Under rubriken “Labour tar elitens parti mot arbetarklassen” skriver Proletärens ledarskribent Ulf Nilsson: “Vem företräder arbetarklassen och folkflertalet i Storbritannien – Boris Johnson eller Jeremy Corbyn?”
Mången läsare gnuggar sej nog i ögonen. Hur kan frågan ställas över huvud taget? Boris Johnson företräder inte bara det konservativa parti som den brittiska arbetarklassen fått kämpa emot i mer än 100 år. Johnson företräder dess mest reaktionära och arbetarfientliga flygel.
Läsarens chock blir inte mindre när man inser att KP och Proletären just föredrar denna politiska riktning i det val som nu stundar.
Hur kan man hamna här. Vi är tyvärr i denna artikel tvungna att tynga texten med ganska långa citat från ledare i Proletären. Detta därför att undvika misstankar om att vi hittar på. För vi gör inte det. KP:s politiska bankrutt är ett faktum.
Grunden för KP:s resonemang är att just Brexit, att Storbritannien lämnar E.U., är det viktiga.
Att bekämpa E.U är ett fundament för KP. Och man menar att övrig vänster sviker här. Så här skriver man om andra vänsterpartier:
“Allteftersom deras väljar- och medlemsbas förändrats blir alltfler av dem EU-anhängare som dillar om att påverka EU inifrån.
Tidigare var det självklart att erkänna att EU var anti-socialistiskt, omöjligt att förändra och en intresseklubb för banker och storföretag. Nu vill man reformera kolossen. Alla som är emot EU är plötsligt misstänkta, nostalgiska figurer som står långt till höger.”
Underförstått i detta resonemang är ju att KP står fast på arbetarklassgrund medans andra vänsterpartier förvandlats till medelklasspartier. Nu är det enligt vår mening inte så enkelt. Som vi ska visa nedan så glider KP ganska ordentligt bort från en proletär klass-ståndpunkt.
Vi hävdar att kampen mot E.U.-kapitalismen inte går via Exit – processer och underkastelse under reaktionära delar av den “egna” borgarklassen (som i Brexit – fallet) utan genom internationell samordning av arbetarklassen. Exakt hur E.U.-bourgeoisien kommer att kunna besegras får framtiden utvisa (det blir ingen lätt kamp) men att det måste ske genom internationell klasskamp och arbetarsolidaritet över gränserna är givet. KP ställer inte ens dessa målsättningar. För KP och Proletären är det “Sverige ut ur E.U.” och Brexit som gäller.
Vi lever i en mörk period. Reaktionen är på offensiven och arbetarrörelsen försvagad. En ljuspunkt i mörkret är att vänstern inom Labourpartiet till de konservativas och Labourhögerns fasa lyckats placera Jeremy Corbyn som partiledare. Corbyn har årtionden av träget arbete till försvar av sociala och fackliga rättigheter, anti-imperialism och fredskamp bakom sej. Den flod av hat från yttersta högern och de konservativa, ja från hela borgerligheten och inte minst från officerskåren som idag väller över Corbyn är vidrig att beskåda. Den israeliska regeringen liksom Donald Trump förklarar att Jeremy Corbyn absolut inte får vinna.
Så hur ser då KP och Proletären på Jeremy Corbyn? Så här skriver Proletären:
– Labour har tagit överhetens ståndpunkt. det är inte konstigt att arbetarklassen överger partiet hals över huvud och att Boris Johnson och Tories vinner ökat stöd. Boris ger intryck av att vilja få jobbet gjort.
Och vidare:
– Folket gjorde uppror genom att utnyttja sin rätt att rösta (rösta för Brexit. min anmärkning). Labour kontrade genom att bli finanskapitalets och den urbana medelklassens högljudda språkrör.
Man häpnar! Vilken planet lever Ulf Nilsson på? Vilken ståndpunkt är det som Corbyn då intaget? För det första har han argumenterat för att acceptera att majoriteten (51,8 procent) röstade för Brexit. Han har gått emot dom inom Labour som menat att partiet borde verka för remain (att stanna i E.U. och inget annat) Men han har utifrån insikten om att en hård Brexit, ett utträde utan avtal, och också med dåligt avtal (som Teresa Mays och Johnsons förslag) kommer att drabba arbetarklassen hårt.
Han har eftersträvat en så mjuk Brexit som möjligt. För detta har han fått hån. Både från “remainare” och brexitfanatiker. Och han har säkert också förlorat i opinionssiffror. För remainare har Liberaldemokraternas linje att helt enkelt nonchalera folkomröstningsresultatet framstått som principfast. Och för många på brexitsidan har en naiv syn på att en hård Brexit är att föredra lett till att Corbyn setts som ett hinder.
Corbyn har inte valt sin linje av opportunistiska skäl utan utifrån en ansvarsfull bedömning och en vilja att skydda arbetarklassen.
Nu blir det val och Labours linje är att om man vinner valet ska man förhandla fram ett bättre (“mjukare”) Brexitavtal och därefter anordna en ny folkomröstning där detta avtal för Brexit ställs mot att stanna i E.U. i en ny folkomröstning.
En fullständigt rimlig och demokratisk process. Faktum är ju att när folket röstade i folkomröstningen för 3 år sedan var det utan klargörande om hur och med vilka svårigheter en Brexit skulle kunna gå till. Det har gått tre år. Det är fullständigt logiskt med en ny folkomröstning.
Men Proletärens ledarskribent tycker annorlunda:
Nu hotar en ny folkomröstning som stöds av Labour om nyvalet går deras och EU-anhängare som Liberaldemokraternas väg.
Om folkomröstningen blir verklighet är sveket mot folket enormt och demokratin den största förloraren.
En myt som KP driver är att Brexit är arbetarklassens projekt . Med viss hjälp från småborgare och en del av borgarklassen.
Så här skriver Proletärens Ulf Nilsson:
“Brexit var förvisso klassöverskridande och både borgare och småborgare röstade för utträdet. Men arbetarklassen spelade den avgörande rollen för utgången. Faktum är att ju längre ner på inkomstskalan, desto högre andel röstade för Brexit.”
Vad Proletären inte berättar är att Brexit planerades under många år inom den mest reaktionära delen av de konservativa etablissemanget. Män som spelbolagsmiljardären Stuart Wheeler pumpade in miljoner i Tories, UKIP och Vote Leave. Vad var målsättningen? Att ohämmat kunna attackera arbetarklassens intressen utan störande invändningar från Bryssel. För tro det eller ej Ulf Nilsson, dessa mäns dagordning är sådan att till och med kapitalisternas E.U. upplevs som ett hinder för dem.
Premiärminister Cameron utlyste folkomröstningen för att lösa motsättningarna i det konservativa partiet. Han kalkylerade fel, Leave-kampanjen vann.
Höger-spinndoktorn Dominic Cummings är en av hjärnorna bakom Leave – kampanjen och Brexit. Han mejslade framslagord som “take back control” som bland annat skulle få arbetare att tro att dom skulle få kontroll som nu förnekades dem. Vad det verkligen handlade om var att den mest reaktionära delen av borgarklassen skulle få full kontroll för att genomföra sin arbetarfientliga dagordning.
Cummings lät Gove och Johnson tugga en massa om Turkiet i sina tal. Varför Turkiet som inte ens var ett E.U.-land? Därför att det kunde bli ett E.U.-land och för att det beboddes av muslimer. På det sättet knöts frustration över E.U. ihop med den främlingsfientlighet som Cummings förstod kunde vara en väg till framgång för Leave.
Denna sida av saken berör inte Proletärens ledarskribent. Inte i denna ledaren i alla fall. Sanningen är att arbetare och speciellt de som misshandlats hårdast i det nyliberala stålbadet har all anledning att vara förbannade.
När man äntligen efter åren med Thatcher fick en Labourregering så var det Tony Blair man fick. Thatchers och John Majors fackförenings och arbetarfientliga “reformer” lämnades i stort orörda.
Efter gruvstrejken 1984 drevs arbetarklassen och fackföreningarna tillbaka. Klasskampen gick i stå. Vi fick en situation som passade utmärkt för dem som vill rikta arbetarklassens frustration inte mot den verkliga klassfienden utan mot dem som har de svårast, de som man inte upplever som tillhörande. National Front och rasism växte.
I Leave – kampanjen riktades fientligheten inte enbart mot muslimer och färgade utan också mot immigranter från Östeuropa. En faktor som underlättar främlingsfientlighet och rasism i just Storbritannien är ju också imperie-nostalgin. En djup tradition av att vara bättre, att vara styrande. En ideologi som tyvärr penetrerar också arbetarklassen.
I perioder av klasskamp slås dessa tendenser tillbaka, i perioder av demoralisering och uppgivenhet växer de. Dominic Cummings är en man som förstår att utnyttja en sådan här situation. Idag är han förste rådgivare åt Boris Johnson, som KP hoppas ska vinna valet.
KP ojar sej över att stora delar av den brittiska vänstern trots insikt om att E.U. är det europeiska kapitalets nyliberala projekt ändå vägrade stödja just denna konkreta Brexit. Faktum är att denna del av vänstern vägrade hjälpa ett Brexit-projekt som från början till slut var riggat av den mest reaktionära delen av borgarklassen och där arbetarklassens skulle luras med i tron att det var i deras intresse.
En som förstår vad det handlar om är Donald Trump. Han kritiserar till och med Johnsons Brexit-avtal för att vara otillräckligt radikalt. Trump vill ha en hård Brexit så att USA kan gå in och få en dominerande roll i en framtida handelsrelation. Och Trump förstår, till skillnad från KP och Proletären, vilket problem för kapitalets planer en valseger för Labour och Corbyn skulle utgöra.
Proletärens och KP:s Ulf Nilsson sätter som rubrik på sin ledare: “Labour tar elitens parti mot arbetarklassen”. Man tar sej för pannan.
Situationen är inte lätt i dagens värld. När vi säger att enda möjligheten är att arbetarklassen tillkämpar sej ett politiskt oberoende från alla delar av borgerligheten och att arbetare sträcker sina händer över gränserna och allierar sej med sina klass-systrar och bröder så har vi ingen illusion om att det är enkel väg.
Hårt arbete och hård kamp väntar oss. Men vi vet att det är den enda möjliga vägen. KP:s, Proletärens och Ulf Nilssons väg är den motsatta. Att arbetarklassen underordnar sej borgarklassen (i fallet Storbritannien den mest reaktionära delen av borgarklassen), vänder arbetare i andra länder ryggen (Britain First, USA First osv.) och därmed vänder klasskampen ryggen.
Bisarrt blir det när Proletären ska bortförklara att Labour och Corbyn i denna valkampanj ställer upp en rad reformförslag som innebär att man verkligen tar itu med den sociala nöden och nyliberalismen. Labour föreslår kraftigt höjd minimilön och samma minimilön för ungdomar. I genomsnitt innebär det en inkomstökning på 2500 pund om året för en låginkomsttagare. Man vill sjösätta ett gigantiskt program för att återigen bygga billiga men bra hyresrättigheter. En miljon “counsil-houses”!
Man vill skapa en ny statlig bank Man har en plan för kraftig ökning av av produktion av hållbara fossilfria energisystem. Man vill förstatliga privatskolor. Man vill sätta maxgränsen 30 elever per klass. Man vill ge alla skolbarn gratis skolmat (så är det inte idag). Man vill ta bort antifackliga lagar som Tories skapat.
Det har gått två år sedan Hyreshöghuset Grenfell Tower stod i lågor och kostade 72 människor livet. 8 av 10 hyreshus av höghuskaraktär har fortfarande farlig fasadklädsel. Endast 32 av 837 hyreshöghus högre än 30 meter har sprinklersystem. Labour kräver att detta omedelbart åtgärdas.
Labour vill också återförstatliga inom järnvägar och energidistribution.
Listan är lång men vi stannar här. Labour utmanar i valet med den radikalaste reformdagordningen sedan 1945. Vad säger KP och Proletären?
“Även om Labour och Jeremy Corbyn nu blåser upp sig och hotar de superrika med höga skatter om de vinner valet, handlar allt återigen om Brexit. Om Brexit eller en ny folkomröstning.”
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. När Jeremy Corbyn lägger fram sitt program för att äntligen utmana det nyliberala projekt som gjort att antalet hemlösa fördubblats sedan 2010, som håller stora delar av landets arbetare i permanent arbetslöshet, som ersatt fasta jobb med “gig”-jobb, som gjort att 1800-talssjukdomar gjort comeback, som gjort att barn inte får tillräckligt att äta…osv. osv.
Ja då kallar Proletärens ledarskribent det för att “Jeremy Corbyn blåser upp sej”.
Det enda som gäller för Proletären är Brexit så därför föredrar man att valet vinns av det parti som skapat och som kommer att vidmakthålla det nyliberala eländet. Eftersom detta parti till och med är berett att genomföra en avtalslös Brexit.
För det är faktiskt så. E.U. står för en nyliberal politik. Men de nyliberala kontrareformerna som haglat över oss är till största delen hemlagade. I Sverige och i Storbritannien. Brexit är inte lösningen på detta. Klasskamp är lösningen.
Peter Widén
