eFOLKET publicerar här ett tal som hölls i samband med lördagens manifestation för Palestina på Fristadstorget i Eskilstuna.
Manifestationen var organiserad av den i Eskilstuna nybildade sammanslutningen Palestinakommittén Folke Bernadotte.
Också kommande lördag (18/11) ska kommittén manifestera mot de krigsbrott som nu begås mot palestinierna i Gaza-området och på Västbanken. Manifestationen inleds 13.00 och platsen är fortfarande Fristadstorget.
*******
Jag har bott i Sverige i hela mitt liv. Det ställs oftast frågor: “Vad menar du med bott, är du inte född här?
I min mammas mage bodde jag i Sverige, men jag föddes i Palestina;
Jag föddes där eftersom med endast ett svenskt pass, men med arabiskt utseende, anses jag enligt den israeliska staten vara en spion, en terrorist.
Det är något jag fick lära mig på egen hand, när tolvåriga jag var i Palestina. Jag satt i bilens baksäte och en israelisk soldat höll ett gevär riktat mot min pappas panna när han fick se att min pappa endast bar på det svenska passet.
Ännu en fråga jag fått:
“Är du svensk eller är du palestinier?”
Tankarna for i huvudet, eftersom jag har växt upp med Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter; Madicken var en favorit.
Men jag säger ändå, jag är palestinier – inte för att Sverige betyder ingenting för mig, det betyder allt, det är allt jag vet.
Men för att jag tog beslutet redan för länge sedan; beslutet att jag är palestinsk.
Att vara palestinsk, rent etniskt, betyder att man föds med smärtan och eländet som drabbade mor-och farföräldrarna som blev utkastade 1948. Man bär bördan på ryggen, och den tynger ner hjärtat – men det innebär även att synligt bära historien på kroppen.
Jag är etniskt palestinier, men jag mår bra, jag hittas inte under de krossade byggnaderna med en arm bortsliten och ansiktet förvridet. Jag kan skrika, men det är inte för att blodet väller och inte för att det endast finns vinäger när det från kroppen utstickande lårbenet ska återplaceras.
Jag är etniskt palestinier men jag är också svensk. När jag tar beslutet att vara palestinier, så som alla här kan göra; oavsett bakgrund, tar man beslutet att representera dessa sår, representera smärtan dessa människor bär på sina försvarslösa kroppar, representera människorna i sig.
Vi står här och ber om vapenvila.
Varför då?
Barnen dör.
Hur många? Minst fyra tusen, antalet stiger oavbrutet.
Oj då, är det enda vissa får ur sig. Förskräckligt säger de, och jag kan se att ansiktena har vikt sig något lite mer, sakta. Men fötterna är snabbare så de drar sig hastigt undan. De gör inget för de barn som, Oj oj oj, blir dödade.
Den yngsta i Gaza var sju dagar gammal, bebisen hade inget födelsebevis, men den hade ett dödsbevis. Men det spelar ingen roll tänkte personen som gick sin väg, det är en i mängden – det är en av fyra tusen. Och vad är fyra tusen i jämförelse med alla som har dött genom tiderna.
Om vi fortsätter ett sådant tankesätt, dröjer sig det inte länge förrän att vara svensk blir ett beslut man måste ta.
Med tanke på att vara mänsklig följer av beslut som man väljer att ta. Och att vara omänsklig kan också väljas. Det beslutet har tagits av några. Av vår statsminister, likaså av Biden och Netanyahu, likaså av personen som gick sin väg.
Jag ska därför bekanta er med barnen och ungdomen i Gaza. Så som vanliga ungdomar hade de sociala medier, men de postade inte om det liv de hade, de postade om det liv de önskade ha.
Jag ska läsa en sida ur den korta boken om en tjej i Gaza; likaså, var hennes liv kort.
Besan Helasa var 19 år gammal, hon älskade katter och litteratur. Men, än idag står det på hennes instagramprofil “MD in the making”
Den 24 Juni 2023 skrev Besan på Facebook:
För ett år sedan, när jag såg Anne med ett E (en TV serie), sa den lilla flickan med fräknar, rött hår och en smal kropp en mening som fastnar i mitt sinne än idag:
‘Mitt liv är en kyrkogård av begravda förhoppningar.’
Vid den tiden hörde jag mitt hjärta brista.”
Och i hennes sista inlägg, innan hon blev mördad av den israeliska ockupationsmakten, skrev hon:
Jag är en läkarstudent i mitt tredje år, jag har drömmar som jag ännu inte har uppnått, för jag har ännu en lång väg att gå.
Jag har en kärleksfull och varm familj, som jag älskar och de älskar mig.
Jag kan skriva, men efter några sekunder/minuter/timmar kommer jag inte kunna göra det något mer…”
Yahya Sultan Shahin, var 11 år gammal.
Han var det enda hans föräldrar hade av barn.
Yahya var en hafith, han hade memorerat Koranen – han stod ut bland sina skolkamrater när han rankades akademiskt på första plats.
Yahya drömde om att bli astronaut – men det närmsta han kom till att uppfylla sin dröm var att han med blicken den tjugoandra oktober mötte en raket. Raketen förstörde hans hem – och tog hans liv.
Omar och Maryam, de var inte äldre än 3 år, Maryam den yngsta.
De var barn till Ahmad.
Pappan Ahmad fick bevittna liken av mamman Noor och dottern Maryam.
Men endast ett par av Omars sönderslitna kroppsdelar identifierades.
Fadi Abu Salimah, såg inte lyckan i livet förrän han gifte sig med Noor i 2022.
Han studerade Medicinsk Analys.
Fadi och Noor fick en dotter vid namn Fayroz.
Fayroz var 10 månader gammal.
Denna familj är inte med oss idag.
Kommer ni ihåg Besan?
Besan säger:
Kom ihåg mitt namn och namnen på alla martyrer.
Kom ihåg våra namn och gravera in våra bilder i ditt minne: Kom ihåg folket av Gaza.”
Jag har översatt deras inlägg från engelskan, ett språk de behärskar bra.
Läskunnigheten i Gaza är den bästa i hela Palestina, med en läskunnig population som uppgår till 96.8%.
Jag följde en tjej i Gaza som hade precis tagit studenten den 20 juli; hon öppnade betygsbrevet och skrek; Malak Naim hade fått 99.6%, hon rankades först i hela Norra Gaza remsan.
Linda Abu Harbeed 99.1%.
Khaled Al-Houbi 97.9%.
Den dagen var högljudd och festfyrverkerier lyste upp himlen över Gaza.
Idag är det bomber och raketer som lyser upp himlen.
Idag kan Malak, Linda och Khaled, liksom deras familjer och vänner, vara döda.
Men om de inte är det: Nu när du kan deras namn, rädda dem! Rädda Gaza!!
Läs också:
I Eskilstuna och världen över: Manifestationer mot den israeliska krigsmaktens terrorbombningar
