Peter Danngren:
“Vi ses klockan 18 efter kriget” har någon skrivit. Underförstått aldrig.
Och visst känns det så. De eviga krigen. Det eviga lidandet och mödrars gråt.
I det modernaste tidevarvet med stundande artificiell intelligens och kvantdatorer som kan räkna ut allt.
Med partikelacceleratorer som kan krocka partiklar i närheten av ljusets hastighet. Varför döda varandra? När vi alla vill leva och fundera på livets gåtor.
Någon sa också att varje mord är ett extrovert självmord. Och att samvetet jagar varje mördare in i ett självdestruktivt liv och död.
Jag är fullt övertygad om att människan i begynnelsen har ett samvete som leder henne in i livet som en fredlig varelse.
Att allt fientligt är dålig barndom.
Sara Lidman som uppmärksammas nu i och med 100- års dagen av hennes födelse bodde i Missenträsk. Namnet förpliktigar. Och det levde hon upp till. Precis som Aksel Sandemose som med sitt Misery Harbour såg sin egen svarta själ. Man kan aldrig undfly ett mord.
Att se en mor krafsa med naglarna i resterna av ett hus efter sitt barn är en bild så stark som det brinnande barnet efter en napalmattack under Vietnam-kriget.
Kan vi gråta? Kan vi förtvivla? Orka med att se det?
Att ha mod att just orka förtvivla är vårat ok att bära.
Och må så vara. Och att se andra “normala” människor blunda är också vårt ok att bära. Dom har en stenmur inom sig. Rädda.
Vi kan egentligen bara be för dom och förlåta dom. Vilka namn och titlar dom än har.
Jag måste ändå säga Gott nytt år till dom också. Och hoppas att dom slöjor som förblindar ska avtäckas, och att världen blir synlig såsom den är.
Gott Nytt år (trots allt)
Önskar
Peter Danngren
Eskilstuna
