Sent på natten till 1 april blev löneförhandlingarna klara mellan LO-facken och arbetsgivarna inom industrin. Det nya avtalet löper på två år och gäller från och med idag 1 april.
När jag lyssnade på TV-nyheterna igår var det en intervju med medlaren (kommer inte ihåg hennes namn). Det pratades, som vanligt, bara om procentsatser. Inte ett ord om vad de olika procentsatserna innebär i reda pengar
Och idag när jag lyssnar på nyheterna och läser några inslag handlar det bara om dessa procentsatser. Inte på något ställe finns en redovisning om hur det ser ut med löneökningarna i kronor.
Det tvååriga avtalet ger en löneökning på 6,4 procent. Från och med idag gäller 3,4 procents löneökning. 1 april 2026 blir det ytterligare 3,0 procent.
Det här avtalet innebär att man har satt ”märket” för den övriga arbetsmarknaden. Att alla övriga yrkesgrupper inom offentlig och privat verksamhet helst ska hamna på eller i närheten av detta ”märke” i sina avtal.
När jag kollar statistiken visar den att medellönen för verkstadsarbetare ligger på 34 000 kronor i månaden. En del tjänar lite mera och en del tjänar lite mindre.
Det innebär att löneökningen på 3,4 procent motsvarar 1 020 kronor per månad. Men det är alltså genomsnittet. En del får mer, en del får mindre.
För tjänstemän ligger genomsnittslönen på 53 400 kronor i månaden. När man följer ”märket” och tjänstemännen också får 3,4 procent blir det i kronor 1 602 kronor i genomsnitt – att jämföra med industriarbetarens 1 020 kronor.
Tar man en titt på medellönen för chefer inom privat sektor ligger den på 75 000 i månaden. Då blir ”märkets” 3,4 procent 2 250 kronor i plånboken varje månad.
Samma procentpåslag för alla innebär per automatik mera i kronor till de högre avlönade. Det behöver man inte vara matematikprofessor för att räkna ut.
Inom de verksamheter där man har individuell lönesättning, så kallat ”fjäsklönesystem”, kan det i värsta fall bli så att en del blir helt utan lönehöjning, eller får en mycket blygsammare höjning.
Det som tidigare var ”lika lön för lika arbete” har i och med fjäsklönesystemet blivit olika lön för lika arbete.
I stället för att kämpa solidariskt för bättre lönevillkor, ska nu var och en ”löneförhandla” med sin ”lönesättande” chef.
Ja, det är egentligen inte ens en löneförhandling. Man har ett individuellt ”lönesamtal” med sin lönesättande chef. Därefter sätter chefen godtyckligt den lön han tycker att du ska ha.
När jag arbetade inom Eskilstuna kommun och var ansluten till SKTF, gav SKFT ut en liten broschyr med råd och tips inför denna ”löneförhandling”. Broschyren hade rubriken ”Kan man prata sig till högre lön?”
Det var tips om hur man ska klä sig. Att man anpassar sitt språk till chefens sätt att vara. Att man ska ha nytvättad bil om man parkerar så att chefen kan se den, för då visar man att man inte är en ”slarver”, och så vidare.
Efter att man fått sin individuella lön, skulle man kallas till ett ”motiveringssamtal” där chefen förklarar varför man fick den lön man fick, och vad han förväntade sig för att han skulle höja din lön nästa gång.
Ingen, varken jag eller någon annan, blev kallad till något ”motiveringssamtal”. Ingen visste varför vi gått från ”lika lön för lika arbete” till olika lön för lika arbete. Vi kunde bara spekulera. Och det skapade ingen ”god stämning” på arbetsplatsen.
Kan också nämna att den av oss som fick högst lön var inte ens fackligt ansluten. Skillnaden mellan den högst och lägst avlönade var, när jag gick i pension, 2 850 kronor i månaden. Det motsvarade på den tiden ungefär 1,5 månadslöner i löneskillnad – för samma arbete.
Rolf Waltersson
Lästips:
Industrin förhandlar in i det sista – avtalet går ut vid midnatt – Arbetet
Lärarnas individuellt satta löner – eFOLKET. 9 maj 2016
Satsa på dig själv – Egoismen först – eFOLKET. 11 januari 2019
Falsk matematik – eFOLKET. 29 mars 2019
