Vår nättidning e FOLKET har i en serie artiklar lyft fram Rosa Luxemburg. Rosa mördades för 100 år sedan. Hennes konsekventa kamp för arbetarklassen, socialismen och mot det imperialistiska kriget (första världskriget) hade lett till att hon hatades intensivt av överklassen, den nationalistiska högern och högern inom socialdemokratin.
Vi ska i denna text försöka ge läsarna information om en annan kvinna som levde och verkade samtidigt som Rosa (men som fick leva några decennier längre) En kvinna som sannerligen också fick betala för sin konsekventa kamp för arbetarklassen och förtryckta. Hennes namn är Lucy Parsons.
Lucy Eldine Gonzales föddes i Texas 1853. Hennes bakgrund är inte helt klar men troligtvis var hennes far Creek-indian och hennes mor afro-amerikan och mexikan. Hon växte upp hos en morbror under en tid när slaveriet fortfarande existerade och under hennes tonår rasade det amerikanska inbördeskriget. Som 19-åring träffade hon den då 23 -årige Albet Parsons, tycke och giftermål blev resultatet. Det har diskuterats om deras giftermål verkligen var lagligt då lagarna i Texas förbjöd äktenskap över rasgränserna. Paret fick redan från början problem med hot från den rasistiska omgivningen. Albert Parsons bakgrund var också speciell. Född i söderns Alabama av föräldrar från nordstaterna blev han som femåring föräldralös. Han växte upp hos sin mycket äldre bror som drev en farm i Texas.
Brodern tog ställning för sydstaterna i inbördeskriget och avancerade till generalmajor. Den tonårige Albert fick tjänstgöra i sin brors brigad. Men Albert hade redan fått idéer som gjorde att han inte sympatiserade med den armé han slogs i. Albert har berättat att den person som betydde mest i formeringen av hans värderingar var den svarta hushållerskan och slaven Ester. Hon gav honom ett perspektiv på livet utifrån de förtryckas position. Ett perspektiv han behöll till sista andetaget. Lucy blev hans kamrat även i kampen. De gav ut en tidning ”the Spectator” som pläderade för fulla rättigheter åt den svarta befolkningen och bekämpade Ku Klux Klan. Tidningen innebar ett ännu starkare hat och inför de direkta dödshoten och den massiva rasistiska opinionen inom den vita befolkningen fann paret Parsons det nödvändigt att söka sej bort.
De hamnade i Chicago samtidigt som en av immigrantarbetare dominerad arbetarrörelse höll på att formas. Lucy och Albert kastade sej in i detta arbete, och deras hem blev något av en central punkt för radikala socialister. Lucy blev en känd talare, organisatör av immigrantkvinnorna och radial skribent. Främst i tidningen ”The Socialists”. Många av hennes artiklar handlade om hur svarta lynchades i sydstaterna i en tid då de friheter som afro-amerikanerna vunnit efter inbördeskrigets slut 1865 åter berövades dem. Hon tog också upp kvinnornas och de hemlösas situation Hennes aktivism fick Chicagopolisen att beskriva henne som ”Farligare än tusen bråkmakare” (”more dangerous than a thousand rioters” )
Albert fick arbete som typograf men sparkades och svartlistades efter tal han höll för strejkande järnvägsarbetare. Regeringen hämtade trupper som just bekämpat siouxindianerna och satte in dom mot Chicagos arbetare.
1876 hade Lucy och Albert anslutit sej till Socialist Labor Party men 1881 bröt de med organisationen och bildade The Revolutionary Socialist Party. 1883 bildas en avdelning av International Working peoples Association (IWPA) i vars tidning The Alarm Lucy också skriver.
Lucy och Albert liksom de ledande kretsarna i Chicagos arbetarrörelse kom att definiera sej som anarkister. Det är en benämning som rymmer vitt skilda företeelser. Allt från egocentrerade filosofer till klasskampsinriktad solidaritet. Lucy och Albert (liksom många i Chicagos arbetarrörelse) tillhörde den senare. Ska man hitta en lämplig beteckning får man nog kalla dom anarko-kommunister.
Arbetarrörelsen i USA hade 1881 tagit ett beslut att första maj skulle proklameras som arbetarnas dag och 1886 beslutade man sej för att genomföra de första demonstrationerna. Störst blev den i Chicago och Lucy och Albert gick i spetsen för 80 000 arbetare. Poliserna låg med laddade gevär på hustaken. 1340 män från nationalgardet låg beredda i kasernerna för att sättas in mot arbetarna. Så föddes första maj. Detta var den första första maj.
Två dagar senare anföll polisen en strejkvaktskedja utanför McCormacks fabriker. Två arbetare dödades. Förbittringen var stor bland Chicagos arbetare. Man kallade till ett protestmöte på Haymarket Square (Hötorget) den fjärde maj. När mötet var över (Albert Parsons hade bland andra talat) anföll plötsligt polisen. Då detonerar en bomb inne i massan av poliser. En dödas omedelbart. (sju poliser avlider av skador de fick, men undersökningar kom att vissa att de i kalabaliken dött av skott från sina kolleger).
Ingen vet vem som kastade bomben. Arbetarsidan har hävdat att det var en provokation. August Spies (en av de som kom att dömas för attentatet) hade till och med tvingat fram en omtryckning av ett flygblad inför protestmötet efter som en mening i bladet kunde uppfattas som en uppmaning att komma beväpnad till protestmötet. Det finns inget som tyder på att det var något dåd sanktionerat från ledningen. Men det är ledningen som myndigheterna nu anklagar. Man har ingen aning om vem som fysiskt utförde attentatet men man åtalar 11 anarkistledare som ansvariga enbart för att dom är…anarkistledare.
Albert Parsons är en av dem. Han befinner sej på hemlig ort men när rättegången börjar infinner han sej i rättssalen. Han vill inte hålla sej undan när hans kamrater ställs inför rätta.
Tre benådas, en dör i sin cell men fyra döms till döden och hängs. Där ibland Albert Parsons. Lucy Parsons har under hela processen (domen överklagas och avrättningen sker i november 1887) frenetiskt arbetat för de anklagade. På dagen för avrättningen nekas hon och de tre barnen att få träffa Albert en sista gång. Det avrättade har gått till historien som Chicagomartyrerna. Alla utom Albert var tyska immigranter.
Undersökningar efteråt har lett till att hela åtalet ses som justitiemord och en fars.
Lucy var otröstlig men arbetade sej tillbaka till livet. Om den härskande klassen trodde att dom knäckt kvinnan som var ”farligare än tusen bråkmakare” så hade dom tagit fel.
Hon fortsatte oförtröttligt. 1888 besökte hon London och träffade den brittiske socialistledaren William Morris och den ryske anarkisten Peter Krapotkin.
1892 ger hon ut tidskriften ”Freedom: A Revolutionary Anarchist-Communist Monthly”
1905 är hon med och bildar den anarko-syndikalistiska fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW). För många svenskar känd som den organisation Joe Hill arbetade i. På grundningskongressen håller hon ett fördrag om arbetarkvinnorna. Talet hade rubriken ”slavarnas slavar” och handlade om kampen för lika rättigheter för kvinnorna. I ett annat tal tog hon upp barnarbetarna och de prostituerade.
1915 organiserade hon ”Chicago Hunger Demonstrations” i vilka hon fick med AFL (fackföreningscentralen) och Socialistpartiet..
Lucy lanserade också idén om att man vid strejker inte bör lämna fabriken utan stanna kvar och behålla kollektivets sammanhållning. Denna form kom att användas i massomfattning i USA på trettiotalet och kallades då ”Sit Down Strikes” Vi i känner igen sittstrejks-metoden från de vilda strejkerna i Sverige på 70-talet.
Lucy kom att komma i motsättning till en annan ledande anarkistisk kvinna i början 1900-talet nämligen Emma Goldman. Lucy ansåg att Goldman vände sej till medelklassen och speciellt tyckte hon inte om att blanda ihop frågan om fri kärlek med klasskampen. Fri kärlek var en fråga för individer inte för rörelsen menade Lucy. Emma attackerade Lucy för att inte förstå att anarkismen innebar kamp för frihet på alla områden. Lucy hade dock under hela sitt liv visat att hon stått på de förtrycktas sida. Relationen mellan de två kvinnorna försämrades så att Emma Goldman till slut negligerade Lucy Parsons och undvek att nämna henne. I en text nämner Goldman Lucy enbart som den ”unga mulatt” som Albert Parsons gifte sej med!
1925 började Lucy arbeta med International Labor Defence. Organisationen var ledd av USA:s kommunistparti och verkade för att försvara fängslade fackliga aktivister och oskyldigt anklagade afro-amerikaner i allmänhet.
Det finns historiker som menar att Lucy Parsons anslöt sej till kommunistpartiet 1939. Andra historiker menar att hon inte gjorde detta. När Lucy dog 1942 fanns det i dödsrunan i den kommunistiska pressen inget om hon hade varit medlem. Hade hon varit det så hade det givetvis varit i partiets intresse att slå fram det.
Lucy dog i en brand i sin bostad den 7 mars 1942. Hennes sambo George Markhall dog dagen efter av de skador han fick i branden. Polisen beslagtog hennes 1500 böcker och förde bort dem.
Lucy Parsons är en kvinna i i arbetarklassens historia som vi har all anledning att lyfta fram. Den som vill läsa henne kan på internet gå in på The Anarchist Library
Hon har mycket att säga oss. Utan formell utbildning, autodidakt (självlärd), talar hon till oss med erfarenheter från ett liv i klasskampens frontlinje. En kvinna som de inte kunde knäcka.
Peter Widén
