Naggen. Foto: Rolf Waltersson.

Naggen. Sveriges olydigaste skämttidning

För några år sedan lyckades jag komma över två inbundna band av tidningen Naggen i ett antikvariat. De har legat i mina gömmor. Det är först nu jag börjat bläddra och läsa i dem.

Naggen var en radikal svensk skämttidning som gavs ut 1913-1922.

Naggen skapades av författaren Erik Lindorm och tecknaren Ivar Starkenberg efter mönster av den tyska tidskriften Simplicissimus. Planerna tog form 1911. Tidningens arbetsnamn var “Antikrist”.

Namnet Naggen, liksom omslaget till det första numret och redaktörens anmälan anspelade på tidens pornografi:

“De som möjligen med anledning av första sidans teckning och text herinne bespetsat sig på något riktigt saftigt måste känna sig besvikna. Ty vi har lurat dem. Alla som har köpt detta nummer i syfte att skaffa sig ryggmärgskittlingar kunna alltså återgå till de slemmiga prässalster som tillhandahålla sådana. Vi ämnar inte stå till tjänst. Över våra spalter skall det stå en frisk luft och inget sängkammarkvalm. Det skulle värkligen hedra svenska folket om denna tidning kunde gå. Men vi hysa inga stora förhoppningar”, skriver redaktionen inför det allra första numret av Naggen.

“Sverige har haft många skämttidningar men endast en Naggen” skrev Per Anders Fogelström i “Skämt och oförskämt”, Hökbergs förlag, Stockholm 1949.

Epitetet “Sveriges olydigaste skämttidning” fick Naggen av Ivar Öhman i “Skämt på allvar”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1943.

Tidpunkten för Naggen var väl vald. Det fanns gott om fiender och det blåste friskt från alla håll i samhället. Klassamhället var tydligt. Det var svält och hungersnöd. Det var högern mot vänstern.

Högern ville ha F-båtar och man anordnade insamling till en pansarbåt. Det var före första världskriget då man såg hur många länder rustade för det annalkande kriget.

Vänstern var antimilitaristiskt. Man såg konflikterna mellan de imperialistiska kolonialmakterna och hur nationalismen användes för att vända arbetare mot arbetare i de olika länderna för att få dem att gå ut i krig mot varandra.

“Inte en man inte ett öre till militarismen” var vänsterns paroll.

Framöver kommer jag att använda mig av både satirteckningar och texter från Naggen för att knyta an dåtid till nutid.

Mycket har förändrats. Men mycket är i grund och botten sig likt. Inte minst den unkna och inskränkta nationalism vi ser växa fram i land efter land.

Text och foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar: