Den franske presidenten Emmanuel Macrons uttalade igår offentligt att han är likgiltig inför parlamentens ståndpunkt och de kraftiga folkliga reaktionerna gällande hans politik och försämring av pensionsvillkoren, bland annat en höjning av pensionsåldern.
Detta ledde i sin tur till en rasande folklig reaktion. Miljontals av landets invånare gick ut i demonstrationer, vilka pågick långt in på natten. Drivande är den franska vänstern, ungdomssammanslutningar och fackföreningsrörelsen.
Macrons arroganta och auktoritära stil speglar den franska överklassens totala ointresse för arbetarklassens och de lågavlönades villkor. För överklassen och den välbeställda medelklassen är en höjning av pensionsåldern med två år av flera skäl ingen stor sak. Bland annat på grund av möjligheten för välbeställda att spara rejält inför ålderdomen, i pensionsförsäkringar eller på annat sätt. Höginkomsttagarna har marginaler. Det har inte den franska arbetarklassen.
Den franska arbetarklassen har också en betydligt lägre medellivslängd, jämfört med den som över- och medelklassen har. Och det är ofta slitet de sista arbetsåren som kan få särskilt allvarliga konsekvenser för hälsotillståndet åren efter pensioneringen.
Ett vanligt förekommande slagord bland miljonerna av protesterande har varit:
“Vi vill leva – inte endast överleva!”
Vad gäller ekonomin har Frankrike aldrig i historien varit mer produktivt än just nu. Men med hänvisning till ökningen av andelen äldre inom befolkningen vill Macron och de välbeställdas borgerliga partierna hävda att en höjning av pensionsåldern är en absolut ofrånkomlig ekonomisk nödvändighet.
Detta är naturligtvis inte sant. De val som kan göras för den framtida kursen, understryker den folkliga proteströrelsen, handlar om prioriteringar och grundläggande värderingar.
För Macron och de välbeställda handlar det om att arbetarklassen ska leverera ett ekonomiskt överskott som kan finansiera överklassens lyxkonsumtion och förmögenhetstillväxt. Detta överskott skall också finansiera de svindlande och växande summor som vräks in i det militärindustriella komplexet. De ska också finansiera andra av den kapitalistiska ekonomins parasitära sektorer, som den kommersiella reklamen och värdepapperssektorn.
Den folkliga upprorsrörelsen i Frankrike kräver jämlikhet och ett solidariskt samhälle; ett samhälle med mänskligt ansikte. Kraven går hand i hand med de krav på omställning som en seriös kamp mot klimathotet reser: Lyxkonsumtionen måste bort och en radikal politik för ekonomisk jämlikhet måste till. Den nödvändiga livsstilsomläggningen och eliminering av rovdriften på naturen harmonierar också med arbetarklassens krav på sänkt normalarbetstid och nej till höjd pensionsålder.
På samma sätt som under den franska upprorsrörelsen 1968 reser rörelsen idag krav som i sin förlängning är krav på en grundläggande omdaning av samhället. Det handlar om existentiella frågor. Och idag handlar den om en omdaning som är absolut nödvändig om förödelse, barbari och kaos ska kunna undvikas.
Kampen mot militarismen är en av den nödvändiga kampens grundläggande beståndsdelar. Och för vänstern, med sin samlande företrädare, kandidaten till presidentposten i de senaste valet, Jean-Luc Mélenchon, är antimilitarismen en synnerligen framskjuten fråga. Vänstern och Mélenchon står också för en radikal jämlikhetspolitik och en kraftfull offensiv miljöpolitik.
Mélenchons ståndpunkt är att Frankrike ska lämna den USA-ledda militäralliansen NATO.
Det finns idag ingen anledning att utesluta möjlighet att det folkliga upproret i sin förlängning kommer att föra vänstern till regeringsmakten. Och i så fall har vi all anledning att vänta oss en samhällsomdaning på djupet. Frankrikes utträde ur NATO kommer att vara en självklar del.
Macron har nu avslöjat sig som den iskalla teknokrat och företrädare för det välbeställda Frankrike han är och alltid har varit. Hans arrogans, inskränkthet och självgodhet har lett honom in på kollisionskurs med arvet från den stora Revolutionen och inskriften på dess baner: Frihet, jämlikhet och broderskap. Han motsvarar nu den privilegiebevakande aristokratin anno 1789. Han är en anakronism som, tillsammans med det klassvälde han representerar, måste vräkas undan. Hans dagar är rimligtvis räknade.
Och förhoppningsvis blir hans fall preludiet till den nödvändiga djupa samhällsomdaningen. I Frankrike och annorstädes.
