Historikern Håkan Blomqvist synar i artikeln sådant som kan förklara till en del varför Ebba Busch med flera inom KD funnit det vara ganska så problemfritt att inom tidölagets ram samverka med SD.
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Bråket mellan Busch och Åkesson bjuder på oväntad komik
Mediabråket mellan Ebba Busch och Jimmie Åkesson efter dennes anklagelse mot Alice Teodorescu Måwe för att vara “självgod finborgare” bjuder på oväntad komik.
I sin motattack mot Åkesson menade Busch (Aftonbladet 19 mars) att om borgerligheten fört en mer restriktiv migrationspolitk för femton år sedan hade aldrig ett parti som SD ”med nazistiska rötter” kommit in i riksdagen. Och tillade om SD: ”De har den bakgrund de har. Kom över det nu. Vi har uppenbarligen kunnat göra det.”
Öh … vem ska komma över vad? Teodorescu Måwe eller hela borgerligheten om SD:s nazirötter? Åkesson om sina egna? Eller rent av Ebba Busch om KD:s egen bakgrund?’
När hon i fjol påstod att KD bildades “som en motrörelse mot nazismen” var det många historiekunniga som tog sig för pannan. Partiets föregångare KDS – Kristen Demokratisk Samling – bildades ju 1964 som en konservativ motrörelse mot det liberala 1960-talet till försvar för kristen kultur och moralisk upprustning långt ifrån någon antinazism.
Med Pingströrelsen i ryggen vände sig partiet mot sexuell frigörelse, aborträtt, sekularisering och kulturell frihet, det vill säga vad som i våra dagar ingår som närmast självklarheter i samhällskulturen och lagstiftningen, men nu åter börjar utmanas. Att KD till vardags gör det tillsammans med SD är knappast så gåtfullt som det nuvarande bråket låter påskina.
Bakom bildandet av Kristdemokraterna låg bland andra kampanjorganisationen KSA, Kristet Samhällsansvar. Den hade bildats på 1950-talet för att hjälpa fram kristna konservativa valkandidater i olika partier. Här fanns flera framstående högerextremister med nazistiskt förflutet.
Bland dem var läkaren Åke Berglund, grundare av det högerextrema Samfundet Manhem, rasbiolog och antisemit. Han hade under kriget varit medlem i nazistorganisationerna Svensk Opposition och lindholmarnas SSS liksom Riksföreningen Sverige-Tyskland.
Här var gymnastikdirektören Folke Dahlström från SSS och det fascistiska SNF – Sveriges Nationella Förbund. Pastor Eric Grönlund, tredjenamnet på KDS-listan i Stockholm kom från högerextrema Ungsvenska klubben, en samlingsplats efter kriget för forna fascister och högerextremister dit även juristen Ulf Hamacher hörde.
Hamacher organiserade efter KDS-tiden stöd för Pinochets militärjunta i Chile på 1970-talet och upprätthöll livet på SNF som avdelning av World Anti-Communist League långt in i 1980-talet. (WACL var en organisationer med ett starkt inslag av antisemiter och gamla fascister från olika länder. US-amerikanska CIA fungerade som en sorts fadder.)
Mest omtalad av de före detta fascisterna från Kristdemokraternas tillkomst var rådmannen Harald Ljungström från SNF som placerades som första namn på riksdagslistan i Stockholm 1964, men avslöjades av tidningen Expressens med åtföljande fiasko för partiets första riksdagsval.
KD:s egen historieskrivning menar att det handlade om högerextrem infiltration, till exempelvis när det gällde Kristdemokraternas förste pressekreterare Lennart Aae, som senare gjorde karriär i tyska nynazistiska NPD. Men att så många framträdande högerextremister och forna nazister flockades kring Kristdemokraternas i mitten av 1960-talet skvallrar kanske något om på vilken politisk kant Ebba Buschs parti den gången placerade sig.
Och plötsligt framstår hennes rekommendation som inte bara riktad till Åkesson och den församlade borgerligheten: ”Kom över det nu. Vi har uppenbarligen kunnat göra det.”
