Sara har drivit Livbojen på ideell basis sedan 2008 och har räddat många hemlösa katter men också katter som levt i total misär. Det jobb hon gör på sin fritid är beundransvärd. I den här delen går vi in på kattens status, djurförbud och ångesten som infinner sig när hon måste rädda en katt från ett hem som totalt förfallit.
Del 2: I människans händer kan katten vara väldigt utsatt
Den 1a april 2019 träder den nya djurskyddslagen i kraft. Den ska även innefatta förvildade och hemlösa katter och det är Länsstyrelsen som ska ha det fulla ansvaret. Det tycker Sara är bra. Tidigare har många ärenden hamnat hos polisen och det är inte alltid de har full koll på hur katter som räddas ska behandlas. Därför är det bättre att hela processen går via Länsstyrelsen. Samtidigt är Sara rädd för att Länsstyrelsen tar till den enkla lösningen med massavlivningar. Den nya lagen är bra och i grunden innebär den att kattens status ska öka men det finns en risk att katthemmen kommer få in ännu fler katter framöver.
Medvetande hos kattägare och de som ska skaffa katt måste öka. Det finns gott om sidor på internet som behandlar kattens status och vad man själv kan göra. Sociala medier fyller en stor betydelse där mycket information sprids om varför man bör kastrera sin katt. Det finns nämligen bara fördelar med det. Den största fördelen är att kattbeståndet hålls nere på ett humant sätt. Idag avlivas många katter på olika hemska sätt. Framförallt på bondgårdar när det blivit för mycket katter. Det kan vara svårt att ändra synsättet för människor som levt utan datorer men förhoppningsvis kan de nya generationerna ta till sig den information som finns.
Det är främst kastreringsfrågan som Sara tycker är viktig. Så pass viktig att den borde lagstadgas. Det finns uppemot 200 000 hemlösa katter. För att råda bot på det gäller det att kastrera alla katter som inte ska användas i avel. Det håller inte bara ner beståndet, det skyddar även mot inavel och med färre katter sprids även färre sjukdomar.
Utöver kastreringsfrågan vill Sara vara väldigt tydlig när det kommer till ID-märkningen. Det finns två alternativ. Antingen sätter man en tatuering i örat på katten eller så chipmärker man den. Det bästa med tatueringen är att den går att läsa av för alla som hittar en katt. Är den chipmärkt måste man ta den till polisen, veterinären eller där det finns en chipavläsare. Dessvärre är det inte alltid man kan komma åt en sådan. Det räcker dock inte att bara ID-märka katten. Det gäller även att skicka in alla papper antingen till Sverak eller till SKK (Svenska kennelklubben) för att få katten registrerad. Livbojen hittar varje år många katter som är märkta men inte registrerade. Ett tips till den som hittar en katt med en otydlig tatuering är att lysa med en ficklampa på örats baksida, då syns tatueringen tydligt och ägaren kan spåras.
I den nya djurskyddsutredningen fanns det inte tillräckligt med underlag för att lagstadga ID-märkning men regeringen kommer att särskilt utreda den frågan framöver. Sara tycker att det är märkligt eftersom det är det enda sättet att koppla katten till ägaren.
Det finns flera lagar om hur en katt ska skötas, vad den behöver för tillsyn och hur många katter man får ha i ett hushåll. Tyvärr efterföljs inte dessa lagar jämt. Dessvärre kan det gå väldigt långt innan djurägare får djurförbud. Sara har varit med om flera fall där det dröjt väldigt länge innan djur som far illa omhändertagits. Det måste bli en bättre lagstiftning kring det. Vissa fall som varit akuta har dragit ut på tiden så pass länge att katterna redan är döda när vi kommer dit.
I människans händer kan djuren vara väldigt utsatta. Det är vanligt att de som får djurförbud ändå fortsätter. De gör allt för att inte bli spårade av polisen, de kan flytta runt, byta gårdar och till och med byta namn. Där utnyttjar Livbojen och andra föreningar sociala medier väldigt mycket. Vi brukar gå ut med varningar och sprida information om människor som missköter sina djur. Vi som säljer katter gör allt för att inte katterna ska hamna hos djurplågare. I Svekatt är vi väldigt noga att hålla varandra uppdaterade.
Sara har räddat katter från de mest fruktansvärda hemmen och det går aldrig att vänja sig känslomässigt. Vissa människor är psykiskt sjuka och kan varken ta hand om sig själva eller om sina katter. Det var ett ställe Sara besökte där det var riktig misär. Det var hos en person som mått psykiskt dåligt länge där hon var tvungen att vada i sopor, det var kattavföring i hela lägenheten även i personens säng som bestod av en madrass på golvet utan sängkläder. Eftersom personen var så illa däran var det ingen idé att bli arg då skadan redan var skedd. Vi tar hand om katterna och kan bara hoppas på att det blir bättre framöver för den personen. Vissa människor har Sara försökt att hjälpa på plats men det är inget som går att göra vid varje tillfälle.
Vi kommer in på fenomenet med sommarkatter. Men Sara vill göra det klart att det finns lika mycket hemlösa katter året runt. Visst finns det personer som skaffar en så kallad sommarkatt men det finns lika många katter som blir övergivna i andra situationer. Ett tag fanns det folk i Skiftinge/Årby som inte orkade dumpa sina katter, de blev bara utknuffade i trapphuset där de fick irra runt innan någon ringde till oss och vi kunde hämta katten.
Eskilstuna skiljer sig inte mot resten av landet när det gäller hemlösa katter. Livbojen får in eller räddar katter även från angränsande län, de sätter ingen gräns, är en katt i nöd spelar det ingen roll var den finns. De flesta hemlösa katter är koncentrerade ute på landet. Oftast är de okastrerade och beståndet ökar väldigt snabbt då.
Det behövs mer kunskap och att alla tar ansvar. Tyvärr finns det många lata människor som inte orkar ta sina katter till veterinären för att kastrera dem. Istället slår de ihjäl katterna. Andra mår som sagt psykiskt dåligt och vissa tänker inte långsiktigt vilket man alltid bör göra om man ska skaffa en katt. Det finns också människor som sätter ut mat, det bör undvikas eftersom det lockar till sig ännu fler katter och är de inte kastrerade förökar de sig väldigt snabbt. Utan riktig omsorg är risken stor att de dör av sjukdomar, svält eller att de fryser ihjäl. Så oavsett om tanken är god är det inte lämpligt att ställa ut mat till okontrollerade kattgrupper, det vill säga katter som inte är kastrerade, märkta och inte har skydd mot väder och vind.
Ska man släppa ut sin katt gäller det att tänka både en och två gånger. För det första måste det var en bra miljö för katten. Att släppa ut den i ett tätbebyggt område är förenat med livsfara. Men man måste även vara medveten om att det finns stora faror även på landet. Medelåldern på en utekatt är betydligt kortare än på en innekatt. Den största dödsorsaken för en utekatt är att den omkommer i trafiken. Det finns alltså faror överallt som rovdjur, fordon, fällor eller att den blir instängd och dör av svält. På så sätt får många aldrig veta vad som hänt om katten förolyckats.
Avslutningsvis vill Sara att kattens status höjs. En katt är ingen slit-och-släng-vara. Det finns för lite regler idag som skyddar katten. Det sitter tyvärr djupt rotat och måste bearbetas från alla håll. Blocket säljer idag inte katter för under 500 kr och det är en bra början. Det bästa sättet är alltså att kastrera sina katter och sluta ta nya kullar bara för det är gulligt. Där måste vi börja. Livbojen hjälper till att få många katter kastrerade, allt lägger vi inte ut på hemsidan, Livbojen gör med andra ord mycket som inte alltid syns.
