Artikelförfattare: Karin Fridell Anter
Artikeln även publicerad (26/7) i tidningen Internationalen
Sedan “flyktingkrisen” hösten 2015 har Sveriges asyllagar försämrats radikalt, samtidigt som både Migrationsverket och migrationsdomstolarna har en praxis som ytterligare försämrar möjligheterna till en rättvis prövning. I två artiklar går Karin Fridell Anter dels igenom lagstiftningen och dels den rättsosäkerhet som skapas av Migrationsverkets praxis och lagtolkning. Här är del ett av två.
Under 2015 sökte mer än 163 000 människor asyl i Sverige. De kom som en del av den stora flyktingströmmen från bland annat krigets Syrien, och att så många valde just Sverige berodde till stor del på Sveriges internationella rykte som ett land med generös flyktingpolitik och rättssäker asylprövning. Flyktingarna välkomnades av Stefan Löfven och civilsamhället ställde upp med sängplatser, soppkök och klädinsamlingar.
Men det dröjde inte länge innan det vände. Den 24 november höll regeringen (socialdemokraterna och miljöpartiet) en presskonferens där de meddelade sitt beslut om stängda gränser och en kommande lag som kraftigt begränsade rätten till asyl i Sverige. Ministrarna Anders Ygeman och Morgan Johansson följde upp skärpningen med att, i januari 2016, deklarera att hälften av de asylsökande skulle få nej på sina ansökningar.
Lagen om stängda gränser behandlades rekordsnabbt av riksdagen och antogs den 21 december 2015. Den motiverades med “allvarlig fara för den allmänna ordningen”, alltså ett slags undantagstillstånd. Lagrådet, som har till uppgift att granska nya lagar och deras förenlighet med grundlagar och tidigare lagar, var mycket kritisk och påpekade att lagen byggde på otillräcklig analys och att varken Lagrådet eller andra remissinstanser hade fått rimlig tid på sig att ta ställning till lagförslaget. Det finns risk, påpekade Lagrådet, att den nya lagen stod i strid mot andra svenska lagar. Men trots detta antogs lagen av riksdagen. Den 4 januari 2016 infördes ID-kontroll för alla som passerade gränsen från Danmark, och antalet flyktingar som sökte asyl i Sverige minskade drastiskt.
Med många asylsökande under kort tid var Migrationsverket överbelastat, och regeringen gav direktiv att man skulle ge snabba beslut. Därför prioriterade man de “lättare” fallen, främst flyktingarna från Syrien som befann sig i tydligt inbördeskrig och vars medborgare lätt kunde få flyktingstatus och permanenta uppehållstillstånd. Andra grupper fick vänta, bland dem de 23 500 ensamkommande barnen med afghanskt ursprung.
Lagen om begränsningar i asylrätten klubbades i riksdagen sommaren 2016 och fick då retroaktiv verkan, den gäller alltså redan från presskonferensen 24 november 2015. Retroaktiva lagar är inte tillåtna inom andra juridiska områden, men just inom migrationsrätten har det av någon anledning gått att få igenom en lag som förändrar reglerna i efterhand. Även denna lag kritiserades kraftigt av Lagrådet och i stort sett alla andra remissinstanser, men det hjälpte inte.
De viktiga förändringarna gentemot tidigare lagstiftning var:
- Begränsningar av vilka skäl som ska ge rätt att stanna i Sverige. Tidigare fanns “övriga skyddsbehövande” och “ömmande skäl”, som kunde tillämpas för till exempel svårt sjuka människor, barn och den som tillhör en utsatt grupp utan att vara personligen hotad. Nu krävs starka individuella asylskäl. Som en jämförelse med tidigare flyktingar – nu skulle en jude från Hitlertyskland kunna nekas asyl eftersom ingen är ute efter hen personligen, utan “bara” för att hen tillhör en grupp där alla är utsatta. Jämförelsen är inte tagen ur luften – den australiske professorn William Maley jämför dagens situation för folkgruppen hazara i Afghanistan med de tyska judarnas situation 1938.
- Tillfälliga uppehållstillstånd blev det normala, i stället för permanenta. Här gjorde lagen ett undantag för barn, men Migrationsverket lyckades kringgå detta med hjälp av sina interna regler.
- Möjligheterna för familjeåterförening begränsades kraftigt.
I och med denna lag ligger Sverige på EU:s miniminivå när de gäller asylrätt, något som också var regeringens uttryckliga avsikt med lagen. Det betyder att många tusen flyktingar är fångade i en fälla. I sin flykt från krig och förtryck har de valt just Sverige, på grund av Sveriges jämförelsevis humana asylpolitik. Sedan ändras lagen retroaktivt. Och de är fast här, kan inte ångra sig och välja ett annat land. Dublinöverenskommelsen som fattats mellan 36 europeiska länder innebär att man normalt inte kan söka asyl i mer än ett av dessa länder. Genom den retroaktiva lagen slog dörren igen bakom de människor som i praktiken blivit lurade till “det rättssäkra och humana” Sverige.
Tre år skulle den gälla, den tillfälliga begränsningslagen. Men nu föreslår regeringen en förlängning med ytterligare två år. Som en del av januariöverenskommelsen har centerpartiet och liberalerna gått med på detta, mot att reglerna för familjeåterförening har lättats upp lite. Beslut fattas den 18 juni, och som det ser ut blir det bara vänsterpartiet som röstar emot. Sveriges lagar stannar alltså på EU:s miniminivå.
När den tillfälliga lagen trätt i kraft sommaren 2016 blev det uppenbart att många av de flyktingar som sökt sig hit året innan skulle bli utvisade från Sverige, och att det dessutom skulle ta mycket lång tid innan de fick sina besked. Engagerade människor slöt sig samman för att hjälpa de utsatta och för att påverka politiken. Förutom lokala grupper för flyktingstöd skapades de facebookbaserade nätverken “Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa” och “Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!”.
Som ett halvhjärtat försök att blidka opinionen presenterade regeringen våren 2017 en lag som gjorde att de som fått avslag men ännu inte fyllt 18 kunde få chansen att stanna och studera på gymnasiet, om vissa andra krav var uppfyllda. Även denna lag fick skarp kritik, både för att den inte dög för det uttalade syftet och för att den var svårtolkad. Migrationsverket hittade snabbt vägar att kringgå lagen genom att inte skriva ungdomarnas avslag på det sätt som lagen krävde, och i slutändan kom denna lag att ge uppehållstillstånd åt endast 130 personer.
Ett år senare kom ett nytt försök från regeringen, även den med syftet att ungdomar som fått avslag skulle få stanna om de studerade. Även den lagen blev hårt kritiserad för att den var otydlig och eventuellt stod i strid med redan existerande lagar. Den blev också kritiserad för att den byggde på regler som helt motsades av det allmänna rättsmedvetandet. Exempelvis gäller lagen bara för dem som var minst 18 när de fått sitt första avslag. De yngre ungdomar som inte heller omfattades av den första gymnasielagen ska alltså utvisas medan en del av de något äldre kan få stanna.
När den nya gymnasielagen presenterades våren 2018 påstods det att den skulle omfatta c:a 9 000 ungdomar. Siffror från 29 april 2019 visar att det är färre: Cirka 6500 personer med afghanskt ursprung och ett mindre antal från andra länder. Mer än 9000 ungdomar har fått avslag och kan inte få hjälp av gymnasielagarna. De är hänvisade till ett omöjligt val: att låta sig deporteras till krig och förtryck, att leva underjordiskt i Sverige eller att fly vidare till andra länder och hoppas på en ny chans. För de flesta är ett tält i Paris eller en parkbänk i Stockholm att föredra framför gatan i Kabul.
Gymnasielagarna har alltså hjälpt mindre än hälften av de berörda ungdomarna, och inte heller för dem finns någon trygghet. De uppehållstillstånd de har fått är bara tillfälliga. Efter 13 månader måste de förnyas, och då ska ungdomen visa att hen går i skolan och sköter sina studier. Vad ingen verkar ha tänkt på är att det inte är lätt att sköta skolan om man inte har någonstans att bo, eller om man tvingats flytta runt i landet och nu är för gammal för att få börja gymnasiet.
De politiker som talar om asylprocessens rättssäkerhet hänvisar ofta till rätten att överklaga till domstol och få sin sak prövad där. Men verkligheten talar ett annat språk. Även om alla kan överklaga så är det bara en liten del som får presentera sin sak muntligt i domstolen. Därmed försvinner mycket av motivet till att hänvisa till domstol, det att den sökande ska få komma till tals med egna ord. Även när förhandlingen är muntlig är det ofta så att den svarande inte får berätta fritt, utan i stället uppmanas att fatta sig kort och svara på frågorna.
Migrationsverkets representant har en märklig dubbelroll. Å ena sidan är hen den sökandes motpart, som har att försvara Migrationsverkets avslagsbeslut. Å andra sidan fungerar hen som specialist på riskerna i den sökandes hemland.
Nämndemän har berättat att de vid skriftlig förhandling ibland inte ens får hela beslutsunderlaget utan bara Migrationsverkets sammanfattning med tillhörande beslutsförslag. Det är inte konstigt att de flesta som överklagat verkets beslut får ytterligare ett nej.
Migrationsmålen hålls vid förvaltningsdomstolar där domen fälls av en juridiskt utbildad domare och tre nämndemän utan specialkompetens. Nämndemännen är tillsatta via de politiska partierna, och naturligtvis påverkas deras bedömningar av deras allmänna politiska åsikt. Det finns alltså ett mycket stort slumpmoment i hela förfarandet, där den som råkar få sverigedemokratiska eller moderata nämndemän har dragit en nitlott.
Det har också kommit en del kritik mot nämndemännens engagemang vid förhandlingarna. Några gånger har förhandlingar till och med fått göras om för att det har upptäckts att nämndemän sovit under förhandlingen! Sammantaget finns alltså mycket små möjligheter att få rätt i domstolen. Ännu mindre är chansen när man överklagar till Migrationsöverdomstolen, som bara tar upp sådana fall som anses ha principiell, prejudicerande betydelse.
Efter tre avslag träder utvisningsbeslutet i laga kraft, och personen har några veckor på sig att lämna Sverige. Om hen ändå stannar – och det gör de allra flesta – blir hen papperslös och lovligt villebråd för gränspolisen. Men det finns ytterligare en möjlighet som kanske kan ge en ny chans. Om det har inträffat någonting nytt, som inte redan är behandlat i asylprocessen, så kan man anmäla verkställighetshinder (VUT) och bli beviljad en ny prövning.
Sådant som redan har tagits upp är värdelöst i verkställighetshindret, oavsett om det utretts grundligt eller inte. Man kan inte heller ta upp procedurfel – även om Migrationsverket har skickat ett besked till fel adress så är det alltså inte möjligt att skicka sin kommentar eller överklagan efter utsatt tid. Att skriva en bra VUT är svårt, och ingenting som den asylsökande klarar själv. Har hen tur så känner hen en kunnig person som kan skriva, eller någon som betalar för en advokat. Har hen otur så finns inte de möjligheterna.
Därmed fortplantas den genomgående rättsosäkerheten ända ut i det sista halmstråt. Har du bra kontakter så har du en chans, annars är du chanslös. Så går det till i det Sverige som påstås vara rättssäkert och sakna korruption.
Om man ser till lagarnas utformning och tillämpning så är asylprocessen inte till för att ge människor asyl utan att hitta argument för att skicka ut dem ur Sverige. Det är alltså helt logiskt att Morgan Johansson den 27 maj kunde inviga ett nytt förvar i Ljungbyhed. “På bara några år har vi fördubblat antalet förvarsplatser” skriver han stolt och tillägger att förvaren behövs eftersom “en bärande princip i vår asylpolitik är att den som har fått avslag på sin ansökan ska återvända.”
Den 18 maj kom en förlängning av den tillfälliga begränsningslagen att antas av en stort sett enig riksdag. Detta trots att många tunga remissinstanser har avrått. Migrationsverket, som har att handlägga den verksamhet som styrs av lagen, menar att lagen är alltför svåröverskådlig och komplex och kommer att leda till mycket svåra avvägningar och öka verkets arbetsbörda, jämfört med en återgång till tidigare lagstiftning.
Företagarna kritiserar de tillfälliga uppehållstillstånden och menar att en förlängning av lagen förlänger företagens nuvarande svårigheter att hitta kompetent arbetskraft. Ett 60-tal sakkunniga migrationsforskare uttrycker sin oro över att “de rådande tillfälliga uppehållstillstånden bidrar till en rättsosäkerhet i det svenska asylsystemet och på detta vis även hämmar en fundamental grundbult i en demokratisk rättsstat, nämligen invånarnas tilltro till myndigheter”.
En mängd organisationer inom civilsamhället pekar på lagens brist på humanitet och på dess negativa konsekvenser för integrationen. Fackförbundens remissvar är också kritiska mot förslaget. TCO och Akademikerförbundet vill ha en återgång till permanenta uppehållstillstånd men välkomnar de förbättrade möjligheterna till återför-ening. LO varnar i stället för en “liberalisering” av reglerna utan konsekvensanalys och menar att lagen borde förlängas i sin helhet, utan de förslagna uppmjukningarna.
Så vem vill ha en så dålig lag, och varför? Morgan Johansson talar om att vi inte vill ha tillbaka 2015, men ingen seriös bedömare tror att hundratusentals flyktingar skulle kunna ta sig genom EU:s hårda gräns för att Sverige ändrar en lag. Min tolkning av situationen är att socialdemokraterna vill behålla goda relationer med LO och locka till sig sverigedemokratiska väljare genom att visa sig “pålitliga” när det gäller hårda tag mot invandring, och att regeringen också vill markera inför EU att Sverige är en lojal samarbetspartner i en framtida EU-gemensam migrationspolitik.
Karin Fridell Anter
