Arkadij Babtjenko
Krigets Färger – Ett vittnesmål
Ersatz Pocket 2022
Recensent: Per Olof Larsson
I nyheterna rapporteras att hundratusentals ryska män försöker att undkomma att bli inkallade till krigets Ukraina och väljer att ge sig av till Georgien eller något annat land. Det kan tyckas märkligt med en så drastisk åtgärd för att komma undan kriget men efter att ha läst Arkadij Babtjenkos Krigets Färger så låter det som ett bra val.
Babtjenkos berättelse börjar när han som artonåring blir inkallad för att strida i Tjetjenien. Han ger en fasansfull beskrivning av tillståndet i den ryska armén om våld, korruption och droger. Genomgående handlar det om krigets meningslöshet.
Författaren hamnar till en början i uppsamlingslägret varifrån soldaterna transporteras till fronten. Dagligen lyfter helikoptrar med nya färska soldater till fronten på andra sidan bergen och kommer tillbaka med lik och likdelar inslagna och paketerade som slängs ut på marken.
Det råder en strikt hierarki bland soldaterna. Veteraner misshandlar de nya värnpliktiga. Veteranerna har begravt sina döda kamrater och vet att de själva inte kommer att överleva kriget. Därför blir våldet en säkerhetsventil. Alla kommer att dö, både de som slår och de som blir slagna, det är ingen skillnad.
Soldaterna tröstar sig med droger och billig vodka och är ständigt berusade. Veteranerna, befälen och underbefälen super sig djuriskt berusade och ger sig på de yngre värnpliktiga. Överstarna på majorerna, majorerna på löjtnanterna och de på soldaterna.
Nya soldater utsätts för en enorm pennalism ifrån veteranerna, de som har legat inne längre. De kräver nykomlingarna på pangar och misshandlar dem dagligen.
För att få pengar till heroininköp säljer säljer soldaterna sina vapen till tjetjenerna. Det handlar om att överleva, inte fienden utan i den egna armén.
Krigen är en affärsverksamhet. Soldaterna stjäl teknisk utrustning eller skruvar loss allt som går och säljer till folk utanför förläggningen. Det är sådant man hör från dagens Ukraina, ryska soldater som har sålt däcken till pansarvagnarna och köpt billiga som inte klarar användas i strid.
När Babtjenko kommer till fronten är det inte annorlunda, soldaterna stjäl, äter vidrig mat och får på käften. Det som är annorlunda är att en fiende försöker döda den. Och mycket riktigt dimper det ner granater, skottsalvor. Ibland stupar eller skadas någon, ibland inte.
Titelns färger anspelar på att man tror att krig är i svartvitt. Men att då är det inte. Man dödar människor bland klara färger, gröna träd och blå himmel, fåglarna kvittrar och marken är täckt grönt gräs och blommor. Det är ett färgrikt dödande. Döda människor ligger i gräset. Man kan stå invid de döda och prata, röka och skratta. Hemskt blir det bara när de skjuter på dig.
Babtjenko viker inte från soldaternas perspektiv. Det är inte striderna med fienderna som är det viktiga. Det är den lilla gruppen som ligger i leran och försöker att hålla kölden, hungern, vätan och tjetjenerna borta.
Efter fyra år återvänder Babtjenko till Moskva nedbruten och för att bli fri från sina mardrömmar skriver han Krigets färger. Han har nu lämnat Ryssland och lever i Ukraina.
Boken kom 2007, på svenska i pocket 2022, och man känner igen en del berättelser inifrån den ryska armen i Ukraina. Det kommer helt säkerhet biografier från ryska och ukrainska soldater från dagens strider. Men Krigets färger låter oss ana något om tillståndet i den ryska armén.
Per Olof Larsson
