Evenemanget “Folk och kultur”, som årligen går av stapeln i Eskilstuna, får här kritik av musikern, komponisten, regissören och skribenten Tuomo Haapala, som anser att evenemanget knäböjer för Mammons profitdyrkande präster och penningsmorda predikanter.
*******
Det årliga konventet “Folk och kultur” har trots sitt vilseledande namn bidragit till att förkunna näringslivets profitstyrda syn på kulturen. En mer passande titel vore “Byråkrater och business.”
Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Deras ambition har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen på vinstinriktad verksamhet.
Under 1980-talet sjösattes kampanjen “Starta eget” med syfte att splittra de starka organisationer teater-, musik-, text- och bildskaparna hade byggt upp. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 1960-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profitmaximeringen.
Det nya stridsropet “Starta eget” lät dock lite lockande för många konstnärer, musiker och teaterfolk. En individuell befrielse hägrade! Just individualiseringen var också huvudavsikten och målet för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför det kommersiella tänkandet störde dem.
Redan på 1970-talet initierade arbetsgivarorganisationen SAF en kampanj för att bekämpa alla former av kollektivism inom kulturen.
Tidöregeringen har kraftfullt fortsatt på det spåret och det statliga, regionala och kommunala stödet för olika former av kultur minskats drastiskt samtidigt som kulturlokalernas hyror höjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt bland annat med hjälp av Statens fastighetsverk.
Som ett av de tydligaste exemplen på Svenskt Näringslivs framgångsrika framfart framstår ett årligt konvent i Eskilstuna. Än en gång skall konventet ”Folk och kultur” genomföras där. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det hela sjösattes för ett antal år sedan, bra för kulturen i Eskilstuna, Sörmland och hela landet.
Tillställningen visade sig dock redan från begynnelsen vara tydligt präglad av Svenskt Näringslivs kultursyn och deras offensiva strävan att ändra kulturbegreppets innehåll. Näringslivet vill som bekant att kulturen ska bli alltmer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i all deras dokumentation som “kulturella och kreativa näringar”.
Kulturen som ett område med plats för fantasi, experiment, lekfullhet och frihet från överhetens styrning är något Svenskt Näringsliv vill se ett slut på. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare, förutom kraftigt minskade medel skall vi snärjas helt in i deras tankesätt.
Kulturministern Parisa Liljestrand driver tydligt näringslivets linje och säger bland annat att “Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden – nämligen företagande.”
Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av många kommuner. Flera kommuner vill nu prioritera något de kallar för ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor.
Norrköpings före detta kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester (SON) att spela musik av Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta emot mer mångfasetterad kultur.
Men åter till Folk och Kultur. På konventet kan vi, fria kulturskapare köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. Man kan även till exempel som poet eller musiker uppträda en kortare tid på en minimal scen med ett 20-tal åhörarplatser men det är självklart fråga om gratisarbete. Man får vara glad att man får synas.
Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En som engagerats som moderator är Per Schlingmann och hans ersättningsnivåer är välkänt extremt höga. Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar – oftast utan inblandning av kulturskapare – kring nyttan med kulturen.
En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan innebar att ett halvt dussin storföretagsledare resonerade kring på vilket sätt kulturen skulle kunna användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till den diskussionen.
I år så har näringslivet ytterligare stärkt sitt grepp om konventet. Folkrörelsesverige och åtskilliga kulturskapares organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet “Folk” plockas bort från rubriken.
Frågan är om vi kulturskapare och våra organisationer orkar bekämpa businesstänkandet med allt mindre ekonomiska resurser? Hur ser egentligen framtiden ut för det svenska kulturlivet?
Tuomo Haapala
