Den 27 november gästade den i El Salvador födde Västeråsaren José Maria Maravillas folkhögskolan i Eskilstuna. Latinamerikagruppen arrangerade och eFOLKET skrev om det. Artikeln införd 29 november. José beskrev bland annat hur vänsterfronten FMLN efter ett decenniums väpnad kamp mot överklassen och den mordiska högern når en fredsuppgörelse och sedan vinner valet 2009. Men allt gick snett. Ingen omfördelning av rikedomarna, inga sociala reformer som skulle kunna skapat ökad jämlikhet. Istället breder korruptionen ut sej bland de gamla vänsterledarna precis som den gjort inom högerblocket som regerat tidigare. Allt sluta med valnederlag 2019, med att flera ledare går i exil med sina nya förmögenheter.
Tyvärr är detta inte unikt för el Salvador. Den våg av framgångar för befrielserörelser och vänsterrörelser som vi såg från andra världskrigets slut fram till 8-talet har i allt för många fall gått samma väg som i El Salvador
Vi kan tänka på ANC i Sydafrika, Mugaberegimen i Zimbabwe, den Algeriska utvecklingen etc. I vissa fall har det inneburit ekonomisk stagnation och fortsatt fattigdom. I andra fall har ekonomin utvecklats men med stor ojämlikhet och med uppkomsten av aggressiv kapitalism. (Vietnam, Kina).
I många fall har ledningarna utvecklats i auktoritär riktning. Tragiskt.
Dessa regimer föddes ofta i kamp mot imperialismen. En kamp som fördes med stora förhoppningar om en jämlik, rättvis och demokratisk framtid. USA-imperialismen och andra kapitalistiska makter behöll efter det att de förlorat kontrollen en fientlig attityd och har genom åren försökt att sabotera de nyligen befriade ländernas utveckling. Apartheid-Sydafrika terroriserade i åratal Moçambique och Angola. USA har aldrig gett upp sina ambitioner att kontrollera Latinamerika. Och även om regimerna utvecklats i kapitalistisk riktning så har de sitt ursprung och utgör ett irritationsmoment för USA och västvärlden. Eftersom de ofta utvecklats i auktoritär och allt mer odemokratisk riktning kan t.ex. USA maskera sin strävan efter ekonomisk dominans med fraser om demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratiska rättigheter som man struntar i om regimerna är politiskt och ekonomiskt säkrade för imperialismen. Se till exempel USA:s relation till de arabiska Gulfstaterna.
Vietnam isolerades och USA och England stödde Pol-Pot efter det att han störtats av Vietnameserna. Massmördaren Pol Pot, och hans rörelse fick med USA:s och Englands stöd representera Kambodja i FN i flera år efter att han förlorat makten. Margaret Thatcher lät brittiska elitförband träna väpnade Pol-Pot-trogna styrkor i djungeln. Allt detta för att försvåra för vietnameserna. Det vietnamesiska folket skulle straffas för att de gjort motstånd och till och med besegrat USA-imperialismen.
Idag har USA närmast vänliga förbindelser med Vietnam eftersom landet lämnat allt vad revolutionär politik heter och istället blivit en relativt framgångsrik kapitalistisk stat.
Men alla f.d. antiimperialistiska regimer har inte gått den vägen. Khadaffi-regimen i Libyen är ett exempel. Khadaffi tog makten i en militärkupp och hans regim var aldrig varken socialistisk eller demokratisk. Men han utvecklade en antiimperialistisk retorik och stödde med hjälp av sina oljepengar olika befrielserörelser. Imperialismen försökte få bort honom och försökte till och med mörda honom. Men efter elfte september-attacken i New York beslöt Khadaffi att göra fred med imperialisterna och skrotade stora vapenarsenaler. Han togs in i värmen och utvecklade till och med en personlig vänskap med olika västledare som Brittiske premiärministern Tony Blair, Italiens Berlusconi och USA:s utrikesminister Condoleezza Rice. Men Khadaffi sågs aldrig som en man under full kontroll och när inbördesstrider bröt ut i samband med den arabiska våren så beslöt hans nyvunna vänner att ta chansen och störta honom. Och låta honom mördas.
Många f.d. vänsterregimer har fått erfara att de trots att de lämnat alla socialistiska ambitioner fortfarande är utsatta för fientlighet från de kapitalistiska imperialistiska stormakterna.
Vänsterkrafter världen över har gått olika vägar i sitt förhållande till dessa konflikter. Några har tagit fasta på regimers och ledares antiimperialistiska och kanske till och med socialistiska förflutna och stött dem långt efter att de lämnat allt progressivt bakom sej. Speciellt om dessa regimer och ledare upprätthåller en antiimperialistisk retorik. En retorik som mestadels bara är tomma fraser. Så fortsatte till exempel många inom vänstern världen över att stöda Mugabe i Zimbabwe.
Andra vänsterkrafter världen över har böjt stickan i motsatt riktning och tagit fasta på regimernas odemokratiska praktik och har gått så långt så att de till och med stött imperialistiska sanktioner och interventioner med motiveringen att dessa kan hjälpa fram en demokratisering.
En tredje inriktning förstod att man alltid måste motsätta sej imperialistisk inblandning, såväl i form av ekonomiska sanktioner som militärt agerande. Dessa handlingar utgår, demokratisk retorik till trots, alltid från de kapitalistiska stormakternas behov av ekonomisk, politisk och territoriell kontroll. Men förespråkare för denna tredje ståndpunkt förstår också att man aldrig får förvandlas till en supporterklubb för f.d. progressiva borgerliga regimer. Låt oss ta några exempel:
Vi börjar med det redan relaterade Libyska fallet. En del av vänstern stödde reflexmässigt Khadaffi. Detta utifrån hans anti-imperialistiska förflutna och utifrån det nationella oberoendet. En annan del utgick från det odemokratiska styret i landet och att Khadaffi faktiskt hotade att krossa oppositionen. Denna del av vänstern kom att stödja den imperialistiska interventionen. Och vi ser det katastrofala resultatet idag.
En tredje inriktning höll fast vid att interventioner från imperialistiska makter aldrig har en progressiv målsättning, vilka fraser de än draperas i. Men att samtidigt ett politiskt stöd till Khadaffi-regimen var uteslutet. Denna riktning ställde förhoppningarna till ett slut på den militära konfrontationen så att en demokratisk utveckling skulle kunna bli möjlig.
Ett annat exempel är Syrien. Här gick samma mönster igen. Återigen tog en del av vänstern ställning för Assadregimen utifrån att motståndaren var imperialismen och Assad-regimen var försvarare av landets oberoende. En annan del utgick från det extrema förtrycket i Syrien och kom att stöda den allians bestående av delar av oppositionen i samarbete med imperialistmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike m.fl.) och även med reaktionära islamister från Gulfstaterna och från den egna regionen.
Återigen fanns det en tredje ståndpunkt inom den globala vänstern som tog avstånd från Assadregimen men också från den väpnade oppositionens allians med imperialister och islamister. Man såg att för folket skulle denna konfrontation bara innebära elände. Återigen kan man säga att denna tredje ståndpunkt visade sej ha rätt.
Låt oss vända blickarna mot dagens Latinamerika och se hur samma mönster går igen i fallet Nicaragua.
När sandinisterna (FSLN) lyckades störta den borgerliga Somoza-diktaturen 1979 möttes det av glädje och förhoppningar världen över. Den sandinistiska revolutionära regimen genomförde en rad reformer i det arbetande folkets intressen. Men snart satte de kontrarevolutionära krafterna in sin motoffensiv. USA utrustade de s.k. Contras, som från baser i grannländerna terroriserade Nicaragua. Över 20 000 nicaraguaner dödades i det av Reagan-regeringen organiserade kriget. Sandinisterna backade och gjorde eftergifter. För varje eftergift växte tuppkammen på motståndaren. Kriget var utmattande. Till slut kom tillräckligt många att rösta på den borgerliga opposition i förhoppning att kriget skulle ta slut. Sandinisterna avgick 1990. I opposition utvecklades den f.d. sandinistiske presidenten Daniel Ortega alltmer åt höger. Han inledde samarbete med olika krafter inom borgerligheten (som Arnaldo Alemán, president 199-2002) och slutligen ingick han till och med en pakt med med den reaktionära katolska Kyrkan. Resultatet av pakten blev bl.a. att Ortega när han 2006 slutligen återvann president-titeln införde de hårdaste anti-abortlagarna i världen. Abort blev i praktiken totalförbjudet. Ortega inledde också ett samarbete med arbetsgivarföreningen, COSEP, ett centra för den nicaraguanska högern.
Hans hustru, Rosario Murillo är idag vicepresident. Tillsammans har de ekonomiskt berikat sej och sett till konsolidera sin makt med omfattande förtryck och fängslande. Regimen har under en lång tid haft ett visst stöd genom att reformer i skolväsende och infrastruktur liksom i brottsbekämpning gjort Nicaragua betydlig lättare att leva i jämfört med El,Salvador, Honduras etc. Detta, tillsammans med USA:s fientlighet, har lett till att en del av vänstern i världen fortfarande ser Ortega-Murillo-regimen som progressiv och värd att stöda. Denna del av vänstern har också kunnat hämta argument från det faktum att delar av oppositionen samarbetar med USA . Medlemmar av oppositionen har gjort resor till Washington och sammanstrålat med några av de värsta högerkrafterna inom US-amerikansk politik. Individer som Ted Cruz, Marco Rubio and Ileana Ros-Lehtinen. Genom organet National Endowment for Democracy (NED) har USA pumpat in pengar till olika projekt s i Nicaragua med det uttalade syftet att nå “regime change”. (Regimbyte alltså).
Inför valet som just hållits såg Ortega-Murillo till att motståndare hölls fängslade. Till och med veteraner från sandinismen som har brutit med Ortegas FSLN och istället är organiserade i UNAMOS (tidigare kallat MRS, Rörelsen för Sandinismens Förnyelse).
Men delar av vänstern förtränger dessa ovedersägliga fakta som visar på Ortega-Murillos degenerering. Regimen är idag en borgerlig regim och, allt mer auktoritär. De som fortfarande sprider myten om denna regims progressiva karaktär vill till varje pris se en kraft som står upp mot imperialismen. Dom förväxlar tom retorik med verklig antiimperialism.
På samma sätt vill de som rakt av stöder oppositionen se en “god sida” som står upp mot regimen med rättfärdiga krav. Att delar av oppositionen helt klart samarbetar med de värsta högerkrafterna i det US-amerikanska etablissemanget blir något man helt enkelt vill förtiga.
Återigen måste en “tredje ståndpunkt” formuleras. Demokratiska socialister måste understryka att motståndarens motståndare inte automatiskt är vår vän. Vi måste fördöma varje inblandning från imperialismens sida, samtidigt som Ortega-Murillo-regimen måste fördömas som en allt mer auktoritär borgerlig regim.
Jag vill rekommendera två texter som på ett balanserat sett tar upp den komplicerade situationen i Nicaragua. Den ena är skriven av Gabriel Hetland i Le Monde Diplomatique men översatt till svenska av Jonas Elvander. publicerad i Flamman och hittas på länken nedan.
Den andra texten finns tyvärr bara på engelska. Den är skriven av Margaret Randall och publicerad i International Viewpoint.
Peter Widén
