag mitt frivilliga sparande. Så för min del lurade jag staten genom att de två sparformerna tog ut varandra.

Själv tycker jag att när jag jobbar, får min lön, och betalar min skatt, så är det min ensak vad jag vill göra med pengarna. Om jag vill spara eller köpa sega råttor, djungelvrål och lakritsbåtar ska inte staten lägga sig i.

Man kan ju fråga sig om staten skulle kunna fatta motsvarande beslut om/när man tycker att vi sparar för mycket och att konsumtionen är för låg, och man vill hålla den heliga tillväxten levande genom konstgjord andning.

Kan man då besluta om en “obligatorisk konsumtion”? Till exempel att en viss del av lönen betalas ut i form av prylar. En del av lönen i form av en mobiltelefon. Nästa månad, en del av lönen i form av en hylsnyckelsats. Månaden därpå, en del av lönen i form av en dammsugare och en stekpanna i gjutjärn. Och därpå, en del av lönen i form att ett köksbord med fyra stolar. Och så vidare.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: