I och med att ledningarna för IF Metall och Kommunal beslutat sig för att ansluta sina förbund till PTK/SN-avtalet är LO splittrat och fältet helt öppet för regering och riksdag att skriva om Lagen om anställningsskydd. Det skriver Lars Henriksson.
Artikeln har tidigare (9/12) varit publicerad i tidningen Internationalen.
Centerns ordförande Annie Lööf sammanfattar glädjejublande vad det handlar om:
– Förändringarna kommer göra att företag får ökad flexibilitet genom förändringar i saklig grund och betydande undantag från turordningsregler för alla företag, även medelstora. All heder till IF Metall och Kommunal som har tagit ansvar.
Modellen har varit densamma som när försämringarna i strejkrätten drevs igenom i fjol: först en statlig utredning med hot om lagstiftning som driver facken att göra upp om ett avtal med arbetsgivarna.
Det kan diskuteras hur stora förändringarna är och vilka följder de kommer att få i praktiken men att det är förändringar som förskjuter makt från de arbetande och deras organisationer till arbetsgivarna kan ingen förneka. Det uttalade syftet i Januariavtalet var precis detta, att “ge företagen flexibilitet” och införa “tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”, en av flera “systemförändringar som kan vara stabila över tid” som det uttrycks i inledningen.
När LO i november lovade att “tillsammans använda alla till buds stående medel för att nå våra mål om bättre villkor för LO-fackens medlemmar” låg avtalsrörelsen runt hörnet med möjligheter att sätta kraft bakom orden genom det starkaste medel som står till buds för en fackförening: strejken. Men innan frågan ens kommit upp hade de flesta fack redan slutit avtal.
Förhandlingarna om LAS fortsatte under fredsplikt utan att facken ens hade mumlat om strejk. Ett tecken så gott som något om att ledningarna för IF Metall och Kommunal inte varit intresserade av att ta strid i frågan. Metalledningen har länge varit företagens trojanska häst inom LO. Redan 2014 sa dåvarande ordföranden, Anders Ferbe, att han var beredd att förhandla om turordningsreglerna och att “alla anställda ska lära sig så mycket att de kan söka och få sitt eget arbete”. Att byta medlemmarnas kollektiva rättigheter mot individuell “kompetensutveckling”, det vill säga de enskilda medlemmarnas förmåga att konkurrera hårdare med varandra om jobben, har varit den refräng som sjungits i kör av den fackliga högern med IF Metalls och Unionens i förstastämman.
Att Kommunals ledning gav sin välsignelse till LAS-avtalet var något mer överraskande. När LO:s styrelse i våras godkände fortsatta förhandlingar lovade Kommunal att köra över styrelsen på den stundande LO-kongressen. Nu rättfärdigar förbundets ordförande Tobias Baudin sin vändning med hycklande jämställdhetsargument:
– Det här innebär att för första gången någonsin är det arbetarkvinnor i välfärden som får förbättringar och ökad trygghet.
Han antyder också att de fack som är mot avtalet är mansdominerade och kvinnofientliga. Så sent som i oktober kallade Kommunals ledning Svenskt Näringslivs sista avtalsförslag för en “sminkad gris”. De högst kosmetiska förändringar som tillkommit sedan dess har knappast ändrat denna drastiska beskrivning. Varför skulle ökat svängrum och mer makt för arbetsgivarna gynna kvinnor i Kommunal?
Detta är inte bara ett tillfälligt snedsteg utan ett öppet och direkt brott mot den fackliga huvuduppgiften: att upphäva konkurrensen mellan arbetare. De förbund som nu slutit upp på Svenskt Näringslivs sida har därför inte bara hjälpt till att skada anställningsskyddet utan även skadat många medlemmars förtroende för att vi med hjälp av våra fackföreningar ska kunna försvara våra intressen.
Risken är nu stor att reaktionerna på Metall och Kommunals svek leder till missmod och uppgivenhet. Att passiviteten ökar och tilltron till att möjligheten att åstadkomma förbättringar genom sammanhållning och facklig organisering stukas än mer. Det är nu en utmaning för alla fackligt aktiva att istället försöka vända den vrede som finns till aktivitet underifrån. Vi behöver samla oss så brett som möjligt för att folkbilda om de försämringar som nu förbereds och de konsekvenser de medför. Vi ska göra det politiska priset så högt som möjligt för dem som försvagar de anställdas rättigheter. Men vi behöver också gå vidare och dra slutsatser om varför det blev så här.
När LAS och flera andra lagar tillkom vid mitten av 70-talet var det med bakgrund av ett starkt tryck underifrån, från fackförbund, lokala klubbar och arbetargrupper som med eller utan fackligt stöd gick ut i konflikter. Att socialdemokraterna och deras samarbetspartier nu driver på förändringar som inte ens var tänkbara under Reinfeldts åtta år beror i grunden på att trycket underifrån inte är tillräckligt starkt. Företagen var inte mer intresserade av de anställdas rättigheter då än idag och de har aldrig varit nöjda med några inskränkning av deras makt på arbetsplatserna.
Att de nu börjat rulla tillbaka lagen med hjälp av fackliga ledare är ett uttryck för den maktförskjutning som redan pågår och en signal om att angreppen kommer att öka. Och att våra ledningar kan göra på detta viset beror på att vi är alldeles för tysta och passiva i vardagen. Vi kan inte räkna med att de som sitter på höga positioner ska göra något vettigt utan tryck underifrån. Det räcker inte med att kritisera och klaga eller ens att skriva motioner till fackliga möten och kongresser. Motståndet behöver byggas underifrån, i vardagen, på varje arbetsplats och i varje fackförening. Alltifrån att komma överens om vad som är rimliga arbetsvillkor just där till att ta strid för demokrati och medlemsmakt i facket eller välja företrädare som står för de fackliga grundtankarna om kollektiv solidaritet och gemensam handling och som inte utgår från företagens konkurrenskraft.
Lars Henriksson
Metallarbetare
Sex angrepp på anställningsskyddet
Det huvudavtal och den principöverenskommelse om att framföra krav på staten som slutits mellan Svensk Näringsliv å ena sidan och facken PTK och IF Metall och Kommunal å den andra är en omfattande och rätt rörig bunt av juridisk avtalstext, förhandlingsprotokoll och gemensamma krav på lagstiftning. Juridisk text behöver dessutom alltid tolkas och en praxis växer med tiden fram i förhandlingar och domar. Här är en första genomgång av några av de punkter som försvagar anställningsskyddet i överenskommelserna.
1. Utökade undantag i turordning vid uppsägning
Idag får företag med färre än 10 anställda undanta två personer från turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Huvudavtalet vill ha lagstiftning som ger alla företag rätt att göra tre undantag. De företag som lyder under Huvudavtalet ska få göra fyra undantag plus ett för varje driftsenhet på en ort eller max 15 procent av de som till slut sägs upp. (Om inte fack och företag kommer överens om en avtalsturlista. Se punkt 4.)
2. Ingen lön vid tvist om uppsägning
Om en uppsägning idag bestrids är den uppsagde anställd med full lön till dess att frågan avgjorts. Genom avtalet avskaffas denna rätt. Eftersom en sådan tvist kan pågå länge finns det stor risk att enskilda väljer att acceptera en felaktig uppsägning, kanske mot ett mindre avgångsvederlag.
3. Från “saklig grund” till “sakliga skäl”
Principöverenskommelsen vill att begreppet “saklig grund” för uppsägning ändras till “sakliga skäl”, något som har oklar verkan. Överenskommelsen vill också ge riktlinjer om vad som är “sakliga skäl” bland annat skrivs att samarbetssvårigheter är sakligt skäl om “samarbetssvårigheterna varit så svåra att de påverkat arbetsplatsen negativt och varit av en sådan karaktär att de måste åtgärdas.” Att byta ord i en lagtext är inte något man gör lättvindigt. Alla domar och annan rättspraxis sedan 1973 har förhållit sig till begreppet “saklig grund” medan det nya begreppet måste fyllas med innehåll. Att överenskommelsen redan börjat definiera “samarbetssvårigheter” som “sakliga skäl” visar att glidningen redan börjat.
4. Avtalsturlistor ska göras
Idag är det enligt LAS möjligt att göra en så kallad avtalsturlista där fack och företag gör upp om vilka personer som ska sägas upp utanför den turordning som utgår från anställningstid. I Huvudavtalet står nu att “De lokala parterna ska vid aktualiserad personalinskränkning värdera företagets krav och behov i bemanningshänseende. Om dessa behov enligt parternas gemensamma uppfattning inte kan tillgodoses med tillämpning av lag ska fastställandet av turordning ske genom avtalsturlista.
De lokala parterna ska därvid göra ett urval av de medarbetare som ska sägas upp så att företagets behov av kompetens särskilt beaktas liksom företagets möjligheter att bedriva konkurrenskraftig verksamhet och därmed bereda fortsatt anställning.”
“SKA” alltså. Det som idag är en möjlighet att frångå anställningstiden om facket går med på det förvandlas alltså till ett krav med arbetsgivarens behov som måttstock. Halmstrået “parternas gemensamma uppfattning” kan lätt slitas av. Vill en lokal klubb inte göra sådana avsteg står det i samma paragraf: “Enas inte de lokala parterna, äger förbundsparterna om endera begär det, träffa överenskommelse i enlighet med ovan angivna riktlinjer”. Det vill säga en lokal klubb kan köras över av centrala förhandlingar. Eftersom det är i avtalets anda att fack och företag ska handplocka de uppsagda med företagets behov i åtanke är det inte svårt att tänka sig hur Arbetsdomstolen kommer att resonera om frågan skulle hamna där.
5. Reglerna om uppsägning görs förhandlingsbara
Idag regleras detta i LAS 7§ som inleds med styckena “Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad” och ”En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.”
Parterna kräver nu i Principöverenskommelsen att denna grundpelare i anställningsskyddet görs förhandlingsbar, det vill säga att lagens krav på uppsägning kan sänkas om parterna avtalar om det:
Parterna ges möjlighet att i kollektivavtal som träffas med sådan arbetstagarorganisation som beskrivs i MBL 6 § tredje stycket (huvudorganisation) träffa överenskommelse som avviker från 7 §. Här kan särskilt tänkas att parterna i huvudavtal närmare reglerar frågan om vad som ska utgöra sakliga skäl för uppsägning.
6. Utvidgat strejkförbud
“Så länge som Huvudavtalet gäller mellan Parterna är de bundna av fredsplikt i frågor som regleras av Huvudavtalet.”
Med dessa ord i Principöverenskommelsen släpper facken möjligheten att driva frågor om stärkt anställningsskydd med hjälp av sitt viktigaste vapen, strejken. Inte ens vid de tillfällen då de centrala avtalen löpt ut och strejker är lagligt tillåtna får sådana krav tas upp så länge Huvudavtalet gäller.
Lars Henriksson
