“The Browning of America” var en uppmärksammad artikel i Time Magazine 1990. Sedan dess har befolkningsutvecklingen från ett i huvudsak vitt USA till ett alltmer färgrikt, etniskt differentierat och “rasmångfaldigat” land fått växande uppmärksamhet i debatten om landets nutid och framtid.
Folkräkningsbyråns (National Bureau of Census) kommande siffror 2020 beräknas bekräfta den tilltagande “bruningen” av USA (man presenterar befolkningsstatistik – speciellt vart tionde år). Redan 2013 var en majoritet av amerikanska spädbarn under ett år icke-vita. Minoriteter är idag i majoritet i landets offentliga skolor och förskolor.
Sedan 2010 minskar andelen vita invånare i alla 50 delstater. Vita är redan minoritet i Kalifornien, Texas, Hawaii och New Mexico. 2030 kommer de att bli minoritet i ett “solbälte” från Los Angeles i Kalifornien till Miami i Florida.
I dagsläget (2020) är vita drygt 60 procent av USAs befolkning, icke-vita 40 procent. Engelsktalande vita är 62,1%, Spansktalande latinos-hispanics-latinamerikaner 17,4%. icke-spansktalande svarta 13.2%, icke-spansktalande asiater 5,4%, ursprungsbefolkningar 1,4%.
Mellan 2000-2010 stod latinamerikaner för mer än hälften av landets befolkningstillväxt. Två tredjedelar av Hispanics är födda i USA. Och enligt den amerikanska folkräkningsbyråns officiella prognoser kommer de vita amerikanerna att bli minoritet 2045. Då blir USA ett mångkulturellt land av enbart minoriteter (med vita som största minoritet).
Vita engelsktalande blir om 25 år uppskattningsvis 49,7 procent av befolkningen, Hispanics (latinos, latinamerikaner, spansktalande) 24,6 procent, svarta 13,1 procent, asiater 7,9 procent, “mångrasiala” (multiracials) 3,8 procent (sedan finns diverse små urbefolkningar i USA, Alaska och Stilla havet, som Native Americans – “indianer”).
Den här “förfärgningen” eller “bruningen” av USA tilltog från och med 90-talet med invandring och hög fertilitet bland speciellt latinamerikaner (Hispanics) och asiater. Samt allt fler blandade äktenskap, inte minst mellan vita och svarta. Detta tillsammans med måttlig tillväxt bland svarta och andra icke-vita.
Den snabbt åldrande vita befolkningen går mot minskning. De icke-spansktalande vita är den enda krympande befolkningsgruppen. Det gäller inte minst den vita (manliga) arbetarklassen som enligt uppgifter närmast halverats mellan 1980-talet och idag. Å andra sidan ökar städernas svarta och latinamerikanska servicekvinnor i arbetarklassen (de röstade på Biden enligt DN).
En majoritet av USAs befolkning ser positivt på det nya spännande färgsprakande mångfalds-Amerika som växer fram. Det gör däremot inte en majoritet av republikaner.
Och olika slag av opinionsundersökningar visar att de vitas krympande andel av USAs befolkning oroar inte minst delar av USAs vita arbetarklass. Det aktiverar en vilande vit identitet. Vilket även i fortsättningen kommer att skapa en marknad för politiker som Trump, enligt diverse analyser.
Men (mina kommentarer) andra källor än de jag ovanstående refererat till lyfter mer fram att den vita arbetarklassen har fått det allt sämre levnadsmässigt, med USAs tilltagande ekonomiska problem, globaliseringen, Kinas växande industri, och som ett resultat det så kallade “rostbältet” i norr, med nerslitna gamla industristäder, övergivna hem, nerlagda Main Street-affärer, och en bitter sviken arbetarbefolkning.
Det skulle då vara socialt klassmissnöje (tilltagande fattigdom) snarare än etniskt-rasistiskt missnöje (fördomar och rädsla bli minoritet) som attraherar vissa vita manliga arbetare. Eller kanske både och, spekulerar jag. Ungefär som en del missnöjda svenska (s)-arbetare i protest röstar på vänstern (klass), andra på sd (etnicitet).
När man talar om de olika etniska och “rasliga” grupperna i USA (i landet används begreppet “ras”, i motsats till i Sverige) är det viktigt att förstå att det inte är genetiskt-rasligt man främst diskuterar. De olika etniska grupperna är så kallade sociala kulturella konstruktioner – olika identiteter – snarare än uppbyggda på ren “ras” och hudfärg.
Så räknas de svart-vit-blandrasliga (“mulatter” som Obama – fast det begreppet används inte) till den svarta “ursprungsafrikanska” befolkningsgruppen. Till den engelsktalande vita europeiska gruppen räknas även de med arabiskt påbrå (Nordafrika och Västasien), alltså “bruna”.
Till den “gula gruppen” från Östasien räknas även indier som liksom andra västasiater är “bruna”. Till Hispanics räknas de spanskspråkiga latinos oavsett om de är “rasligt” vita, svarta eller av ursprungsfolk (”indianer – ett uttryck som inte längre ska användas).
Observera att man i självuppskattningen av sin identitet till The National Bureau of Census (folkräkningsbyrån) kan uppge flera olika identiteter – exempelvis vit och latinamerikan (Hispanic). Alltså att man rent “rasligt” ser sig som vit, men språkligt-kulturellt som latino.
Bakom detta kan ligga rasism och självrasism som gör att man betecknar sig som vitare än man är. Bland speciellt ljushyade och framgångsrika latinos finns en tendens att omdefiniera sig som vita. En liknande mindre tendens finns bland ljushyade svarta (ett slags tragiskt självförnekande “bleknings-fenomen” USA delar med hela Latinamerika). En stor grupp hispanics räknar sig som Hispanics och vita.
Invandringen från Europa till USA gick i vågor, först germanska protestanter, så katoliker från Irland och Italien och andra länder. Vidare katolska och ortodoxa slaver från Östeuropa, liksom judar. Den massinvandringen är över sedan länge.
De vita européerna som kom till USA diskriminerades, hamnade längst ner i den sociala hierarkin, men kom så småningom att accepteras i den vita huvudgruppen i USA. Katoliker accepterades först när Kennedy valdes till president 1960.
På sikt började de olika immigrantgrupperna tala engelska och ingå blandäktenskap – det som kallas den amerikanska smältdegeln. Det var en svårare process än som omtalas i USA självbild. Via bindestrecks-amerikaner (som polsk-amerikan) till slutresultatet – vita amerikaner med olika grad av etniskt släktminne.
En del bedömare har antagit att samma process skulle ske med de spansktalande latinamerikanska invandrarna till USA. Men dessa har bibehållit sin egen språkligt-kulturella särart. Därför räknas de som en egen etnisk grupp i självuppskattning och i officiell statistik.
Det finns en motreaktion till detta, de som pläderar för att engelska ska bli USAs officiella språk. Så är det konstigt nog inte idag. Även om hälften av delstaterna har proklamerat engelskan som officiellt språk (på Hawaii är engelska och hawaiianska officiella språk).
Varför har då hispanics bibehållit sin egen språkligt-kulturella särprägel? Låt oss räkna upp olika faktorer som skiljer den senare latinamerikanska invandringen från den tidigare europeiska. Varför har européerna assimilerats in i den vita gruppen, men inte Hispanics, som många trott?
Hispanics är den äldsta etniska gruppen i USA efter Native Americans (infödda ursprungsfolk, amerindians). De bodde i det då spansk-mexikanska sydvästra USA och blandade sig delvis med indianer skapande en mestisbefolkning. De var alltså före de vita.
Latinos utgör den senaste och nu största och ännu pågående invandringsvågen till USA. Genom gränsfloden Rio Grande och närheten till USA har hela tiden nya legala och illegala invandrare kunnat ta sig till drömlandet i norr.
Närheten till Latinamerika har också gjort att man kunnat resa fram och tillbaka till det gamla hemlandet, och behålla kontakten med släkten där. Dagens sociala medier, teve och radio på spanska har också gjort att spanskan levt vidare.
Liksom kulturen – via den nära kontakten med den vibrerande levande latinamerikanska spansk-portugisiska civilisationen, med sin musik, dans, fiestas, traditioner etcetera. Latinamerika tränger in i USA söderifrån.
En del hispanics har övergått från spanska till engelska, speciellt i blandäktenskap. Men fortsatt latinamerikansk invandring och hög fertilitet fyller ändå hela tiden på den växande gruppen latinos, som om 25 år beräknas utgöra en fjärdedel av USAs befolkning enligt Nationa Bureau of Census officiella förutsägelser.
Och även om gruppen i sin helhet skulle byta från spanska till engelska, varför skulle de då bli “kulturella” och “rasliga” vita? De har en egen stark kultur och “rasmässigt” är de inte vita (även om man som vi sett kan “byta ras”). Vad är de då om inte vita?
Närmare två tredjedelar av latinamerikanerna i USA är från Mexico (62 procent). Befolkningen där är 60 procent mestiser (vit och ursprungsfolk), 30 procent urbefolkning (“indianer”) och 10 procent vita. Urfolksandelen i Mexico är alltså 60 procent.
Nu finns ju fenomenet med “kulturell mestisering”, att en ur den ursprungliga infödingsbefolkningen antar en mestisidentitet. Å andra sidan finns sedan revolutionen för 100 år sedan en stark identifikation i Mexico med såväl mestis- som “indianarvet”.
Runt 10 procent av latinamerikanerna i USA kommer från Centralamerika, och lika många från Sydamerika (ofta Anderna). Även bland dessa överväger indianer och mestiser.
Puertoricaner är 10 procent av hispanics i USA, och de ser sig som 75 procent vita och 12 procent som svarta. Kubaner är 4 procent av USAs hispanics och de identifierar sig som vita till knappt två tredjedelar och mestis-mulatt-svarta till drygt en tredjedel. Bland de från Dominikanska republiken är mulatter-mestiser-blandat 72 procent, vita 16 procent och svarta 11 procent.
Ursprungsfolkandelen är alltså starkast bland USAs latinos, sedan mestiser, följt av vita och svarta. Hispanics är historiskt, geografiskt, kulturellt, språkligt och “rasligt” en egen mångfacetterad etnisk grupp. Varför skulle de byta språk och kultur, och omdefiniera sig som vita (vilket de objektivt sett inte är)?
Det finns olika åsikter och uträkningar i dessa frågor. Framtiden är svår att förutspå – i detta sammanhang vad gäller latinos kommande invandring , fertilitet, språkutveckling och identitetsevolution.
Men folkräkningsbyrån i USA räknar uppenbarligen med att “de bruna” hispanics kommer att leva kvar som en egen och växande etnisk grupp i landet.
Enligt National Bureau of Census fortsätter sålunda “bruningen” och “förfärgningen” av USA fram till 2045. Då blir minoriteterna majoritet. De vita minoritet.
Den vita överklassen erövrade “indianernas” marker, tog in asiater för trälarbete och svarta för slaveri. De färgade underklasserna tar nu revansch och hittar sin plats i nationen.
—Hans Norebrink
# Andra “vita” länder som sakteligen “brunas” är Kanada, Australien och Nya Zeeland. Som iUSA-texten finns olika befolkningsstatistik.
I Kanada är ursprungsbefolkningens “First Nations” av inuiter (“eskimåer”), “indianer” och métis (mestiser) 6,1 procent, asiater från Kina, Indien och Fllippinerna 11,5 procent. En bruning på 17,1 procent i detta vita engelsk-franska land (nästan 1/5).
Nya Zeeland har runt 15 procent maorisk urbefolkning, knappt 10 procent asiater (Kina, Indien, Fillippinerna) och blandbefolkning, samt knappt 10 procent från Oceaniens öar. De flesta vita har maorier i släkten. En “bruningsprocent” på runt 35 procent (1/3).
Australien. Svårt hitta statistik. En uppgift säger 16 procent asiater, en grupp som växer i alla de tre länderna. Urinvånarna aborginer runt 2 procent. En del invandring från Afrika. Så en “brungrad” på 18 procent (1/5).
# Källor: The National Bureau of Census, slagningar på “The Browning of America”, Bill Frey: “Diversity Explosion: How New Racial Demographics Remake America”, slagningar på ras i Mexiko och Centralamerika, slagningar på “Hispanics white” , “Rostbältet” och vit arbetarklass, etcetera.
