För många år sedan deltog jag i en fototävling. Temat var “gatubilder”. Svartvita bilder. Man skulle lämna in en svit på 4 bilder.
Priset var hägrande. 1:a pris 5000 kronor. 2:a pris 3000 kronor. 3:e pris 1000 kronor.
Man har ju ett hum om hur gatubilder brukar se ut. Jag försökte tänka “utanför boxen” genom att hitta en något udda tolkning på temat “gatubilder”.
När jag gick runt och spanade råkade jag lägga märke till avtryck från bilarnas däck – avtryck som hade bildats i den vita massa man använder för att markera övergångsställen och som hade bildats innan massan stelnat helt.
Glad i hågen gick jag loss på denna tolkning av “gatubilder”. En del tittade lite misstänksamt när jag stod på övergångsställena med kameran riktad ner mot marken. Jag gick till och med ner på knä vid några tillfällen, så lite knäppt så det nog ut. Men jag fick min svit på 4 varierande avtryck.
Jag hade eget mörkrum i källaren där jag framkallade både film och papperskopior.
När jag stod och blaskade med min första gatubild, och förundrad såg när den första papperskopian sakta började framträda i den gula mörkrumslampans svaga sken, blev jag förvirrad.
Bilden såg inte ut som några avtryck från bilens däck! Det var snarare upphöjningar – som små kuber som stack upp.
Efter en stund kom jag på att jag hade bilden upp och ner i framkallningsskålen. Då blev det upphöjda mönster i stället för de nertryckta mönstren jag såg på övergångsstället när jag fotograferade.
Minst sagt förvirrande. Det var bara en av bilderna som blev så. De övriga gick att vrida och vända utan att de såg “konstiga” ut.
Efteråt kom jag på att det var ljuset som spelade detta spratt. Det var bara när jag tog denna bild det var solsken. Vid de andra bilderna var det mulet. Och solen kastade en svag skugga i däckspåret. När man då vänder på bilden hamnar skuggan på “fel” sida.
Det är helt enkelt en optisk illusion – en synvilla. Vi har lärt oss att ljus, nästan alltid, kommer uppifrån. Solljuset kommer uppifrån. Månljus kommer uppifrån. Gatuljus kommer uppifrån. Ljuset från våra taklampor kommer uppifrån. Vi är alltså “programmerade” för att se ljuset kommande uppifrån och hur skuggor då faller.
Vänder man upp och ner på alltihopa hänger inte hjärnan med.
Jag har därefter tagit några andra bilder just för att förtydliga detta fenomen att avtryck blir upphöjningar när man vänder på bilder tagna i solsken.
Först visar jag den svartvita bilden från fototävlingen “gatubilder” rättvänd, och sedan vänd upp och ner.
Sedan en bild på skoavtryck i snö – rättvänd, och vänd upp och ner.
Och en bild på avtryck från grova traktordäck i sand. Rättvänd, och sedan vänd upp och ner.
En del ser skillnaden direkt. Andra måste titta några sekunder innan de uppfattar denna optiska illusion.
Detta med optiska illusioner är ett intressant fenomen. Ni har säkert sett konstnären Oskar Reutersvärds “omöjliga bilder”. Flera av dem har blivit motiv på frimärken.
Om ni googlar “optiska illusioner” hittar ni många roliga och intressanta exempel på hur hjärnan spelar oss ett spratt.
Hur det gick i fototävlingen? Jodå, det blev 2:a pris, 3000 kronor. Men framför allt blev det min inkörsport till den här formen av optiska synvillor. Jag lärde mig något nytt.
Man ska inte tro på allt man hör och läser. Inte ens tro på allt man ser.
Rolf Waltersson
