Utgången av årets riksdagsval var ingen överraskning: en stor högermajoritet i Sveriges riksdag. Samma läge som de senaste fyra åren med andra ord. Med den stora skillnaden dock att socialdemokraternas fortsatta nedgång, SD:s uppgång, tillsammans med högerförskjutningen av hela det politiska fältet gjort det möjligt och tänkbart med ytterhöger-allians i regeringsställning genom öppna eller tysta överenskommelser. Det skriver Lars Henriksson.
Talande för socialdemokratins försvagning både opinionsmässigt och politiskt var att de redan innan valet öppnade för att samregera med de borgerliga partierna. Med landsfaderliga fraser som att “blockpolitik fördummar” söker sig Stefan Löfven och socialdemokratin allt längre från det enda som visat sig vara en framgångsväg för vänstern – en politik som tydligt gynnar den stora majoriteten av befolkningen och söker deras aktiva stöd. En klasspolitik med andra ord. Blockpolitikens rötter är nämligen att det finns klasser med motstridiga intressen.
Motsatsen är tanken att vi alla sitter i samma båt och att politikens uppgift är att få maskineriet att fungera så smidigt som möjligt. En syn på politiken som utgår från de stora företagens och bankernas behov och som delas av i stort sett hela det politiska etablissemanget. Där finns ingen maktkamp, inga klassintressen och framför allt, inget behov av att organisera några folkliga rörelser.
Detta är vad som lagt grunden till socialdemokraternas långsiktiga nedgång, särskilt sedan de anammade de nyliberala dogmerna i början av 80-talet. När (s)-ledningen nu sträcker ut händerna högerut är det ett försök att skaka av sig det sista av klassbaserad politik; något som mycket väl kan vara det slutgiltiga steget ut i samma svarta hål som partikollegorna i Frankrike, Holland och Grekland försvunnit i.
I en mansålder har den borgerliga dominansen förstärkts, genom ideologiskt malande, ett rullande politiskt systemskifte och direkt klasskamp från företagen. Avgörande för att det lyckats är att socialdemokratin och de flesta fackliga ledningar slutit upp kring den politik som kapitalet internationellt dikterat med nedskärningar, privatiseringar och marknadsanpassning. Det senaste årets debatt om strejkrätten som utmynnade i sommarens gemensamma förslag från arbetsgivare och fack är bara ett litet men tydligt exempel på hur långt det gått.
Varje anpassning till “konkurrenskraft” och företagsintressen i namn av “svenska intressen” – det må vara i frågor om arbetsrätt, vapenexport eller flyktingfrågor – från socialdemokrati och fackföreningsrörelse, försvagar den kollektiva grund arbetarrörelsen vilar på. Det förskjuter makten från arbete till kapital, stärker individualismen och nationalismen och lägger en grund för nya höger-ras. Tillsammans med det politiska systemets avdemokratisering och att det socialdemokratiska toppskiktet numera självklart rör sig genom svängdörrarna mellan näringsliv och politik ökar avståndet till en allt mer maktlös och misstrogen arbetarklass.
Uppgiften för alla som inte vill kapitulera inför högerns försök att släppa loss en ny våg av klasskamp, mot människor och miljö, är att på bredast möjliga sätt organisera motståndet mot den kommande offensiven. Att fortsätta göra motstånd mot privatiseringar och nedskärningar i välfärden. Att försvara arbetsrätten på varje punkt. Bygga den klimatrörelse som så desperat behövs. Bekämpa förtryck av alla sorter mot olika grupper inom klassen.
Oavsett vad som händer i riksdagens korridorer är detta vad vi behöver göra, idag, i morgon och i åratal framåt. I vardagen, på arbetsplatserna, i folkrörelser av alla slag och även i form av politiska enhetsinitiativ. Som socialister ankommer det på oss att visa hur detta kräver att vi ifrågasätter kapitalets makt. Att vi inte nöjer oss med att minimera skadorna och förlusterna utan sätter som mål att ena den stora majoriteten för sina gemensamma behov och långsiktiga intressen.
Lars Henriksson
Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se
