Vänsterpartiets ordförande slår i nya uttalanden återigen fast att hon vill att vänsterpartiet ska ingå med ministerposter i en eventuell regering ledd av Magdalena Andersson efter nästa val.
Hur ser demokratiska socialister principiellt på regeringsdeltagande i regeringar ledda av andra partier? Vi avvisar naturligtvis inte möjligheten av att ingå som en minoritet i en regering. Men då måste det vara en regering som för en politik som rör sej i en vettig riktning. En politik för ökad jämlikhet, som rullar tillbaka privatiseringspolitiken, som går mot landets inlemmande i imperialistiska block (läs: lämnar NATO), som siktar på en utvidgning av demokratin även till den ekonomiska maktsfären (läs: t.ex. banksocialiseringar), som seriöst reser frågan om omställningen till ett hållbart samhälle.
Det är inte svårt att se att Magdalena Anderssons politik inte har mycket gemensamt med en sådan inriktning. I militärfrågan har den nuvarande socialdemokratiska ledningen inte bara omfamnat NATO utan även bejakat en militär upprustning av sällan skådat slag. Man deltar i den normalisering av kriget som politisk metod som nu väller över de svenska medborgarna.
Och det tragiska är ju att Vänsterpartiets ledning följer med i denna militaristiska utveckling. Motståndet mot NATO har reducerats till ord, någon verklig politik för att föra Sverige ut ur NATO skymtar inte. Samma sak gäller frågan om de US-amerikanska militärbaserna.
Den svenska krigsmakten är idag en integrerad del av det US-amerikanskt ledda imperialistiska blocket. Demokratiska socialister kan på intet sätt delta i stärkandet av en dylik krigsapparat. Tvärtom.
Men Nooshi Dadgostars högergir stannar tyvärr inte vid en anpassning till den socialdemokratiska ledningens politik. Det arbetarrörelse fientliga Centerpartiets ledare Muharrem Demirok har förklarat att han inte kan se hur ett ansvarstagande parti skulle kunna samarbeta med Vänsterpartiet. Dadgostar borde ta ett sådant fientligt uttalande som ett kvitto på att Vänsterpartiet är på rätt väg. Men icke. Hon föreslår att Vänsterpartiet och Centerpartiet inför valrörelsen redan nu ska sätta sej ner och komma fram till kompromisser. Den av alla seriösa socialister omfattade principen att aldrig sätta sej sig i en regering med direkta representanter för kapitalistklassen är totalt frånvarande i Dadgostars strategi. Borgerliga partier kommer aldrig att acceptera politiska förslag som underminerar klass-samhället. Politiskt regeringssamarbete med borgerliga partier är därför uteslutet. (Vilket inte omöjliggör tillfälligt gemensamt agerande i konkreta enskilda frågor.)
Vi nås nu också av rapporter om hur Dadgostar rasar i opinionsundersökningar gällande förtroendet för partiledarna. (I och för sej underliga undersökningar, vad betyder ”förtroende” för en partiledare vars parti man inte röstar på). Dadgostar rasar i en undersökning från 29 procent till 21 procent. Olika bedömare knyter raset till konflikten i Mellanöstern, men på ett väldigt tveksamt sätt. Man menar att det är utpekandet av Vänsterpartiet som ett parti som har problem med antisemitism i sina egna led som lett till minskat förtroende. Vi ställer oss väldigt tveksamma. Förvisso är Vänsterpartiet utsatt för en sådan lögnkampanj. Den svenska högern och proisraeliska lobbyn försöker skada vänsterpartiet på samma sätt som den brittiska högern och proisraeliska lobbyister drev sin kampanj mot Jeremy Corbyn och Labourpartiet. Det är möjligt att det finns individer som gått på denna propaganda men den avgörande förklaringen till raset tror vi ligger i att många människor vänder sej mot hur Dadgostars och partiledningen vikit ned sej för lobbyisternas och borgarnas kampanj. Man har uteslutit människor, man har tagit avstånd från dem som förordar en enstatslösning. Det senare betyder ju att palestinier och judar ska kunna leva tillsammans i en sekulär demokratisk stat, ”from the river to the sea”. Anhängare till en enstatslösning menar ibland att tvåstatslösningen innebär en acceptans av kolonialismen och fördrivningen. Anhängare av tvåstatslösningen menar ofta att det handlar om det idag enda realistiska steget. Den diskussionen borde kunna hållas på ett respektfullt sätt och inte föras med beskyllningar och uteslutningar.
När Nooshi Dadgostar tillträdde som partiordförande tog hon kamp mot socialdemokratins kapitulation för liberalernas och centerpartiets bostadspolitik. Dadgostar fick stor respekt och väckte förhoppningar. Sedan dess har det tyvärr gått utför. Och högerut.
Peter Widén
