Går det att förena solidariteten med det palestinska folket mot dagens israeliska terrorkrigföring med kamp mot antisemitism. Det inte bara går, det är livsnödvändigt.
När vänstern och Palestinasolidariteten anklagas för antisemitism är det viktigt att försöka reda ut vad som är vad. Håkan Blomqvist, historiker och författare till flera böcker om antisemitism och föreläsare om judisk arbetarrörelse tar oss med på en vänsterskola i flera avsnitt om antisemitism, sionism och antisionism.
Här är det andra avsnittet, denna gång om sionismens bakgrund.
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Läs också: Om antisemitismens och sionismens historia – Del 1 – eFOLKET, 30 september 2024.
********
SIONISMEN
Styr sionismen världen? Nej, men många, särskilt i den tidigare koloniala världen med egna erfarenheter av imperialism, kan tro det. USA:s och dess västallierades stöd till Israel med dess sionistiska statsideologi, är så monumentalt, ekonomiskt, politiskt och militärt. Sedan Israels tillkomst har landet varit den största mottagaren av USA:s statliga ekonomiska och militära stöd med hundratals miljarder dollar (fram till 2024 drygt 300 miljarder dollar). Härtill kommer stödet från starka organisationer i USA och andra länder.
Men den sionistiska rörelsen är internationellt sett förhållandevis liten. I valet till den senaste Sionistiska Världskongressen 2020 deltog knappt 124 000 röstande i USA, vilket var deltagarrekord. De amerikanska delegaterna representerade cirka en tredjedel av de 750 ombuden där bortåt 40 procent företrädde israeliska organisationer medan övriga var spridda på olika håll i världen. Valen skedde inte överallt som i USA med medlemsröstning på nätet, utan genomfördes av federationer och medlemspartier inom den Sionistiska Världsorganisationen. Antalet direkta medlemmar i den världsorganisationen totalt kanske då kan bedömas till cirka fyrahundratusen.
Den organiseringen styr inte världspolitiken även om den gör stora ansträngningar för att påverka. Det är i huvudsak andra krafter – och intressen – som pressar världspolitiken i olika riktningar, mäktiga ekonomiska och geopolitiska intressen där härskande klasser och eliter bildar block i omväxlande konfrontation och samspel med varandra.
Tänk bara kampen mellan kapitalistiska och imperialistiska intressen globalt, mellan de politiska lägren Demokrater och Republikaner i USA som företräder olika eliters intressen, EU:s ekonomiska och politiska strider om världsmarknader, de militärindustriella komplexens vinstjakt, fossilindustrin med transnationella bolag mäktigare än hela stater, Trump och Elon Musk, oligarkerna i öst, Putin, Xi Jinping och Kim Jong-Un, teokratregimerna i Iran och Afghanistan osv.
I de dragkamperna, påtryckningarna och striderna utgör sionistiska krafter bara en av faktorerna. Även om en viktig del av dessa också utgörs av USA:s kristna sionister, med deras starka politiska inflytande, handlar det amerikanska stödet inte i sista hand om ideologi utan om geopolitiska intressen, eller som det heter med officiellt amerikanskt språkbruk: “ländernas delade utrikespolitiska intressen i en instabil och strategiskt viktig del av världen”, kort sagt där världshandeln strömmar och fossilkapitalets oljetillgångar utvinns.
Att den sionistiska ideologin och föreställningsvärlden om det judiska nationalhemmet i Palestina har större inflytande än de sionistiska organisationernas numerär är alltså tydligt, åtminstone här i Nord – dvs Europa och Nordamerika – och förstås i Israel med dess sionistiska statsideologi. Men att sionismen skulle styra världen är en tankefigur besläktad med den gamla antisemitiska föreställningen om den judiska världskonspirationen.
Den judiska nationstanken
Sionismen gör anspråk på att företräda det judiska nationella intresset, men det har aldrig varit självklart.
Före Förintelsen och Israels tillkomst utgjorde sionismen en minoritetsriktning bland världens judar.
Hos många religiösa sågs den som en världslig sak som profanerade (avheligade) den judiska gemenskapen och förvandlade den messianska drömmen om “nästa år i Jerusalem” till ett sekulärt statsprojekt. Men avståndstagandet från sionismen gällde även andra som, på modernt 1900-tals sätt, såg det judiska som en nation och inte i första hand en religiös gemenskap.
Den länge mest inflytelserika strömningen utgjordes av den socialistiska arbetarrörelsen Bund (Der algemeyner yiddisher arbeterbund in Lite, Poyln un Rusland ) som samlat de judiska arbetarmassorna i det ryska tsardömet och senare i mellankrigstidens Polen.
För Bund och andra judiska strömningar handlade inte självförståelsen som nation om att upprätta en egen stat, allra minst i Asien på den arabiska befolkningens bekostnad, utan om nationella och kulturella rättigheter inom mångnationella stater. Det var ett internationalistiskt perspektiv som sökte undvika nationalistisk trångsynthet och rivalitet.
Andra världskriget och den nazistiska förintelsen av miljontals judar krossade den sociala basen för den icke-sionistiska judiska arbetarrörelsen i Europa.
Alldeles före kriget hade företrädare för ett trettiotal stater samlats sommaren 1938 i franska Évian-les-Bains för att diskutera mottagande av judiska flyktingar efter Anschluss, den nazityska annekteringen av Österrike.
Hundratusentals österrikiska och tyska judar väntades söka fly från det hårdnande förtrycket. Men förutom Dominikanska Republiken förhöll sig övriga regeringar, inklusive den svenska, kallsinniga till ett mottagande. Inför de negativa reaktionerna hoppades ledande sionister istället att de brittiska myndigheterna skulle öppna NF-mandatet Palestina för invandring av judiska massor. Så blev det inte, den gången. Världskriget kom emellan.
Men efter kriget återupprepades en liknande historia när restriktioner för judiska flyktingar i stor utsträckning vidmakthölls i Europa och Nordamerika.
Den sionistiska rörelse som överlevt och byggt internationella organisationer på de allierades sida i världskriget verkade för att dörren öppnades till Palestina för hundratusentals judar från forna koncentrationsläger och flyktingförläggningar.
Det brittiska kvotsystemet bröts upp och de sionistiska organisationerna kunde kanalisera stora flyktingmassor till vad som skulle bli Israel. Genom stormakternas stöd – till en början både USA:s och Sovjetunionens – kunde den sionistiska drömmen att upprätta en judisk stat i Palestina triumfera.
Ändå fortlevde länge andra rörelser och uppfattningar om judisk nationell identitet i rivalitet med sionismen, som dock efter kriget kom att närmast monopolisera den judiska nationstanken. Sionismen som dagens israeliska statsideologi med dess rasism gentemot palestinier och ambitioner på ett Stor-Israel – så förödande för folken i hela Mellanöstern – var länge utmanad av andra tolkningar.
Sionismens bakgrund
Att genomföra en massmigration av den judiska befolkningen i Europa till en egen judisk nationalstat, i pionjären Theodor Herzls vision en modern, demokratisk judisk republik med både socialt ansvar och företagsamhet, var för socialisterna i Bund ett verklighetsfrämmande och rent borgerligt projekt. Det skulle bara kunna handla om få utvalda medan de judiska arbetarmiljonerna tillsammans med den övriga arbetarrörelsen behövde erövra rättigheter och frihet där livet levdes. Doikayt, “härhet”, blev bundisternas slagord mot sionismens ”landet där borta”, som Theodor Herzl formulerade det inför den första sionistkongressen i Basel 1897.
Den judiska upplysningens Haskalah från sent 1700-tal hade inte handlat att om att skapa någon egen judisk nationalstat utan tvärtom om att lämna medeltidens getton och uppgå i de moderna nationalstaternas gemenskap. Men den gamla religiöst grundade antijudaismens övergång till modernare antisemitism strävade efter att blockera sådana möjligheter.
Från det tidiga 1800-talets tyska antijudiska så kallade hep hep-upplopp och 1870- och 80-talets ryska pogromer till den franska Dreyfusprocessen 1894 och ryska säkerhetstjänstens masspridning av falsariet Sion vises protokoll, tycktes medeltidens religiöst grundade antijudiskhet återkomma med ny kraft i rasinriktad form. Antisemitiska politiska rörelser mobiliserades i Tyskland, Frankrike, Österrike och Ryssland rakt emot judisk emancipation.
I nationalismens och nationalstaternas genombrottstid kom därmed även judiska aktörer att omformulera innebörden av judiskhet.
Långt före Herzl förkunnade Karl Marx’ kamrat från Kommunistiska manifestets dagar, Moses Hess, 1862 i sin Rom och Jerusalem – den sista nationella frågan att judendomen hellre borde förstås som nationell tillhörighet än religiös. Hess vände på manifestets ord om att “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp” till att “kampen mellan raser är den primära, klasskampen sekundär”. Termen ras använde Hess på tidstypiskt sätt för nation. Under de följande drygt trettio åren innan publiceringen av Herzls berömda bok Judestaten 1896 utvecklades många idéer om ett judiskt nationalhem liksom praktiska försök till bosättningar i Palestina. I början av 1900-talet började den socialistiska arbetarrörelsen också utmanas genom framväxten av arbetarsionismen.
Åren innan den första ryska revolutionen 1905 hade marxisten Ber Borochov bildat den första arbetarsionistiska rörelsen som längre fram genom sammanslagningar förvandlades till Poalei Zion – det socialdemokratiska arbetarparti som i en framtid under Ben Gurions ledning kom att leda Israel.
Enligt Borochov måste socialism och nationalism förenas i kampen för en judisk arbetarstat, inte nödvändigtvis i Palestina men på eget territorium. Rörelsen växte och konkurrerade med Bund om facklig organisering, judiskt självförsvar och revolutionär aktivitet mot tsardömet. Efterhand kom arbetarsionismen att förenas med visionen om ett judiskt hemland i det historiska Palestina.
För Borochov hade de judiska och arabiska arbetarna gemensamma intressen och skulle förenas i klasskampen. Att förtrycka araberna vore, förklarade han, ett brott och i den gemensamma utvecklingen av Palestina skulle, ja måste, normala relationer mellan judar och araber segra.
Men, invände de socialistiska “bundisterna”, ansträngningarna för att skapa en judisk nationalstat skulle inte bara förslösa de krafter som behövdes för att tillsammans med världens övriga arbetare kämpa för demokrati och sociala rättigheter. Härtill skulle den judiska “världsnationen” som utvecklats under århundraden i diasporan dras in i nationalism och statsbyggnad som överallt kostat krig och stora mänskliga offer.
När den sionistiska rörelsen efterhand valde att söka skapa det judiska nationalhemmet i Palestina –varnade bundisterna för att göra det på den arabiska befolkningens bekostnad.
Moses Hess som tänkt sig en judisk nationsbildning genom kolonisation ”längs vägen till Indien och Kina” hade hoppats på de europeiska stormakternas beskydd plus en polisorganisation “för att skydda nybyggarna från beduinernas attacker”. Theodor Herzl sökte tre decennier senare febrilt efter tyskt, osmanskt och till sist brittiskt stöd för sitt “7-timmarsland” (som alternativ till socialismens 8-timmarsprojekt) och för att i Palestina skapa en “skyddsmur” för Europa mot Asien, “en kulturens förpost mot barbariet”. Då Judestaten skulle vara neutral krävdes “bara en yrkesarmé – visserligen utrustad med alla moderna krigsmedel”.
Kolonisering
Att en judisk stat i Palestina hängde samman med de europeiska koloniala projekten jorden runt var närmast självklart. Vid Berlinkonferensen 1885 delades Afrika upp mellan stormakterna. Storbritannien hade knappt två årtionden tidigare annekterat Indien och längre tillbaka koloniserat Nordamerika. Spanien och Portugal hade ännu längre dessförinnan erövrat Syd- och Mellanamerika, Holland Indonesien, Frankrike Karibien och Indokina osv.
I de flesta tidiga sionistiska och försionistiska bosättningsplanerna tycks få djupare reflektioner skett kring relationerna med den inhemska arabiska befolkningen. Kanske för att den judiska migrationen till Palestina ännu var ytterst begränsad. Kring mitten av 1800-talet bestod den judiska befolkningen i Palestina av drygt tjugotusen personer. Den första aliyah – hebreiska för ”uppstigningen”, migration till Palestina – efter den ryska pogromvågen 1881 räknade sammanlagt kanske tjugofemtusen människor under nästan ett kvarts sekel, varav en stor del återvände till ursprungsländerna.
1800-talets och det tidiga 1900-talets stora judiska migration gick ju inte till Palestina utan till Di Goldine Medine, det gyllene landet i väster dit två och en halv miljon judar från städer och shtetls – judiska landsbygdsstäder – utvandrade från det ryska imperiet efter pogromerna på 1880-talet. De utgjorde bara en liten del av de tiotals miljoner européer som från 1820-talet migrerade till Nordamerika men gjorde New York till den största judiska staden i världen med ett judiskt proletariat inom lågbetald textilindustri i Lower East, som en motsvarighet till den gamla världens “judiska gatan”.
Men det fanns också exempel på försionistiska projekt av liknande slag som olika utopiska socialistiska försök att under tidigt 1800-tal grunda självstyrande kommuner i Nordamerika likt Robert Owens New Harmony eller den för svenskar mer kända religiösa kolonin Bishop Hill. Eller varför inte de finska gruvarbetarnas socialistiska agrarkollektiv Sointula, (Harmonin), i den kanadensiska vildmarken 1901? Eva Ekselius påminner i sin storartade Vakna mitt folk om det misslyckade försöket att på 1820-talet grunda den judisk kolonin Ararat vid Niagarafloden i förhoppningen om trettiofemtusen invandare från Europa till en framtida amerikansk judisk delstat.
Tillsammans med de drygt tjugotusen judar som levt i Palestina sedan tidigare utgjorde antalet vid tiden för första världskriget 1914 endast cirka 85 000, eller en dryg tiondel av den arabiska majoriteten.
Ändå förekom varningar. Redan vid den första sionistkongressen 1897 underströks vikten av samförstånd med den arabiska befolkningen men redan året därpå rapporterades om sammanstötningar mellan judar och araber. Asher Zvi Ginsberg, med pseudonymen Ahad Ha’am – “En av folket” och ledande i organisationen Sions vänner med dess uppköp av mark för att etablera jordbrukskooperativ i Palestina, ifrågasatte orden “ett land utan folk till ett folk utan land”. I själva verket levde mer än en halv miljon araber, åttio procent av den inhemska befolkningen, av jorden. Ahad Ha’am sionistiska vision var inte en judisk nationalstat utan ett kulturellt hem i Palestina som stöd och inspiration för en återfödelse av judenheten runt om i världen. Till denna kultursionism sällade sig en rad framträdande sionister med Martin Buber som kanske mest känt namn för eftervärlden vilka på 1920-talet sammanslöt sig i Brit Shalom – Fredsalliansen.
Då hade Balfourdeklarationen under första världskriget utlovat ett judiskt nationalhem i Palestina medan andra brittiska utfästelser gjorts till arabiska företrädare om självständighet om de ställde sig på Storbritanniens sida mot osmanska riket.
Samtidigt som den praktiska, politiska sionismen organiserade en växande judisk invandring till Palestina och arbetarsionismen bildade socialistiskt präglade kibbutzer formades en palestinsk nationell rörelse mot den sionistiska kolonisationen. 1920-talet upplevde flera sammanstötningar och det första palestinska upproret, intifada, 1929. I kampen om det brittiska NF-mandatets framtid blev 1930-talet ett vägskäl.
I Sovjetunionen grundades 1934, den Judiska Autonoma Regionen Birobidzhan, kallad “Stalins Zion”, som en kapplöpning med den kapitalistiska världen om ett judiskt hemland. Högersionisten Ze’ev Jabotinsky, å sin sida, med militär erfarenhet från första världskriget, hade under 1920-talet organiserat en judisk väpnad legion och en högerorienterad “revisionistisk” rörelse med anspråk på maximalt judiskt territorium i det historiska Palestina. 1936 inleddes det palestinska uppror som i olika intervaller pågick till nästa världskrig, då palestinska ledare, med stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, i spetsen satte sitt hopp till Nazitysklands seger.
Etnisk fördrivning
Striderna under och efter världskriget tycktes ha linjerats upp efter den övergripande motsättningen mellan det antifascistiska och fascistiska lägret. Den etniska rensningen av Palestina under åren 1946-48 då bortåt åttahundratusen palestinier fördrevs från arabiska byar och städer vilka i stor utsträckning förstördes, doldes av de sionistiska ledarna och nonchalerades av västvärlden. Vad som för den palestinska befolkningen var katastrofen – Nakba – och bars i minnet av de fördrivnas generationer började erkännas av de s k ”nya israeliska historikerna” först på 1980-talet (Benny Morris, Ilan Pappé, Simha Flapan mfl).
Åren efter andra världskriget fullkomligt dränktes av den typen av rensningar och folkomflyttningar, som när tolv miljoner tyskar fördrevs från Östeuropa, miljoner polacker från östra Polen liksom de folkmiljoner som fördrevs eller omplacerades när det brittiska imperiet i Indien avvecklades med tio miljoner fördrivna muslimer och hinduer vid Pakistans tillkomst – just när striden om Israel och Palestina pågick. Och förstås den judiska befolkningen själv där tiotusentals som återvänt från Sovjetunionen till Polen på nytt fördrevs och en kvarts miljon som ända in i 1950-talet levde i läger för Displaced Persons inte kunde finna annan tillflykt än Israel.
Att det Israel som bildades var en “kolonial bosättarstat” hade inte varit någon smärtsam anklagelse i slutet av 1800-talet då den sionistiska visionen tog form, en mycket stor del av världens stater var ju sådana, från USA till Australien, från det asiatiska och kaukasiska Ryssland till de flesta stater i Sydamerika …
Men när Israel utropades våren 1948 höll många av de gamla kolonialimperierna på att brytas upp av antikoloniala rörelser. I den sionistiska ideologin handlade dock inte Israel om traditionell kolonialism – trots att själva termen kolonisering ofta användes – utan om återvändande efter raseringen av templet i Jerusalem och krossandet av judiskt motstånd två tusen år tillbaka. Den sionistiska agitationen på 1930- och 40-talet var ofta antiimperialistiskt riktad mot att det brittiska imperiet som anklagades för att förhindra det judiska folkets att återvända och återupprätta en judisk stat i vad som ansågs var judarnas forna hemland.
Att det bara kunde ske genom fördrivning av den inhemska befolkning som levt, odlat och vuxit där i århundraden hörde till de varningar som riktades mot det sionistiska projektet av det socialistiska Bunds överlevare efter världskriget. Den israeliska självständighetsförklaringen våren 1948 hotade inte bara, enligt Bund, den arabiska befolkningen utan även den judiska:
“Proklamerandet av staten Israel har placerat hela den judiska nationen – det judiska samhället i Palestina, judarna i de arabiska länderna och det judiska folket världen över – i en ytterst utsatt situation.”
För att inte framtiden för Palestinas judar skulle hotas av ständiga krig och även av vad Bund menade var ren “judisk fascism” – som terroristgrupperna Irgun och Stern – var det nödvändigt med en gemensam demokratisk stat i Palestina, som en binationell federation för både judar och araber där de båda folkens rättigheter garanterades.
Uttalandet från Bund fördömdes kraftigt av många judiska organisationer som välkomnade den nya staten, men den sionistiske rabbinen Judah Magnes ord redan på 1920-talet ekade genom åren – och gör det in i vår egen tid:
“Etablerandet av en judisk stat mot det arabiska folkets vilja i och utanför Palestina kan inte uppnås utan väpnad konflikt och för att upprätthålla en stat som tillkommit på så sätt skulle kräva ändlöst våld och krigföring.”
Nästa avsnitt:
Antisemitism och antisionism – vad är vad?
