I samband med att utredningen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme förklarades nedlagd underströk spaningsledaren Hans Melander att det som kallats Sydafrika-spåret innehåller en “mycket stark motivbild”.
Det är inte svårt att hålla med Melander om motivbilden. Det är däremot inte lätt att förstå Melanders konstaterande att det i detta spår inte gått att komma fram längre än man gjort.
Sydafrikaspåret innehåller mycket mer än en “motivbild”. Och det förefaller som utredningen, istället för att “vända på alla stenar”, i flera fall har drabbats av en märklig passivitet. Bland annat gäller det frånvaron av utredning i fallen med apartheidregimens två kända svenska agenter. Dessa fall uppvisar också kopplingar till chefspersoner inom säkerhetspolisen (SÄPO).
Det första tipset om sydafrikansk medverkan i mordet inlämnades till SÄPO (i Uppsala) kort tid efter mordet. Det var Civilförsvarsförbundets generalsekreterare Karl Gunnar Bäck som genom en källa med kontakter inom den brittiska underrättelsetjänsten fått ett tips om ett sydafrikanskt mordkommando och en svensk med anknytning till SÄPO. Tipset försvann på SÄPO.
Så har det också gått med ett antal andra tips. Och inte bara tips har försvunnit på SÄPO. När Palme-mordets utredare (PU) 2019 vände sig till SÄPO för att få tillgång till den personakt som det var bekant att SÄPO upprättat, visade det sig att den inte fanns kvar! Och inte nog med det: Det fanns inte heller någon uppgift om vart den tagit vägen eller om den – av någon orimlig anledning – förstörts!
Att inte granska SÄPO-poliser, och även högt uppsatta chefer, med anknytning till det som kallats Sydafrika-spåret, kan i värsta fall innebära att man avhänder sig en möjlighet att komma fram till en lösning av mordet på Olof Palme.
Nedan redogör vi för ett fall som tveklöst borde ha uppmärksammats mer än vad som varit fallet.
*****
Under 80-talet verkade i Stockholm en spion för den sydafrikanska apartheid-regimen. Spionen, Jan Robert Wennerstrand, hade värvats av den sydafrikanska säkerhetstjänstens mordorganisatör Craig Williamson, i samband med att Wennerstrand (akademiker och forskare inom medicinområdet) under en period arbetat i Sydafrika.
Craig Williamsson, som åren 1976-1979 infiltrerat en av svensk socialdemokrati dominerad organisation (IUEF, International University Exchange Fund) värvade 1980 också den svenske högerextremisten och officeren Bertil Wedin. Bland sydafrikanska före detta säkerhetsagenter har han nämnts som inblandad i mordet på Olof Palme.
Värvningen av Jan Robert Wennerstrand hamnade i offentlighetens ljus först 2001. Bakgrunden var att Europa-chefen för Williamsons avdelning inom säkerhetstjänsten (Long Reach) efter apartheidregimens fall sökt amnesti för brott, inklusive tre kända mord, han begått. Bland annat var han delaktig på plats, tillsammans med Craig Williamson, i en kraftig bombsprängning riktad mot befrielserörelsen ANC:s kontor i London. John Adam, förhördes av den så kallade sanningskommissionen (TRC). En av dem som förhörde Adam för TRC:s räkning var den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg.
Under förhören beslagtogs Adam’s dokument som bland annat handlade om spionen Jan Robert Wennerstrand. Det visade sig att Adam under besök i Stockholm diskuterat med Wennerstrand om bland annat hur ledande svenska politiker skulle kunna påverkas till en mer negativ inställning till ANC. Wennerstrand föreslog att huvudkraften taktiskt skulle läggas på försök till diskreditering (det vill säga en förtalskampanj) av ANC, snarare än på försök till skönmålning av den sydafrikanska apartheidregimen.
Av Adam överlämnade dokument – rapporter till Craig Willamson – framgår att Wennerstrand hade kontakt med en SÄPO-polis i hög ställning – benämnd “R” – och en kvinna med förbindelser till det socialdemokratiska partiet och anti-apartheidrörelsen ISAK. Det framgår också att betalning för utförda tjänster sattes in på ett konto som Wennerstrand öppnat i Sydafrika.
Adam uppsökte Wennerstrand i Stockholm både 1986 och 1987. Den första träffen hölls bara en dryg månad efter mordet på Palme.
Den 20 juni 2001 inleddes i Aftonbladet en serie artiklar om Wennerstrands koppling till Craig Williamson och apartheidregimens spionage och desinformationsaktivitet. Uppgifterna presenterades av den grävande journalisten Anders Hasselbohm, som i artiklarna kallade Wennerstrand för “Bengt”. Hasselbohm inlämnade samtidigt de uppgifter han hade till förundersökningsledaren i Palme-utredningen, Agneta Blidberg. Hon vidarebefordrade omedelbart Hasselbohms uppgifter till spaningsledningen. Den 21 juni gjorde Aftonbladets reportrar Oisin Cantwell och Thomas Gustafsson en intervju med dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist. Dennes mening var att uppgifterna var “mycket intressanta”.
Men när Cantwell och Gustafsson kontaktade SÄPO:chefen Jan Danielsson visade det sig att man där av någon anledning inte alls var intresserade:
– Det här är inte SÄPO:s bord, meddelade den då nytillträdde chefen för Sveriges säkerhetspolis.
En något förvånande inställning kan det tyckas. Här handlade det om en spion för en brutal förtryckarregim, värvad av en mordorganisatör som under många år varit aktuell i Palme-utredningen! Jan Danielsson hade som förundersökningsledare i utredningen 1996 själv varit i Sydafrika, tillsammans med dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro, och förhört bland andra Craig Williamson. Låt vara att Danielssons och Ölvebros förhörsresa snarast var framtvingad av medierna och den allmänna opinionen. Eugene de Kock, den tidigare säkerhetsagenten och medarbetaren till Craig Williamson, hade just (1996) pekat ut Williamson som organisatören av mordet på Palme. Danielssons och Ölvebros engagemang var minimalt. De var i full färd med att snickra ihop en resningsansökan i syfte att på nytt få till stånd en rättegång mot Christer Pettersson.
Man kan också fråga sig om det inte i allra högsta grad borde ha varit “SÄPO:s bord” när det svart på vitt i Adams rapport till Williamson stod att spionen Wennerstrand hade en kontakt på hög nivå (“R”) inom Danielssons egen säkerhetspolis!
En annan fråga som tränger sig på är förstås: Varför igångsattes inte omedelbart en förundersökning om Wennerstrands brottsliga verksamhet?!
Någon förundersökning igångsattes inte. Varken då eller senare. Vilket nog för de flesta framstår som synnerligen märkligt. Bevisläget var ju efter det att TRC:s dokument blivit kända på en nivå som borde ha lett till att Wennerstrand utan dröjsmål greps och rimligen häktades, på grundval av uppgifterna som så starkt pekade på olovlig underrättelseverksamhet och spionage. Att även grund för åtal utifrån den redan befintliga bevisningen förelåg går heller knappast att förneka.
Men någon omedelbar reaktion kom inte. Sommaren gick över till höst, och hösten till vinter. Trots Edqvists ord om att uppgifterna – som genom Hasselbohms artiklar om bevisningen mot Wennerstrand blivit kända – tycks det inte ha hänt mycket inom PU under andra halvåret 2001.
*****
Den 11 december 2001 tog kriminalinspektören Jan-Åke Andersson telefonkontakt med SÄPO. Han ville veta om SÄPO, trots Danielssons deklarerade ointresse, kunde ha någon information om Jan Robert Wennerstrand. Det var till SÄPO:s kontaktperson med den civila sidan, Björn Erlandsson, som mordutredaren Andersson vände sig. Jan-Åke Andersson noterar:
Kort efter kontakten med Erlandsson meddelade han, att det inte fanns något känt om personen (Jan Robert Wennerstrand).
eFOLKET har två gånger från Palme-utredningen begärt ut allt som finns vad gäller Wennerstrand. Resultatet blev ett dussin sidor, de flesta svärtade till obegriplighet. Några helt svärtade. Vi begärde då en så kallad överprövning. Resultatet blev en ny bunt, lika svärtad som den första. Men just i fallet med Jan-Åke Anderssons redogörelse för meddelandet från Erlandsson hade något märkligt inträffat. I den första versionen var Erlandssons svar svärtat. Men hans namn och att det handlade om en fråga till SÄPO fanns med. I den andra versionen var hans namn och SÄPO svärtade och dolda. Däremot var Erlandsson svar denna gång inte överstruket. Genom rockaden kompletterade versionerna varandra. Vi tackar för det.
Men den SÄPO-polis som Jan-Åke Andersson ställde sin fråga till hade faktiskt tidigare varit aktuell – och det på ett mycket märkligt sätt – i ett sammanhang som handlade om den sydafrikanska apartheidregimen och befrielserörelsen ANC!
Den 8 september 1986, bara ett drygt halvår efter mordet på Olof Palme, utsattes ANC:s kontor på Gamla Brogatan i Stockholm för ett bombattentat. Den fjärde maj 1988 framträdde en SÄPO-polis i programmet 20.00 i TV1. SÄPO-polisen påstod att han hade “en hypotes”, som han uppenbarligen ville delge svenska folket:
Det är min personliga hypotes att ANC arrangerade sprängningen. ANC hade tecknat ett hyreskontrakt för en ny lokal tre veckor innan sprängningen, och det är ju en intressant omständighet.
SÄPO-mannen som så nonchalant påstod att befrielserörelsen ANC bombat sitt eget kontor hette Björn Erlandsson. Hans uppgift i sammanhanget var att utreda attentatets “politiska sida”. Onekligen passar Erlandssons märkliga “hypotes”, som hand i handske, med den av Jan Robert Wennerstrand föreslagna taktiken att diskreditera ANC och framställa rörelsen som våldsinriktad.
Bombattentatet i Stockholm hade föregåtts fyra år tidigare av ett attentat mot ANC:s kontor i London. I det fallet finns dock inget utrymme för “hypoteser” i stil med Björn Erlandssons. Craig Williamson och Jan Robert Wennerstrands handledare John Adam har vidgått att de på plats ledde sprängattentatet i London.
ANC:s Stockholmsrepresentant, Lindiwe Mabuza, reagerade förstås med ursinne, och hon skrädde inte orden:
Polisen måste erkänna att de fått idén nån annanstans ifrån. Den är inte svensk. Den har inte uppstått här i landet. (…) Det är en sån där förvriden idé som är typisk för Sydafrikas polis.
Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson kommenterade:
Om dom inte har bevis då är det taget ur luften. Eller också har man på något sätt tagit intryck utav vad sydafrikanerna i regel brukar säga i såna här sammanhang.
Men den häpnadsväckande anklagelsen från polishåll stannade inte vid Erlandssons speciella hypotes som utgick ifrån att ANC-kontoret skulle flyttas. Kriminalinspektören Sune Tillström, som på civilsidan utredde sprängningen, hängde på. Men han var inte sämre än att han lanserade en alldeles egen “hypotes” om motivet:
ANC behövde publicitet för det var några hängningar som var på tapeten i Sydafrika.
Som synes samma slappa attityd från Tillströms sida som från Erlandsson. Men det stannade inte där. (Uppgifterna om de märkliga offentligt framförda kommentarerna från polishåll om sprängningen är hämtade från Kari och Pertti Poutiainens ovärderliga och digra genomgång av Palme-utredningens första år, Inuti labyrinten). Krister Hansén från SÄPO:s terroristrotel lät också meddela att han trodde att ANC låg bakom sprängningen. Här kan noteras att chefen för terroristrotelns operativa avdelning fram till årsskiftet 1986-87 var polisintendenten Alf Karlsson. Denne hade tillsammans med (var för sig?) Craig Williamsons svenske agent Bertil Wedin lanserat och tryckt på för det så kallade PKK-spåret. Alf Karlsson var under 1986 SÄPO:s förbindelseman i Hans Holmérs spaningsledningsgrupp. När Alf Karlsson lämnade SÄPO gick han över till förre SÄPO-chefen P G Vinges bolag Vinge Integrated Protection (VIP). Vinge fick 1970 lämna SÄPO-chefskapet då det blivit känt i alltför vida kretsar att han betraktade Olof Palme som en säkerhetsrisk och ett möjligt verktyg för Sovjetunionen. Från 1970 verkade Vinge som säkerhetsdirektör på Industriförbundet. Där fungerade han bland annat som något av en mentor för den unge högerextremisten C G Holm. Holm var också redaktör för en fanatiskt Palme-fientlig tidskrift, Contra. Tidskriften var klart sympatiskt inställd till den sydafrikanska apartheidregimen. Sovjetunionen, Palme och ANC utgjorde för Contra en ondskefull triangel. Till Contras redaktion var knuten, som “utrikeskorrespondent”, Craig Williamsons agent Bertil Wedin – svensken som utpekats av den före detta sydafrikanska agenten Peter Casselton som delaktig i mordet på Olof Palme. Casselton verkade i London under 80-talets första hälft och deltog i de av Craig Williamson ledda aktiviteterna. Casselton dömdes för inbrott riktade mot afrikanska befrielserörelser. Bertil Wedin frikändes på grund av bevisningen ansågs otillräcklig.
Så: Vem kan den “höga SÄPO-chefen” vara, som i John Adam’s rapport till Craig Williamson är benämnd “R”? Vem var Jan Robert Wennerstrands kontakt på hög nivå inom den svenska säkerhetspolisen?
Vi vet inte. Men det går att ta reda på. Om viljan finns. Och det är naturligtvis oerhört viktigt att klarhet skapas i allt som rör spionen Jan Robert Wennerstrands förbindelser med SÄPO.
*****
Den 22 januari 2002 skickade Palme-utredningens Jan-Åke Andersson en kallelse till Jan Robert Wennerstrand. Andersson vill att spionen Wennerstrand sätter sig i förbindelse med honom. Reaktion från Wennerstrand uteblev uppenbarligen.
Den 1 februari 2002 hörde en person av sig som sa sig vara “god vän” med Wennerstrand, och den 13 februari ringde Wennerstrand själv. Han sa sig vara beredd att för samtal “ställa upp på lämplig plats om det inte gick att genomföra per telefon”. Det överenskoms om att W skulle ringa upp igen den 21 februari.
Den 21 februari ringer Wennerstrand. Han säger nu att han är “villig att svara på skriftliga frågor”. Jan-Åke Andersson har nu börjat känna en viss frustration. Biträdande överåklagaren Kerstin Skarp ombeds undersöka juridiska möjligheter. Hon säger att hon tänker tala med justitiedepartementet och med andra åklagare som har för det här fallet relevanta erfarenheter. Andersson noterar samtalet med Wennerstrand och kontakten med åklagaren Skarp den 25 februari.
Wennerstrand hade lovat höra av sig igen under vecka 10. Det gör han inte. Den 11 juni 2002 skriver Andersson till Wennerstrand. Han konstaterar att han inte hört något från W. Han har, skriver han “hopp om att du ska kontakta mig”. Och han vill ha en “överenskommelse om en lämplig tidpunkt för sammanträffande”.
Den 23 augusti skriver Jan-Åke Andersson att han, trots förnyade kontaktförsök via telefonsvarare, inte hört något från Wennerstrand. Han “hoppas” att W ska höra av sig. Andersson vill ha ett sammanträffande.
Den 14 januari 2003 är det dags igen. Andersson “hoppas” att Wennerstrand ska höra av sig.
Den 16 juni gör Andersson ett sista försök. I dokumenten som eFOLKET fått sig tillsända (som ska vara fullständig rörande fallet W) finns inga mer försök från PU:s sida att nå Wennerstrand.
Här, i maj 2003, upphör kommunikationen. Nästan två år har förflutit sedan Hasselbohms artiklar fick spaningsledare Edqvist att offentligt konstatera att uppgifterna om Wennerstrand var “mycket intressanta”. Palme-utredarna har under denna tid inte fått till stånd ens ett någotsånär vettigt förhör. Wennerstrand har hela tiden uppvisat en arrogant attityd. Och att Palme-utredarna accepterade W:s provocerande beteende framstår som svårförståeligt.
*****
Nästa dokument är från september 2015. Det handlar om en polisanmälan från en privatperson. Texten omfattar en dryg A4-sida. Nästan allt är svärtat.
Den 22 december 2015 inkommer en anmälan. Den är adresserad till “Kristna (felstavning?) Säkerhetspolisens utredningsenhet”. Om den rör Wennerstrand är oklart. Förutom de två första textraderna är allt svärtat. I de synliga två första raderna nämns inte Wennerstrand. Den som nämns är polismannen Jan-Åke Kjellberg. Som nämnts tidigare förhörde denne, inom ramen för TRC, bland andra Wennerstrands handledare och kontaktman John Adam.
Den 12 december 2016 inkommer ett tips adresserat till Sven Åke Blombergsson och Jonas Englund (PU).
Efter tipset ovan finns inget mer om Wennerstrand i PU:s papper. Under de sista åren, fram till nedläggningen den 10 juni i år, var PU under ledning av åklagaren Krister Petersson, helt inriktad på den så kallade Skandiamannen. Vid den beramade presskonferensen då Skandiamannen pekades ut och utredningen stängdes, sa Peterssons bisittare, spaningsledaren Hans Melander, att det i “Sydafrika-spåret” fanns en “mycket stark motivbild”. Men att det inte gick att “komma fram längre” där.
Faktum är att under de drygt 34 år som förflutit sedan mordet på Olof Palme har inte ett enda ordentligt förhör hållits med någon av Craig Williamssons två svenska agenter: Bertil Wedin och Jan Robert Wennerstrand.
Wedin har häckat på den turkiska delen av Cypern, en “halvstat” som erkänts av endast Turkiet, och som inte har något utlämningsavtal med någon annan stat. Wedin har vägrat ställa upp på förhör.
Wennerstrand har hela tiden varit bosatt i Stockholm, på promenadavstånd från polishuset på Kungsholmen.
eFOLKET har under 2020 i samarbete med två för uppgiften lämpade personer, diplomaterna Birgitta Karlström Dorph och Göran Björkdahl, per telefon kontaktat Jan Robert Wennerstrand. Karlström Dorph verkade i Sydafrika under apartheidtiden. Björkdahl är stationerad i Burkina Faso. Självklart har det varit som privatpersoner, angelägna om att mordet på Olof Palme klaras upp, som de samarbetat med eFOLKET. Båda fick svaret från Wennerstrand att han vägrade diskutera frågan.
Även Anders Hasselbohm försökte, i samband med att han 2001 skrev artiklarna om Wennerstrand, nå honom för en kommentar.
– Han slängde på luren, säger Hasselbohm till eFOLKET. Jag skickade också brev, men han svarade aldrig.
*****
Det rimliga nu är att Jan Robert Wennerstrand förhörs om bland annat vad han eventuellt vet om mordet på Olof Palme. Indicierna vad gäller apartheidregimen är tillräckligt starka.
Högsta prioritet i förhören med den svenske spionen bör vara: Vem var den höge SÄPO-chefen “R” som Wennerstrand, enligt John Adam’s TRC-dokument, verkade tillsammans med?
